PROLOG
Jag kunde inte andas.
Bara vatten fyllde mina lungor, de hårda kemikalierna brände min såriga hals och sved i mina ögon oavsett hur hårt jag försökte hålla dem stängda.
Jag var deras skapelse.
Deras alldeles egna monster.
Jag kämpade mot hans starka händer. Jag försökte skrika, men ingen kunde höra mig här nere, istället fylldes min mun av en bitter smak.
Mina händer grep tag i kanten av tunnan, desperat försökte jag dra mig upp, men han var för stark.
Detta var inte vatten. Det var ännu en av deras skapelser, och jag... jag var deras experiment.
Deras lilla missfoster.
Allt lät avlägset, nästan suddigt. Mitt huvud började snurra, och små svarta prickar suddade ut kanterna av min syn.
Mina lungor skrek efter luft, ett stort mullrande vrål som konsumerade hela min kropp med behovet av att andas. Det kändes som om mina lungor slets isär mer och mer för varje sekund som gick utan syre.
Han skulle inte låta mig dö, eller hur?
Jag klöste på hans händer, grävde mina naglar djupt in i hans hud men han släppte inte. Hans grepp om min nacke vek sig inte.
Jag kvävdes och hostade, men jag fann inget syre, bara kemikaliernas avgrund som omringade mig, fyllde mina lungor och varje fiber av min varelse. Mina ögon brände våldsamt, vad det än var, så förstörde det min syn. Om jag någonsin kom ut ur detta, skulle jag någonsin kunna se igen?
Höll jag på att dö? Eller var jag redan död?
Han hade aldrig hållit mig under så länge, de hade aldrig låtit honom.
Jag slutade kämpa, mina händer blev svaga och min kropp blev långsamt slapp i hans tjocka tassar.
Den tomma, tysta, intigheten som ekade inom mig var öronbedövande. Denna tystnad var mycket högre än något ljud.
Mörkret kallade på mig, åtminstone, det var tills han släppte taget och jag föll ihop på golvet, flämtande och kräktes.
Jag var vid liv...
För nu.