KAPITEL 8 |Den svartögda vargen.
Alex vandrade rastlöst in i skogen, hans kropp var rastlös, hans sinne var det, hans själ var i en förvirrad röra. En mörk känsla började blomma från djupet av hans själ, den rörde sig hela vägen från hans huvud till tåspetsarna, rann djupt i hans ådror och han kände sitt huvud snurra i en dimma. Han stannade upp och lyssnade på sitt hjärtas slag, det dunkade och hela hans kropp skakade som om han fått en elektrisk stöt.
Alex spände omedvetet käkarna hårt vid den intensiva och underliga men ändå bekanta känslan. Han kände det när hans ben började skifta, som i en dimma rev han av sig skjortan och jeansen innan han hoppade upp i luften med ett högt tjut.
När han landade, låg en svart varg på platsen där människan hade varit i dimman, den var svart som midnatt med glansig päls som glänste i mörkret, ärret på mannens ansikte var exakt som det på vargen, dess ögon var de svartaste med en touch av guld som lyste upp beroende på hans känslor. Hans tass slog i marken i en stark men ändå fast rörelse.
Han tjöt högt av smärta, det skar genom hans hjärna. Värken var lik den han kände innan han skiftade.
Insikten gick upp för Alex och fick honom att gnissla tänderna av irritation. En del av hans minne återvände, det var som ett bildspel men bara för händelserna som inträffade för vargen och inte för mannen från tiden det först dök upp till nu. Han såg krig, blod, massor av det, han kände smärta, förlust, kärlek och svek i en rusning. Känslorna svepte förbi hans hjärna i en dimma, det kändes för overkligt, som en del av en dröm.
Han rusade genom skogen, rörde sig med styrkan av hundra män. Spänningen av att använda så mycket energi fick honom att känna sig mer levande än någonsin. Hans varg talade till mannen inom honom, den varnade honom att göra rätt sak, det som chockade honom mest var att den varnade honom för att skada Isabelle. Hans bröst snörpte sig vid det korta omnämnandet av hennes namn.
Det fanns smärta i den obekanta skiftningen men det fanns också extas, en sorts tillfredsställelse som gick djupt in i hans hud. Hans tassar dundrade mot jorden tills han hade använt det mesta av sin energi. När han återvände till toppen av kullen släppte han ut ett högt tjut som fick Isabelle att rysa tillbaka i stugan.
Hon svepte en sjal runt sina knappt klädda axlar och gick ut i natten i en kyla som var outhärdlig för en person så bräcklig och skör som hon. Hennes tänder skallrade i mörkret, rädslan hade tagit ett fast grepp om hennes bröst, inte för henne själv utan för mannen som lämnade i all hast och fortfarande var ingenstans att hitta.
Ett annat högt tjut ekade genom luften och fick henne att snabba på stegen. Ljudet av hennes fötter som träffade den grusiga stigen i skogen var det enda ljud hon kunde höra förutom det tillfälliga tjutet som verkade släppas ut i en regelbunden takt.
Hon grep sin sjal hårdare. Med varje steg hon tog kunde hon höra tjutet låta närmare, Isabelle förebrådde sig själv för att hon rörde sig mot det och inte bort från det men fann sig ändå inte korrigera sitt misstag. Hon litade för mycket på sitt omdöme för att frukta för sig själv i det ögonblicket. Hennes instinkter drev henne framåt.
Ett tårkrullande morrande som verkade komma från djupet av en mans bröst stoppade henne tvärt. All blod i hennes kropp strömmade till hennes huvud innan det frös.
För ett ögonblick var hon rådlös om vad hon skulle göra tills hennes fötter tog saken i egna händer och sprang djupare in i skogen. Hon fann Alex liggande på marken utan skjorta.
En rädsla hon aldrig känt i sitt liv kröp upp för hennes ryggrad. Hon släppte ut ett skrik innan hon kastade sig över honom.
"Alex," Hon skakade hans bara axlar hårt i en frenesi, "Alex vakna." Hon bönföll, lyfte hans huvud till sin axel, "Vakna snälla, jag behöver dig." Hon snyftade på hans bröst och fångade det svaga ljudet av hans hjärtslag.
Upphetsad över att han fortfarande var vid liv skakade hon honom hårdare, hennes böner lät mer desperata.
"Alex, Alex, vakna, snälla." Hon tryckte hårdare, ville att han skulle vakna. Isabelle gjorde en rörelse för att resa sig från sin position på golvet, bara för att stanna när hon såg hans ögon fladdra öppna, hans ögon verkade avlägsna, pupillerna glödde som smält lava. Det brände rakt genom Isabelles hjärta tills hon kände sin arm bli slapp och hennes bröst hävde sig av oro.
Gradvis rörde sig hans ögon och stannade kvar på hennes ansikte som om han memorerade hennes drag. Insikten slog honom, han tog sin handflata till hennes ansikte och stirrade hårdare på henne.
Isabelle kände den första droppen innan en annan följde. Hon var aldrig en svagling, men synen av honom på marken, livlös för andra gången, fick henne att känna märkliga saker, fick henne att känna sig tom, fick henne att vilja skrika ut smärtan hon kände i ångest.
Alexanders finger gnuggade bort tåren som rann nerför hennes kind, han torkade bort den tillsammans med alla andra som följde. I en tyst viskning frågade han henne varför hon grät. Hennes häftiga snyftningar hindrade henne från att svara.
I en snabb rörelse som verkade alltför osannolik att utföras av en man som låg på marken för några ögonblick sedan, reste han sig upp och tog henne med sig. Hans skjorta var kastad några meter bort från dem i trasor, men hans byxor var fortfarande intakta.
Utan att ge det en andra blick och utan att ge henne en förklaring, tog han henne i sina armar och vände sig mot stugan. Det var mörkt, men Alexs syn var perfekt klar tack vare att hans varg återvände. Det gjorde hans sinnen tydligare, hans syn, hans hörsel, hans luktsinne, allt blev starkare i hans huvud.
Det kändes som en främmande känsla för honom eftersom det hade gått flera dagar sedan han kopplade med sin varg. Sedan han hade en aning om vem och vad han var.
Han gick till stugan i tystnad, bara stannande när de var inom den varma sovrummets gränser. Han lade ner henne på sängen med avsikten att återvända till vardagsrummet för att tänka igenom vad han just hade gått igenom.
Isabelle förstod hans avsikt, för att stoppa honom började hon tala, "Jag var rädd när jag inte kunde hitta dig, jag hörde ylanden och trodde att något hade hänt dig." En tår föll från hennes öga, en tår som hon omedelbart borstade bort, hatande tanken på att han skulle tro att hon var en svagling.
"Jag gillar inte att du oroar dig för mig," Han sänkte sig till marken bredvid henne tills han var på knä och nästan öga mot öga med henne. "Jag mår bra, inget kommer att hända mig så länge du är säker."
"Jag kan inte låta bli att oroa mig, du försvann plötsligt och jag trodde att jag hade gjort något fel." Hon viskade hest.
Alexander spände sig vid hennes antydan innan hans ögon flyttade till dörren, gissande hans nästa drag flög Isabelles hand till hans överarm, den spändes vid kontakten omedvetet. "Gå inte." Hon viskade med ögonen på golvet.
Han fixerade sina ögon på hennes smala gestalt och skakade på huvudet. "Jag måste gå, om vad som hände tidigare. Jag vet inte vad som överkom mig men jag lovar.."
Hon avbröt honom genom att placera sitt finger på hans mun "Du behöver inte lova mig något, det var inte ditt fel, lägg inte skulden på dig själv." Hennes röst skakade snabbt när hon talade.
"Nej." Han stönade, "Du förstår inte djupet av situationen Belle, jag trakasserade dig, jag utnyttjade dig, du är värd mer än en kort törstsläckning..du är..."
"Alex," Hon avbröt, "Du trakasserade mig inte och du utnyttjade mig inte heller. Du var försiktig och omtänksam."
Ett stön undslapp hans bröst, han andades hårt ut över hur hon försökte rättfärdiga hans handlingar. Det var obegripligt.
"Du är någon jag borde vara mest hjälpsam för, du räddade mig när jag var reducerad till ingenting. Jag vet inte något om mig själv och det gör inte du heller, men du är fortfarande tålmodig med mig, Gud vet när eller om vi någonsin kommer ur denna mörker, men du är fortfarande optimistisk om det." Han tog hennes kinder i sina handflator och tittade direkt in i hennes ögon, "Istället för att buga i tacksamhet till dig gör jag inget annat än att förolämpa din position och använda dig för att stilla mina enklare behov, för saker som inte har något med dig att göra. Förlåt mig."
Hon placerade sina händer ovanpå hans händer som fortfarande var på hennes ansikte och med sina ögon fästa vid hans försäkrade hon honom på det mest skonsamma sätt hon kunde, "Om du ska klandras för något så borde jag det också. Ja, du initierade det men jag puttade inte bort dig eller nekade dig." En rodnad färgade hennes kinder när hon bet sig i läppen och försökte säga orden i sitt huvud. Sänkt sitt huvud blygt avslutade hon sin mening. "Jag kände mig som en lätting för att jag ville ha mer, jag har aldrig blivit kysst förut. Men jag njöt av din och såg fram emot den till och med."