KAPITEL 5 |Sizzling Chemistry.
ISABELLE's P O V
Lukten av träd och ljudet av fåglar som kvittrar i vildmarken påverkade mig alltid på ett sätt jag inte kunde förklara. Även om jag inte hade någon aning om de var av intresse för mig i mitt tidigare liv visste jag att de var lika viktiga för mig som nästa andetag jag skulle ta.
Alexander och jag har hållit oss på vänlig fot, vi tog hand om att inte göra kroppskontakt eller onödiga blickar. Dag för dag växte kemin mellan oss tills det kändes som om det var för outhärdligt att tolerera.
Idag var dagen då hans stygn skulle tas bort. På ett sätt fruktar jag händelsen medan jag på ett annat sätt ser fram emot den.
Just nu vred jag nervöst handduken i min hand. Han hade gått för att ta ett bad medan jag dammade köket i väntan på hans återkomst.
"Den där trasan kan gå sönder av hur du håller den." kommenterade han. Jag tog blicken från vattnet som droppade från hans nacke ner i den slitna skjortan han bar. "Du verkar spänd, är det något fel?" Hans ögonbryn drog ihop sig i en rynka när han sa detta medan jag gjorde mitt bästa för att verka obekymrad.
"Nej, allt är bra. Varför?" frågade jag.
"Du såg ut som om du var redo att mörda det närmaste föremålet, och tyvärr verkar den där trasan i din hand vara offret." Han log.
Det kändes syndigt att njuta av hans uppmärksamhet, särskilt eftersom jag visste att en dag kommer hans minnen att återvända och jag kommer att vara ett föremål från hans förflutna.
Tanken gav en stickande känsla i mitt hjärta och jag svalkade det med tankar på det positiva.
Jag låter mig själv njuta av det medan det varar.
"Det var verkligen ingenting. Jag är klar med städningen, allt som återstår är att kolla dina stygn och förhoppningsvis får vi bort trådarna idag. Förbered dig." Jag log lekfullt och drog mig bort från bänken och hängde handduken på sin krok.
"Jag ser inte fram emot det." muttrade han under sin andedräkt.
"Säg inte att du är rädd? Du är inte rädd, eller hur? Jag menar, du kan inte vara rädd för att jag tar bort dina stygn, eller hur?" frågade jag honom och försökte mitt bästa för att dölja leendet som hotade att komma fram.
Han fnös och höjde ett ögonbryn, "Jag är redo för vad du än har på gång. Faktum är att jag föddes redo för detta," Han pausade och lät blicken glida över vad jag höll i handen.
Ett par saxar.
"Jag visste aldrig att saxar var nödvändiga för att ta bort stygn, förväntas man inte bara ta ena sidan av tråden och dra?" Han lät orolig nu och jag kände för att avslöja mitt skämt.
"Nej, vi använder detta för att klippa dem i bitar för enklare borttagning, men du måste vara försiktig och stadig annars kan en ny stygn behövas." Nåväl, detta är inte en total lögn men jag skulle lätt kunna ta bort stygnet utan saxen.
En liten kniv är allt jag behöver om det visar sig vara motståndskraftigt mot min beröring.
Han gav mig en kalkylerad blick men ryckte på de breda axlarna och gestikulerade mot vardagsrummet med handen.
"Visa vägen då." svarade han och gjorde plats för mig att passera utan att röra vid honom.
Vi gjorde tillräckligt med kroppskontakt idag, det är inte nödvändigt med mer.
Tyst och med precisa steg rörde vi oss till vardagsrummet. Det var både ironiskt och roligt hur tyst han går för sin storlek. Tänk dig denna stora man gå utan att höra ljudet av hans steg. Den normala förväntningen är att hans steg skulle vara högljudda och kraftfulla men det var raka motsatsen.
Han satte sig på den enda soffan i vardagsrummet och knäppte försiktigt upp sin skjorta.
Det var sensuellt hur han gjorde det med ögonen i mina, vi båda fångades i en trance tills han harklade sig och bröt den lilla världen vi kortvarigt drogs in i.
"Jag är redo." Han röstade ut.
Jag tvingade mina darrande fingrar att sluta skaka annars skulle jag vara skrattämnet mellan oss. Jag var den som just retade honom att inte vara rädd men det känns som om rädslan tar rot i min kropp.
Stegen jag tog mot honom kändes som hundra medan de i verkligheten var få. Han tog av sig skjortan på ett avsiktligt sensuellt sätt innan han kastade den åt sidan och placerade händerna bakom sitt huvud.
"Låt mig hämta min väska." muttrade jag under min andedräkt och skyndade mig att hämta den.
Att vara så nära honom dränerar aldrig den lilla energi jag har kvar.
Jag tog påsen och återvände till min tidigare position framför honom. Jag svävade över hans form och ignorerade hans orubbliga blick. Ena minuten undvek han attraktionen mellan oss, nästa minut uppmuntrade han den. Det är alltid så med honom.
Med ett mod som var mycket större än det jag samlade när jag först tog honom till denna stuga och tog av hans byxor, placerade jag min vänstra hand på hans bröst medan mina ögon undersökte såret på ett läkarlikt närmare sätt för ordentlig granskning.
Jag letade efter tecken på infektioner eller sönderrivna delar och fann inga. En suck av lättnad slank förbi mina läppar och skickade en mjuk bris över hans bröst. Det krusade sig synligt och fick mig att bita mig i underläppen för att dölja leendet som hotade att blomma ut.
Hans reaktioner är ovärderliga.
Mitt finger stack vid kanten av en sida av stygnet och drog lite. Inte ens en flämtning kunde höras från honom, det var som om jag gjorde ett experiment på en docka. Jag petade på tråden och kände dess stramhet innan jag förde min kniv närmare huden och mumlade under min andedräkt "Stå stilla som en staty." Jag stack på det första stygnet och drog ut dess tråd, upprepade samma handling längs den långa linjen av såret tills jag nådde slutet.
Efter att ha dragit ut den sista tråden duttade jag bomull på ärret som definitivt skulle bli kvar och lät det torka. Det fanns ingen anledning att applicera någon salva eller annan våt behandling, annars skulle det vara ett recept för katastrof.
Jag hade inget minne av att sy någons sår, men jag hade en god uppfattning om att detta var vad jag skulle göra.
"Och vi är klara. Jag berömmer dig högt för att du stod så stilla som du gjorde, om det var någon annan, inklusive mig själv, skulle det ha varit en mardröm för mig att titta på medan någon gör detta på mig." Jag ryste vid tanken.
Jag hatar synen av blod, stanken av det. Allt avskyr jag och ibland får det mig att känna mig svimfärdig.
Men synen av blod på honom och nu synen av ärret som lämnades av skadan gör bara att mitt blod kokar av ilska. Ilska som jag inte vet var den kommer ifrån.
"Jag är en av ett slag. Det är därför," skämtade han, tog sin skjorta och försökte dra den på sig.
Jag stoppade honom genom att lägga min hand på hans, han stannade upp och stirrade på våra sammanflätade händer. "Jag tror det är bäst att jag lagar denna skjorta först, den har alldeles för många hål och det blir kallare för varje dag som går. Du kan värma dig vid eldstaden och jag är klar med att laga den på ett ögonblick. Lita på mig."
"Blir du inte rädd av att du kan sy både hud och kläder? För en person i din storlek verkar du inte vara rädd för något."
Ironiskt.
"Tja, det handlar inte om storleken. Jag välkomnar inte utmaningar med öppna armar, men när de presenteras för mig arbetar jag med dem tills jag är vinnaren. Jag är en sucker för seger."
När jag sa detta rörde jag mig tills jag hade den lilla korgen som innehåller alla nålar, trådar, knappar, ull, du namnger det och vad som helst i min hand. Jag tog en pall och satte mig bakom honom, men inte innan jag tog ett stort sniff av skjortan.
Den luktade maskulint, precis som honom.
Det är för att han just tog av den. En röst i mitt huvud sa torrt och jag skakade på huvudet för att bli av med den.
Jag hoppas att han inte ser mig göra bort mig själv.
"Jag kan bara föreställa mig, så berätta för mig vilka dina största utmaningar är med detta ställe. Det verkar som att du älskar att vara här."
"Tja, först och främst är det lugnet och tystnaden. Ibland när jag känner mig nöjd med att vara här säger en röst i mitt huvud att det bara är för att jag inte kan minnas att jag varit någon annanstans. Men ändå känner jag en sorts stark koppling till denna stuga och skogen i allmänhet. Det får mig att känna mig skyddad, som om jag inte kan bli skadad här." förklarade jag.
Han svarade med en enkel nickning eftersom jag vände mig precis då och fångade honom i handlingen.
"Jag tycker också att det är trevligt att vara här, men för mig är det förmodligen för att jag inte minns att jag varit någon annanstans. Jag njuter dock av sällskapet." Han lade till den sista delen med ett leende.
En stor rodnad täckte mina kinder ända ner till huden under min hals.
"Tack." viskade jag och placerade hans nyss lagade skjorta i hans väntande händer.
Alex tog emot skjortan och höll fast vid handen som sträckte ut skjortan till honom innan han höll min blick och använde sin tumme för att rita cirklar i min handflata. "Nej, tack."
Hans röst var grov av tacksamhet när jag blygt återgäldade hans leende.