Kapitel 8 . Ensam hemma
Min kropp ryckte till, och jag öppnade ögonen med ett luftfattigt flämtande när jag satte mig upp som om jag blivit återupplivad.
Jag tittade desperat omkring mig, och mitt hjärta saktade ner sina slag så fort jag såg min syster sitta bredvid mig på den orörda vita sängen.
"Dre!" Jag sköt bakåt och satte mig rakare, och insåg till sist att jag fortfarande hade på mig den tunna handduken innan jag tog en bättre titt på mina omgivningar.
"Vänta, hur hamnade jag här?" frågade jag och såg sjuksköterskan Peach närma sig oss med ett vänligt leende.
"Nathan bar dig. Det visar sig att du fick en panikattack i omklädningsrummet och han hittade dig där, liggande medvetslös," sa Dre platt med en menande blick, uppenbarligen inte troende på det, medan hon tyst kommunicerade med mig och frågade vad som egentligen hade hänt.
Jag gav henne en vi pratar i bilen-blick innan jag försökte kliva ner från den lilla sängen, bara för att kort stoppas av vår skolsjuksköterska.
"Är du säker på att du mår bra, älskling?"
"Ja, tack, fröken Peach," försäkrade jag henne med ett övertygande leende, höll i min handduk medan jag klättrade ner från sängen och tog klädpåsen från min syster innan jag skyndade mig till det lilla badrummet för att klä på mig.
Han hade burit mig hit.
Han bar mig hit? Varför? Varför skulle han ens bry sig, efter allt han gjort?
Jag pausade kort för att stirra på mig själv i spegeln, fortfarande skakad när jag mindes hur hans ögon blev kolsvarta den här gången när han rörde vid mig.
Det här är bara för konstigt. Vad är han? Håller jag på att bli galen? Är jag den enda som faktiskt kan se det?
Vad i helvete pågår?
Jag hetsade upp mig mentalt medan jag fortsatte klä på mig, alla dessa frågor plågade fortfarande mitt sinne när jag äntligen lämnade badrummet, skyndade mig att bara komma därifrån.
"Jag vet att gymnasiet vanligtvis är väldigt stressigt, men du måste ta hand om dig själv, Carrie," sa Sjuksköterska Peach medan hon räckte mig ännu ett av sina dumma homeopatiska recept.
Som om jag verkligen behöver det.
"Du är fortfarande så ung...Förresten, du är en väldigt lycklig tjej som har en så stilig och omtänksam pojkvän," sa hon med ett leende, vilket fick mig att öppna munnen för att kort försöka rätta henne men hon fortsatte bara,
"Han bar dig hela vägen hit och han verkade så orolig för din hälsa. Han ställde frågor hela tiden, han ville veta om du var okej,"
"Han ville inte stanna kvar dock. Han verkade så generad över hur du var klädd," Hon lät ett roat fniss, mina ögon vidgades dock vid ljudet av hennes ord.
Vad?
"Vilken trevlig gentleman," suckade hon drömskt och lade en hand över sin fylliga byst.
Ja, visst. Han är allt annat än. Jag skulle inte ens bli förvånad om han gick så långt som att kika under min handduk.
Jag ryste lätt vid tanken.
"Okej, tack så mycket fröken Peach, adjö," sa min syster snabbt innan hon grep tag i min hand och praktiskt taget släpade mig därifrån, svagt hörande sjuksköterska Peach's svar när hon smällde igen dörren.
"Fick du en panikattack till? Vad i helvete hände?" ropade Dre otroligt medan vi sprang nerför korridoren.
"Jag vet inte," sa jag sanningsenligt med en trött suck när vi saktade ner till en promenad.
Jag visste verkligen inte.
Det hade gått ett tag sedan min senaste panikattack, sådana händelser inträffade bara under extrema situationer.
Han lyckades verkligen skrämma livet ur mig.
"Jag antar att han bara... verkligen lyckades skrämma mig,"
"Vad?" Hennes ögon vidgades omedelbart när vi stannade bredvid vår bil, och hon gav mig en helt chockad blick.
Jag blåste ut en annan suck och bestämde mig motvilligt för att berätta allt för henne, mentalt bedjande till Gud att jag inte satte henne i någon form av fara genom att göra det.
"Han är... konstig," började jag tveksamt,
"Jag vet inte exakt vad han är och vad han vill ha från mig...
Allt jag vet är att han är så jävla bestämd att plåga mig... Och jag vet inte ens varför,"
"Vänta, backa, backa, vad han är??" Hon nästan skrek i misstro, stirrande konstigt på mig när vi båda klivit in i bilen.
"Ja, det verkar som att hans ögon ibland byter färg, som att de blir gyllene och börjar lysa och andra gånger blir de helt svarta. Låter det vettigt?" Jag gjorde en konstig grimas när jag tittade på henne.
"De vad?!?"
"Ja, helt sjukt, jag vet," skakade jag lätt på huvudet.
"Nej, det är inte sjukt. Det är helt galet, som, helt vansinnigt! Vad menar du med att hans ögon lyser, vad är han, en jävla eldfluga eller något?" fortsatte hon att ventilera medan hon stirrade tillbaka på mig i fullständig misstro.
"Är du säker på att du inte bara inbillade dig det eller något?" sa hon efter ett ögonblick, vilket fick mig att kasta en smal blick på henne.
"Ja, jag är säker. Jag var inte full och jag var inte hög heller. Vi är på skolgården och det är mitt på dagen, minns du?"
"Ta det lugnt tjejen, jag ville bara vara säker," sa hon med en ögonrullning innan hon vred om nyckeln i tändningen och lade i backen.
"Så vad gör vi nu?" frågade hon medan hon fokuserade på att ta ut bilen från parkeringen.
"Jag måste hitta ett sätt att kontakta pappa," sa jag fundersamt medan jag frånvarande stirrade genom fönstret och fortsatte att minnas Nathans nonsens om att jag hade getts till honom.
"Vad? Hur? Varför?" utbrast hon omedelbart vid nämnandet av vår pappa och gav mig en överraskad blick.
"Jag har inte berättat allt än,"
"Det är bara...helt sjukt..." sa hon och skakade lätt på huvudet innan hon drog ut nyckeln ur tändningen.
"Jag vet, det är därför jag måste gå igenom mammas grejer, kanske har hon fortfarande ett nödnummer eller något," sa jag medan vi tog våra saker och klev ur bilen.
Vi gick till vårt hus och låste upp dörren, slängde vår väska och skor vårdslöst.
"Mamma, vi är hemma!" ropade Dre medan hon också gjorde sig av med sina saker, men fick konstigt nog inget svar.
Hon rynkade pannan och gav mig en nyfiken blick.
"Mamma!"
Jag gick till köket för att ta en läsk, och min blick föll på den lilla papperslappen som låg på köksön.
Mina läppar formade en rak linje då jag redan hade en aning om vad det kunde stå, och jag bekräftade snabbt mina misstankar när jag plockade upp den.
Älsklingar, jag åker med Sheila till Lotus Spa över helgen. Ring om ni behöver något.
x, Mamma
Självklart gör du det.
Jag visade Andrea lappen när hon också kom in i köket.
"Bra. Ett problem mindre i alla fall," sa hon med en lätt skakning på huvudet.
Jag blåste ut ett hörbart suck och gick direkt till kylskåpet, tog fram en flaska vin istället.
Jag ploppade korken och hällde upp en kopp, njöt av den fruktiga smaken när jag tog en rejäl klunk.
"Vad gör du, unge? Var är din mamma?"
Jag lutade mig mot köksön och tittade uttråkat på min syster medan hon uppenbarligen ringde Kayla - eftersom Sheila var hennes mamma och hon också var ensam hemma - och började planlöst gå runt medan hon lyssnade på vad än för skit den galningen höll på att säga i andra änden.
"Ja, rör på dig hit, pronto!" skrek hon med ett skratt och signalerade till mig att hälla upp ett glas åt henne också.
"Okej, vi ses snart!" sa hon glatt och avslutade samtalet, snappade åt sig glaset jag just hade hällt upp åt henne och tog en klunk.
"Okej, jag ska beställa pizza under tiden," sa hon och satte sig på en pall och började knacka på sin telefon medan jag tog en till sipp.
"Jag går upp för att byta om och rota i mammas rum," sa jag och lämnade köket, hörde henne ropa efter mig,
"Låt mig veta om du hittar något!"
"Ja!"
Efter att ha lyckats hitta några möjliga nummer och en e-postadress också, tog jag flera foton av dokumenten innan jag lade tillbaka dem i deras ursprungliga mapp, ordnade allt i mammas garderob exakt på samma sätt som det var innan.
Inte för att jag egentligen var rädd för att bli påkommen, mer för att jag försökte undvika ännu ett meningslöst bråk.
Gud vet hur mycket hon älskade att starta bråk med mig, oavsett vårt blodsband.
Ibland kändes det som om jag inte ens var hennes riktiga barn, buren och född ur hennes egen livmoder.
Kanske ser jag för mycket ut som honom.
Jag tänkte flyktigt när jag fångade min spegelbild i hennes sminkspegel, och tittade in i mina egna babyblå ögon för ett ögonblick.
Jag måste ha ärvt dem från honom,
tänkte jag eftersom mammas ögon var en rik brun nyans, precis som Dres. Vi hade samma ljusbruna hårfärg och liknande dockliknande drag, Dre och jag. Vilket inte alls liknade mammas.
Kanske är det därför hon aldrig brydde sig mycket om oss. För att vi kanske är våra fars döttrar mer än vi vet.
Jag antar att jag snart kommer att få reda på det.
Jag tog en sista blick runt mammas rum innan jag gick ut och stängde dörren bakom mig med ett mjukt klick.
Jag gick sedan nerför korridoren och tog mig mot trappan, hörde Kaylas stora mun medan jag gick nerför dem.
"Han gjorde vad?!?"
"Vad fan!"
"Åh herregud Care, är du okej?" frågade hon oroligt så snart jag kom inom synhåll.
"Ja, typ,"
Wow, bra jobbat Dre. Nu är vi alla tre i möjlig fara. Jag antar att vi får dö tillsammans som riktiga systrar.
Notera sarkasmen.
Jag gav min syster en platt blick när jag satte mig på en pall bredvid Kayla och tog min kopp vin, tog en rejäl klunk.
"Wow, gjorde den jäveln det här mot dig?" hörde jag plötsligt Kayla fråga, märkte att hon redan undersökte det lilla och bleknande blåmärket på insidan av min handled medan jag höll min kopp.
Min systers ögon vidgades också då hon inte hade märkt det förrän nu.
"Ja,"
"Fan, jag borde ha vetat att den jäveln skulle göra något skit igen," muttrade hon med en mild skakning på huvudet.
"Igen?" utbrast Andrea och jag samtidigt, kastade förvånade blickar mot henne.
Hon tittade mellan oss och blåste ut ett andetag,
"Lyssna, redan när han var en pojke var han så fucked-up,"
"Han höll på att bränna ner hela jävla skolan,"
"Vad?" ropade vi båda igen.
"Ja, han var en galen jävel. Jag trodde att nu när han vuxit upp kanske han hade fått lite jävla förnuft,"
"Tydligen inte," mumlade jag med en ögonrullning.
"Ja..." Hon nickade instämmande efter en klunk vin.
"Jag hörde att hans bror dog, han hade en äldre bror som dog när han bara var tio. Kanske är det därför han är så fucked i huvudet just nu," sa hon med en sorgsen ton, vilket gjorde mig lite ledsen själv vid ljudet av det.
Att förlora en familjemedlem är det svåraste man kan uthärda.
"Ändå förklarar det inte vad han vill med henne," kommenterade Dre med en rynka i pannan.
"Han känner inte ens henne. Vad vill han med henne?"
"Jag vet inte, kanske har han en förälskelse i henne men det är hans vridna sätt att visa det. Kanske är han en av de där psykopatkrypen som gillar det hårt," sa hon tyst medan hon tittade mellan oss, knappt kunde hålla tillbaka det flinet innan hon brast ut i ett fnitteranfall.
"Eww, Kayla!"