Kapitel 5 . Du är min
Jag nynnade lätt med i takt med låten som spelade på radion medan jag körde in bilen på parkeringsplatsen och stängde av motorn, gav min syster ett leende innan jag hämtade min ryggsäck från baksätet.
Hon tog sin också och vi klev ut, låste bilen innan vi gick mot skolans huvudingång.
"Var är Kayla? Har hon sms:at dig?" frågade jag Dre medan jag nonchalant kollade min telefon.
"Nej. Vad säger du om Jess?"
"Hon sa att hon inte kommer till skolan idag. Hon måste passa sina kusiner igen," sa jag med en ögonrullning medan Dre fnissade, och vi tryckte upp de glasbeklädda dubbeldörrarna och gick in i skolbyggnaden och vidare mot våra skåp.
Jag låste upp mitt och kastade in min ryggsäck medan Andrea gjorde detsamma, och tog bara ut det vi behövde för våra första lektioner.
"Tydligen är det bara vi två idag," sa hon med en axelryckning och gav mig en kram som alltid.
"Vi ses senare," nickade jag och stängde mitt skåp innan jag gick till mitt klassrum.
Jag tryckte upp dörren efter en liten stunds tvekan, min blick scannade instinktivt genom havet av elever efter ett par obehagliga gröna ögon.
Jag suckade lättad när jag insåg att han inte var där, och mindes de nonsensiska orden han sagt till Estefany igår medan jag gick till en tom plats.
Hans trolovade... hans leksak...
Han måste vara riktigt sjuk i huvudet.
Jag satte mig och placerade mina saker på bordet, lutade mig över ryggstödet medan jag fiskade fram min telefon ur jackfickan och scrollade uttråkat genom sociala medier när ett meddelande från min syster plötsligt dök upp på skärmen.
'Dude Estefany är i min klass wtf'
Vad?
Jag hann inte svara eftersom den tomma stolen bredvid min skrapade över golvet, min blick höjdes från telefonen till personen som hade flyttat den.
Jag såg på när han satte sig på den och vände sin stora kropp så att han kunde möta min, i princip fångade mig mellan väggen och honom.
Jag tittade tyst in i hans livliga glittrande ögon, märkte hur de långsamt gled över min längd innan de fann mina igen.
"Vad gör du här? Bryr sig inte din flickvän om att du sitter bredvid mig?" Jag höjde ett ögonbryn och korsade armarna över bröstet, gav honom en ganska uttråkad och irriterad blick.
Han skrattade till, och jag lade märke till de små groparna i hans renrakade kinder.
"Jag kan göra vad jag vill, när fan jag vill. Kom ihåg det," svarade han aggressivt, men lyckades inte skrämma mig det minsta när jag rullade med ögonen,
"Vad som helst,"
"Men bara så att du vet, jag kommer aldrig att vara din leksak eller vad som helst. Du äger mig inte, fattar du det?"
"Jag vet inte om det är ditt rika, bortskämda ego som får dig att tro att du gör det och att du kan göra vad fan du vill men kom ihåg det här, jag är inte en av de där hjärndöda bimbosarna som kastar sig över dig bara för att du är snygg eller vad som helst,"
Så snart den sista meningen flög förbi mina läppar bredde hans onda leende ut sig, visade upp de perfekta vita tänderna medan hans smaragdgröna ögon stirrade rakt in i mina med sådan illvilja att jag nästan tappade fattningen.
"Åh men jag äger dig. Du är min och jag kan göra vad jag vill med dig,"
"Sedan när?" fnös jag.
"Sedan din far avlade löftet, gav dig till nästa arvtagare till tronen. Mig,"
Mitt sarkastiska leende föll omedelbart vid omnämnandet av min far, ersattes av en helt chockad min.
"M-min far? Hur känner du min far?"
"Vänta, va? Vad i helvete- gav han mig till dig? Vad menar du med att han gav mig till dig? Det är..." Jag tystnade plötsligt när jag insåg att jag hade höjt rösten och oavsiktligt dragit till mig lärarens uppmärksamhet. Snabbt låtsades jag skriva av vad han hade skrivit på tavlan medan han tittade på mig några sekunder till innan han återgick till sina tidigare handlingar.
"Det är helt jävla galet!" viskade jag argt när jag åter fokuserade på honom,
"Jag är inte någon jävla boskap eller egendom, för helvete! Och sist jag kollade var det tjugoförsta århundradet, eller har vi jävlar i mig rest tillbaka i tiden och jag är den enda som inte fick meddelandet?"
Han flinade, drog tillbaka de kolsvarta hårstråna från pannan innan han lutade sig ännu närmare, så att jag kunde känna hans diskreta maskulina doft och värmen från hans mintiga andedräkt när han grymt sa,
"Så vitt jag kan se, finns det många saker din far inte berättade för dig. Jag menar, varför bry sig? Du är ju bara en jävla svag människa. Du fick inte ens genen. Kanske är det därför han lämnade dig i människovärlden, så lyckligt ovetande eftersom han visste att ingen ändå skulle bry sig om att leta efter dig. Ingen vill ha en svag och maktlös liten människa,"
Jag tittade tyst in i hans ondskefulla gröna ögon ett ögonblick, just på väg att fråga honom vad fan han babblade om och varför han kallade mig en jävla svag människa när klockan plötsligt ringde. Jag insåg att jag kunde låta honom hålla på med sitt nonsens och gå därifrån.
Han kunde ljuga, för allt jag visste.
Så vad om han visste mitt riktiga namn, han kunde ha snokat igenom mina register bara för att skrämma mig och få ett gott skratt, för allt jag visste.
Jävla idiot.
Jag reste mig från min plats och samlade ihop mina saker, kastade en ilsken blick på honom när jag märkte att han vägrade flytta sig från sin plats, gav mig ett av sina dumma flin.
Så jag pressade mig med våld mellan hans långa ben och bordet, märkte hur hans blick långsamt följde efter, från mina knähöga strumpor till min plisserade kjol, vilket gjorde mig så jävla obekväm och försökte lite hårdare att komma undan tills jag äntligen lyckades ta mig ut i korridoren och snabbt gick mot dörren.
"Men din syster då? Är hon också en meningslös svagling?"
Jag stannade tvärt när de orden nådde mina öron, min kropp fylldes av raseri när jag snabbt vände mig om,
"Hör du, din jävla idiot, rör du ett enda hårstrå på hennes huvud så ska jag-"
På mindre än en sekund fann jag mig plötsligt pressad mot den stängda dörren, insåg i förbifarten att vi faktiskt var helt ensamma i klassrummet innan min blick mötte hans.
"Du ska vad?"
Hans starka och stora händer grep hårt om mina handleder när han tvingade dem mot dörren i axelhöjd, kände mina ben värka så jävla mycket att jag trodde de skulle gå av om han lade på lite mer tryck.
Trots den sjuka smärtan vägrade jag fälla en enda tår, tittade trotsigt rakt in i hans glittrande smaragder.
"Jag är inte rädd för dig," spottade jag mellan sammanbitna tänder, märkte det djävulska flinet som drog i hans naturligt rosa läppar.
"Vad sägs om nu?"
Han viskade elakt, kände hela min kropp fyllas av ren rädsla och skräck när jag såg hans ögon ändras från deras smaragdgröna färg till en onaturligt glödande gyllene, hungrigt stirrande på mig.
Hans hand pressades snabbt mot min mun, abrupt tystade det skrik som var på väg att bryta ut.
"Bry dig inte. Ingen kommer tro dig,"