Kapitel 6
Cassie/Eva
Morgonsolen började sippra in i rummet och Cassie började vakna till. Sakta, när hennes medvetande blev alltmer klart, fylldes hennes näsborrar av doften av citrongräs och regn.
Hon öppnade ögonen och insåg att hon, någon gång medan Braden förklarade varför de kunde förvandlas till vargar, hade somnat med hans knä som kudde.
Hon lyfte försiktigt på huvudet och tittade bakom sig. Han hade stöttat upp några kuddar bakom sig och låg nu med överkroppen utspridd över dem. Hans huvud var böjt i en obekväm vinkel mot sänggaveln.
Cassie reste sig och betraktade hans sovande ansikte.
"Han är väldigt stilig." Eva bröt tystnaden i hennes huvud.
"Mmmm," var allt Cassie kunde säga. Hon gick så tyst hon kunde till badrummet. "Låt oss ta en snabb löprunda innan världen vaknar."
Sanningen var att hon ville komma bort från Braden en stund för att kunna vara ensam med Eva. Cassie klädde av sig, drog på sig en lös klänning och gick snabbt ut. Vädret var kyligt och marken var fuktig. "Jag tänker bara gå mot träden och sedan är det din show," informerade Cassie Eva.
Så snart de nådde skogens skydd, såg de sig omkring, lyssnade och sniffade efter människor i närheten. När kusten var klar gömde sig Cassie bakom ett träd och klädde av sig.
Eva slösade ingen tid på att frigöra sig själv. Hon började i ett långsamt tempo för att sträcka ut sina muskler men sprang snart så fort hon kunde över den leriga ytan. Det kändes bra att släppa all energi, att känna vinden mot hennes grå päls. Bäst av allt, att vara ett med naturen som hon var menad.
"Jag antar att du vill prata om vårt nästa steg?" började Eva samtalet.
"Det finns inget att prata om," svarade Cassie snabbt. "Du har hållit din del av avtalet alla dessa år utan klagomål, och nu är det min tur att betala skulden. Självklart, som du säkert vet, är jag nervös över att rycka upp mitt liv för en främling."
Ja, hon var medveten. Hon var säker på att det inte fanns något att oroa sig för och hon behövde bekräfta det för Cassie. Eva saktade ner och började ta en lugn promenad genom skogen för att njuta av omgivningen. "Han är vår partner, Cassie. Han är inte bara en främling."
"Vad är grejen med partners egentligen? Hur kan vi vara säkra på att vi är med rätt partner? Det måste finnas utrymme för fel för Månens Gudinna."
"Det finns inget fel." Eva försvarade snabbt. "Månens Gudinna gör inga misstag. Dessutom, efter att ni båda somnade, kommunicerade hans varg, Andrei, och jag." Eva meddelade. Hon var upprymd och visste att hon inte kunde dölja det för Cassie i detta tillstånd. "Braden är alfahanen i deras flock, och han är mycket hedervärd och välrespekterad av lokala flockar, inte bara deras."
"Jag medger, det gör inget att han är lätt för ögonen," inflikade Cassie. "Men vi känner honom inte. Påminn mig om vad alfahanen gör igen?"
"Egentligen är det inte helt sant att vi inte känner varandra." En maskulin röst bröt genom deras mentala samtal.
"Vad i hela friden är det där?!" frågade Cassie, tydligt orolig. "Finns det en tredje personlighet i vår kropp?"
Den maskulina rösten och Eva skrattade båda.
"Det är dem. Andrei och Braden." förklarade Eva medan hon stirrade på en stor, vacker svart varg som hade kommit fram till dem. Även om det fysiska utseendet förändrades, förblev ögonen desamma. "Parbindningen. Vi har mötts, och därmed har den aktiverats."
Cassie suckade på ett irriterat sätt. "Du konstruerar meningar och även om jag känner att de borde vara begripliga, är de det inte."
"Tänk på det som ett fyrvägssamtal." förklarade Andrei. "Två hus, två samtal i varje hus, en anslutning."
Braden tog över. "Eftersom bindningen är helt ny, kan vi bara kommunicera med dig när vi är nära. När bindningen är fullbordad och jag märker dig, kommer vår anslutning att vara obegränsad."
"Märka mig?" frågade Cassie.
"Öh... låt oss spola tillbaka lite," avbröt Eva snabbt, hon visste att Cassie inte var redo för den konversationen. "Berätta för oss om partnerskapets historia."