Kapitel 2 Blev en sockerbaby
Vid Matbordet
Leopold frågade, "Var är den där gröten jag alltid äter?"
"Menar du den magvänliga gröten?"
"Magvänlig gröt?"
"Ja, den som fru Learmond gör med alla de där ingredienserna? Jag hann inte förbereda den. Man måste börja dagen innan och koka den tidigt på morgonen. Och man måste vakta den som en hök. Jag har inte hennes tålamod. Även om jag gjorde den, skulle den inte smaka likadant, och dessutom..."
Leopold sa, "Ge mig bara lite jordnötssmör."
"På en gång, herr Wipere."
"Varför smakar det annorlunda?" Leopold granskade burken, "Förpackningen ser också annorlunda ut."
"Den andra burken är tom. Det här är allt vi har."
"Handla några fler burkar senare."
"Du kan inte köpa det." Mira log besvärat. "Fru Learmond gjorde det själv. Jag vet inte hur."
Leopold lade ner sina bestick.
"Va? Herr Wipere, är du klar med att äta?"
"Ja."
Mira såg på när Leopold gick uppför trappan, förbryllad.
Varför blev han så arg plötsligt?
"Vakna!"
Camilla vände sig om, ögonen fortfarande slutna, "Låt mig vara, låt mig sova lite till."
Juniper, redan klädd och med en väska i handen, sa, "Klockan är nästan åtta. Måste du inte tillbaka och göra frukost åt Leopold?"
Camilla stannade ibland över men skyndade sig tillbaka före gryningen för att göra magvänlig gröt åt Leopold, som hade en känslig mage.
Juniper tyckte det var löjligt och tänkte, 'Är Leopold handikappad eller något? Kan han inte bara beställa hem mat?
Varför göra en så stor grej av det?
Ärligt talat, det är bara en dålig vana!'
Camilla, fortfarande halvsovande, viftade med handen. "Jag går inte tillbaka. Vi gjorde slut."
"Åh, hur många dagar den här gången?"
Camilla var tyst.
"Okej, sov så länge du vill. Frukosten står på bordet. Jag går till jobbet. Jag har en dejt ikväll, så oroa dig inte för min middag. Egentligen, du kommer nog tillbaka snart ändå. När du går, stäng balkongfönstret åt mig."
Camilla vaknade hungrig.
Ätandes smörgåsen Juniper gjort, tittade hon ut på det strålande solskenet, Camilla kunde inte minnas när hon senast vaknade av sig själv.
Efter att ha ätit frukost som lunch, bytte hon kläder och gick direkt till banken.
Först löste hon in checken på femtio miljoner dollar.
Det var alltid lugnande att ha pengarna i handen.
Sedan gick hon till en annan bank bredvid. "Jag behöver träffa er private banking-chef. Jag vill sätta in tio miljoner dollar."
Till slut kom bankchefen ut och erbjöd en anständig årlig ränta. Camilla bad om två extra procent, och de gick glatt med på det.
Med samma metod gick Camilla till två banker till och satte in tio miljoner i varje.
Räntorna blev bättre för varje bank.
När hon gick ut från den sista banken hade Camilla nu svarta kort från tre banker, med trettio miljoner dollar i insättningar och en likvid fond på tjugo miljoner dollar.
"Inte illa, den här uppdelningen."
Hon hade blivit rik över en natt.
När hon passerade en livlig frisörsalong, gick Camilla in.
Hon skaffade ett medlemskort på plats och fick prioriterad service.
Sittandes framför spegeln, tittade på sitt bruna vågiga hår, visade Camilla för första gången förakt.
"Fröken, ditt hår är så välskött, som en dockas."
Hon hade långt vågigt hår eftersom Leopold gillade det så.
Efter varje intim stund brukade Leopolds händer dröja kvar i hennes hår.
Men att ha vackert vågigt hår betydde att hon behövde lägga mer tid på att vårda det.
Camilla log svagt och sa till frisören, "Klipp av det, räta ut det, och färga det svart."
Hon tänkte, 'Hur vacker en docka än är, så är det fortfarande bara en leksak. Den som vill vara en sådan kan göra det; jag är klar.'
När Camilla lämnade salongen kände hon sig lätt. Det fanns en klädaffär bredvid som hade rea, så hon gick in och valde ut en vit T-shirt och ett par jeans, och bar dem ut ur butiken.
De passade perfekt med hennes sneakers.
När hon promenerade vidare fann hon sig själv utanför Harmony College, där hon såg studenter cykla in och ut under solnedgången. Camilla var försjunken i tankar.
"Lucas! Här borta!"
En kille från Moore passerade Camilla, "Varför är alla här?"
"Vi vill alla besöka professor Garcia, så vi kom tillsammans."
Lucas Jones sa, "Med så många människor kommer sjukhuset inte att släppa in oss alla. Vad sägs om att två representanter från bioinformatikavdelningen följer med mig?"
Bioinformatik, professor Garcia.
Camillas ögon smalnade, och hon steg snabbt fram, "Vem sa du är sjuk?"
Lucas stammade, tittade på den rena och fina Camilla, "Professor Garcia."
"Aurora Garcia?"
"Ja."
"Vilket sjukhus?"
"Tranquil Hospital."
"Tack."
"Vilken avdelning är du från? Är du också professor Garcias student?"
Lucas fråga blev obesvarad när Camilla snabbt gick därifrån.
Tillbaka i lägenheten kunde Camilla inte lugna sig.
Aurora, som brukade hoppa upp och knacka folk på huvudet när hon blev arg, var sjuk?
Hur allvarligt var det?
Hon öppnade sina kontakter, hittade numret sparat som "Aurora Garcia," tvekade flera gånger, men hade till slut inte modet att ringa.
Då, för att vara med Leopold, för den så kallade kärleken, hade hon utan att tveka gett upp chansen att fortsätta med forskar- och doktorandstudier.
Hon hade inte arbetat en dag sedan hon tog examen från universitetet, och förvandlat sig själv till en hemmafru som kretsade kring en man.
Aurora måste vara extremt besviken.
"Hej? Camilla, du gick inte tillbaka?" frågade Juniper förvånat medan hon bytte skor.
Camilla log snett. "Vill du kasta ut mig?"
"Otroligt, du håller ut längre den här gången. Jag minns att förra gången du gjorde slut med Leopold, och inom en halvtimme ringde han och du gick tillbaka."
"Det finns gröt i kastrullen, ta för dig."
Junipers ögon lyste upp, och hon sprang genast till köket för att ta en skål. Medan hon åt suckade hon, "Leopold är så lyckligt lottad att få detta varje dag..."
Camilla sa, "Kom ihåg att diska och städa efter dig. Jag går och lägger mig."
"Hej, ska du verkligen inte tillbaka?"
Svaret Juniper fick var att sovrumsdörren stängdes.
Juniper smackade med tungan. "Den här gången har hon lite ryggrad."
Under samma natthimmel, vid Leopolds villa.
"Herr Wipere, banken har bekräftat att Camilla själv löste in checken på femtio miljoner dollar klockan 12:05 idag..."
Leopold lade på, och tittade kallt ut på nattutsikten utanför fönstret.
"Camilla, vad är det för nytt trick du spelar nu?"
Om hon trodde att detta skulle vinna honom tillbaka, hade hon fel.
När han väl fattade ett beslut, fanns ingen återvändo.
"Oliver, vill du ta en drink?"
En halvtimme senare öppnade Leopold dörren till det privata rummet, och Oliver var den första att hälsa honom med ett leende, "Leopold, alla är här, bara väntar på dig. Vad ska vi dricka ikväll?"
Leopold gick in.
Oliver rörde sig inte, tittade bakom honom.
"Vad står du där för?"
"Var är Camilla? Parkerar hon?"
Leopolds ansikte mörknade något.