Brustet Hjärta

Krossat Hjärta
Det var en kall, regnig kväll i Stockholm. Gatorna var nästan tomma, och de få människor som var ute skyndade sig hem under sina paraplyer. I en liten lägenhet på Södermalm satt Emma vid sitt köksbord, stirrande på sin telefon. Hon hade precis fått ett meddelande från Johan, hennes pojkvän sedan tre år tillbaka.
"Vi måste prata," stod det.
Hennes hjärta sjönk. Hon visste vad det betydde. De senaste månaderna hade varit svåra. Johan hade arbetat långa timmar på sitt nya jobb, och de hade knappt sett varandra. När de väl gjorde det, var det som om en osynlig vägg hade rest sig mellan dem.
Emma tog ett djupt andetag och svarade: "Okej, när?"
"Kan jag komma över nu?"
Hon tittade ut genom fönstret på regnet som slog mot rutan. Det kändes som om hela världen grät med henne. "Ja, kom över," skrev hon tillbaka.
Det tog inte lång tid innan det knackade på dörren. Emma öppnade och där stod Johan, genomblöt och med ett allvarligt uttryck i ansiktet. Han klev in och tog av sig sin våta jacka, hängde den på kroken och satte sig mittemot henne vid köksbordet.
"Emma," började han, "jag vet inte hur jag ska säga det här, men jag tror att vi behöver en paus."
Hon kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken, men hon blinkade bort dem. "Varför?" frågade hon, även om hon redan visste svaret.
"Jag känner att vi har glidit ifrån varandra," sa Johan. "Jag älskar dig, men jag vet inte om vi är rätt för varandra längre."
Emma nickade långsamt. Hon hade känt samma sak, men hade hoppats att de skulle kunna hitta tillbaka till varandra. "Jag förstår," sa hon tyst.
De satt där i tystnad en stund, lyssnade på regnet som smattrade mot fönstret. Till slut reste sig Johan och gick mot dörren. "Jag hoppas att vi kan vara vänner," sa han innan han gick ut i natten.
Emma satt kvar vid köksbordet, ensam med sina tankar. Hennes hjärta var krossat, men någonstans inom sig visste hon att det var det rätta beslutet. Hon reste sig, gick till fönstret och tittade ut på regnet. Livet skulle gå vidare, även om det just nu kändes som om det aldrig skulle bli bra igen.