"Du är min!", skrek han åt mig med en rynka på sitt stiliga ansikte.
"Jag var inte din när du avvisade mig den morgonen", försökte jag mitt bästa att spegla hans uttryck men misslyckades miserabelt. Han lade ett litet leende på sina läppar, rynkan försvann när han minskade avståndet mellan oss och lade sin hand på min midja, vilket fick en rysning att gå uppför min ryggrad.
"Du har alltid varit min, Brea", drog han mig närmare sig och begravde sitt huvud i min nacke, inandades min doft och trots...