Kapitel 4
Jag tittade i backspegeln och såg hur utmattad och ledsen jag såg ut. Jag försökte pigga upp mig när jag närmade mig flockens gräns. Vargarna som bemannade gränsposteringen kände igen min bil och vinkade bara lite när jag körde förbi. Utan tvekan hade de sett eller hört vad som hade hänt, tänkte jag. Vanligtvis när jag lämnade flockens territorium kände jag en längtan. Det var en fysisk reaktion som lät en veta att man lämnade sin flock. Den här gången kände jag mig lättare ju fler mil som ökade mellan mig och flocken. Jag styrde mot den närmaste staden som hade allt jag behövde. Första stoppet var banken. Jag var arton nu och jag tog ut alla mina sparpengar jag hade tjänat från att arbeta på flockens sågverk, alla födelsedagspengar jag hade sparat genom åren och, med tungt hjärta, sparkontot mina föräldrar hade startat när jag föddes. Allt som allt gav det mig en bra summa pengar. Tillräckligt för att låta mig vara på vägarna så länge jag hade planerat och fortfarande ha lite över för en nystart någon annanstans. Nästa stopp var bilhandlaren. Bilen jag hade var en gåva från mina föräldrar när jag fick mitt körkort. Den var lite över ett år gammal och hade sällan körts. Men det var en elbil, inte idealisk för långa, landsomfattande resor. Jag bytte in den mot en Volvo som var lite äldre, men verkade vara i gott skick. Jag flyttade alla mina tillhörigheter till min nya bil och gav mig ut på vägen igen. Jag försökte inte gömma mig, eller försvinna, men å andra sidan tänkte jag inte heller meddela världen vart jag var på väg. Det kunde bero på att jag inte hade någon aning. Min plan var att komma så långt bort från Virginia som möjligt.
Jag hade kört större delen av dagen och kände utmattningen i benen. Jag hade inte sovit sedan föregående natt och visste att jag snart skulle bli en fara för mig själv och andra på vägen. Jag hittade en liten grusväg som ledde till en återvändsgränd mitt i en tät skog. Jag stannade där, värmde en burk soppa och tvingade mig själv att äta den trots att jag inte hade någon aptit. Jag stängde sedan in mig i bilen, gjorde mig så bekväm som möjligt med filten virad runt mig. Min familj skulle ha hittat lappen för timmar sedan, och jag undrade vad de gjorde. Jag grät mig till sömns.
Dagarna var alla likadana. Jag körde så långt jag kunde. Jag stannade för att tanka, äta och använda toaletten. Ibland sov jag på billiga motell för att kunna duscha. Men för det mesta sov jag i bilen eller utomhus under stjärnorna. Det enda som förändrades i min rutin var landskapet utanför bilen. Från frodiga skogar till gräsmarker, till öknar och till slut befann jag mig på andra sidan landet. Jag parkerade bilen vid vägkanten och klev ur, och hamnade mitt i en gräsäng fylld med blommor. I andra änden av ängen fanns en tät skog, och långt i fjärran sträckte sig höga berg upp mot en sommarblå himmel. Jag drog in ett djupt andetag och en del av den spänning jag burit med mig i nästan två veckor försvann. Någonstans längs vägen hade jag kommit på ett mål: Oregon. Det fanns bara en flock i staten och de hade sitt territorium vid gränsen till Nevada. Om jag höll mig i de norra delarna av staten, skulle jag förmodligen aldrig stöta på en varulv. Jag skulle bli en ensamvarg. Det var det bästa för någon som mig, hade jag bestämt. Eftersom jag inte hade någon varg, hade jag ingen lust att förvandla mig. Jag kunde smälta in i det mänskliga samhället utan större problem. Det skulle också minimera risken att stöta på andra vargar. De tenderade att hålla sig borta från människor om det alls var möjligt. Jag behövde hitta ett jobb och någonstans att bo, helst innan vintern. Men det gav mig åtminstone två månader. Jag kunde klara det. Det skulle få mig att sluta tänka på den bultande smärtan i mitt bröst. Den var inte lika skarp som den hade varit de första dagarna, men den försvann inte. Den var bara en ständig påminnelse om vad jag hade förlorat och varför jag nu behövde förbereda mig för ett liv som ensamvarg. En ensamvarg var inte samma sak som en avfälling. Varulvssamhället hade förskjutit en avfälling. Ofta på grund av ett brott de hade begått. En avfälling kunde dödas av vem som helst, när som helst. En ensamvarg var en varulv som hade bestämt sig för att inte leva i en flock. De levde fortfarande efter varulvarnas lagar och om de stötte på andra vargar, respekterade de den inbyggda hierarkin. Det var lika illa att döda en ensamvarg utan orsak som en medlem av en flock. Men att hitta någon som brydde sig tillräckligt för att ställa någon till svars för det, å andra sidan, skulle vara svårt. En ensamvarg kunde också återvända till flocklivet utan tillstånd från någon annan än den flock som accepterade dem. En avfälling kunde bara bli medlem av en flock om de hade tillstånd från rådet eller från den flock som gjorde dem till avfälling. Jag tog fram min nya telefon, jag hade skickat min gamla telefon tillbaka till mina föräldrar eftersom den var på deras abonnemang. Nu hade jag en ny, billigare med ett förbetalt SIM-kort. Jag tog fram en karta över staten och började scrolla över den. Jag bestämde mig för att åka nordväst och se vart det skulle ta mig.
Två dagar senare kom jag till en sömnig liten stad. Den såg ut att vara kulissen för en av de där Hallmark-filmerna som min mamma älskade. Huvudgatan var kantad med tvåvåningshus med butiker på bottenvåningen. Staden låg där slätten mötte skogen och hade de majestätiska bergen i bakgrunden. Luften var klar och staden verkade fylld av lycka och glädje. Detta var en plats där jag kunde läka, tänkte jag. Som om ödet och gudarna höll med mig, såg jag en skylt om hjälp sökes i fönstret på den lokala restaurangen. Jag gick in och kunde känna den frestande doften av olika traditionella maträtter.
"Hej fröken, kan jag hjälpa dig med något?" frågade en äldre dam mig när jag kom nära disken.
"Hej, ja, jag såg skylten i fönstret och undrade om ni fortfarande söker någon?" frågade jag. Kvinnan slutade med vad hon höll på med och tittade på mig.
"Är du över arton?"
"Ja, frun."
"Rymt hemifrån?"
"Nej, frun," ljög jag.
"Tagit studenten?" frågade hon. Det här gick inte som jag hade hoppats.
"Nej, frun. Men det är inte långt kvar. Det var en sak som hände och min familj…," jag slutade prata och tittade ner på mina händer.
"Jag är ledsen kära du," sa hon med en tung suck, och jag insåg att hon hade fått fel uppfattning. Men jag rättade henne inte. "Jag ger dig en provperiod på en månad. Om det fungerar, får du fast anställning. Men, om du jobbar här vill jag att du studerar för att ta gymnasiekompetens. Det är inte förhandlingsbart," sa hon.
"Ja, frun. Tack. Jag kommer att se till att jobba och studera hårt," sa jag till henne. Hon skrattade.
"Det är bra kära du. Kalla mig fru Jones, alla här gör det. Vad heter du?" frågade hon.
"Jag heter Amie Sage, trevligt att träffas," sa jag, och använde mitt smeknamn och min mammas flicknamn.
"Nåväl Amie, om du planerar att stanna kvar, har du någonstans att bo?" frågade hon.
"Inte än. Jag såg ett motell i utkanten av staden. Jag tänkte bo där tills jag hittade något."
"Gör inte det. Det är inte i bästa skick. Säg så här. Min syster äger bageriet ett par hus bort. Hon äger också lägenheten ovanpå. Hennes senaste hyresgäst flyttade ut eftersom hon gifte sig och min syster har inte kunnat hitta någon ny att hyra ut till än. Hur vore det om vi två gick över och jag introducerade er för varandra," sa fru Jones.
"Tack. Det är så snällt av er," sa jag. Detta blev bättre än jag hade förväntat mig.
Två dagar senare flyttade jag in i lägenheten. Den hade inte mycket i möbelväg. Men fru Andresen, fru Jones' syster, gav mig ett tips om två bra second hand-butiker i området. Jag hade börjat mitt jobb som servitris på restaurangen dagen innan. Alla har varit så trevliga mot mig. Det kändes nästan som att vara en del av en ny flock. Restaurangen hade mest lokala gäster, stamkunder som kom in regelbundet för att beställa samma mat och utbyta skvaller. Fru Jones förklarade att de fick turister under högsäsongen. Det var allt jag hade drömt om och behövde.