Kapitel 3: Hjälp
Flickans perspektiv
Efter att ha sett hans leende försökte jag ännu hårdare att göra mig så liten som möjligt. Jag försökte lista ut vad jag hade gjort så fel att jag hamnade i fängelsehålan från första början. Så vitt jag visste hade jag utfört mina plikter efter bästa förmåga. Jag hoppades att Roland var för full för att göra något mot mig och att han bara skulle somna. Nej, jag hade fel. Han var så nykter som man kunde vara. Han står bara där och stirrar på mig. Jag vill bara att denna misshandel ska ta slut och att han ska gå.
"Var är du, din lilla hora?" frågar han.
Jag svarade inte, och jag höll mig så tyst som möjligt. Kanske skulle han gå, eller kanske skulle Roland tro att jag var död. Men jag hade fel.
"Jag har hittat dig," säger han.
Han greppar kedjorna som håller mina handleder och låser upp bojorna. Han kastar mig mot väggen. Jag skrek av smärta. Han har mig på marken och sparkar mig överallt på kroppen. Sedan sliter han av mig de få kläder jag har på mig och placerar sig mellan mina ben. Han tränger in sin kuk i min vagina. Han blir färdig. Sedan släpar han mig till mitten av rummet där kedjorna är och kedjar mina händer ovanför mitt huvud. Han börjar piska mig. Jag tappar räkningen efter sex och svimmar antingen av blodförlust eller smärta. Roland kastar en hink vatten på mig. Det väcker mig.
Jag har tårar som rinner nerför ansiktet. En del av mitt öga hade svullnat igen från där Roland hade slagit mig dagen innan.
"Snälla sluta," bad jag.
Alfan kommer in i cellen.
"Din mor och far orsakade mig problem," säger han.
"Jag kommer att döda dig precis som jag dödade dina föräldrar," säger han.
"Nej!" skrek jag.
"Vi kan inte låta Kung Ray få veta att vi har prinsessan," säger han.
"Det kommer att bli slutet för oss."
Jag kan höra dem prata om den förlorade prinsessan medan jag glider in och ut ur medvetandet. De argumenterar fram och tillbaka om vad de ska göra med mig.
"Vi måste göra slut på henne och bli klara med det," sa alfan.
Sedan kommer Roland tillbaka in.
"Gör slut på det och gör det snabbt," säger alfan.
Sedan hör alfan ett tumult utanför. Det är bara jag och Roland kvar. Han slog mig i magen och bröt mina revben. Jag började tappa medvetandet igen. Han fortsätter att slå mig trots att jag inte kan röra mig eller knappt andas. Han skrattar medan han slår mig.
"Jag har väntat länge på att kunna göra vad jag ville med dig," säger han.
Jag kan höra människor som bråkar utanför. Alfan bråkar med någon. Sedan springer Roland ut ur rummet. Jag hör mer bråk. Roland lämnar cellen, vilket jag är tacksam för. Sedan blir allt tyst. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Jag var en bebis när alfan tog mig hit. Sedan tvingades jag in i slaveri. Vilka var mina föräldrar? Alla dessa frågor snurrar i mitt huvud och jag kommer förmodligen aldrig få svar på dem. Jag kan känna hur livet rinner ur mig. Jag vet att detta kan vara slutet. Jag ber att det är slutet. Då kanske jag i döden kan hitta mina föräldrar och träffa dem för första gången. Vem var kung Ray, och varför var de så oroliga för att han skulle få reda på prinsessan?
Varför var jag tvungen att lida på grund av henne? Jag hörde rykten om prinsessan och att hon hade förlorats i en strid. Men ingen sa någonsin vad hon hette eller var hon kom ifrån. Jag kan höra röster från korridoren. Jag hoppades att det inte var Roland eller alfan. Istället går rösterna förbi min cell. Jag har så ont att jag önskar att jag bara kunde dö. Sedan hör jag skrik i andra änden av korridoren. Jag vet att någon stackare blir torterad. Jag undrar vad de har gjort. I fängelsehålan finns det alla typer av brottslingar här, från slavar till människor som har blivit fångade för spioneri. Jag började förlora medvetandet igen.
Det är ett vitt ljus igen och den rösten.
"Håll ut, hjälp är på väg," säger rösten.
"Vem kommer?" frågade jag rösten.
"Din öde," svarar rösten.
Igen, det är bara ett vitt ljus. Sedan vaknar jag upp, och det är bara mörker. Skriken blir svagare och ljusen bleknar. Jag hör min celldörr öppnas igen. Roland går in. Varför dödar han mig inte? Jag kan knappt se eftersom mina ögon svullnar igen. Han klappar mig på ansiktet för att se om jag är vaken.
"Snälla sluta," bad jag.
"Så du lever fortfarande," konstaterar han.
"Snälla lämna mig ifred," bad jag.
"Det är så gulligt när du ber," svarar han.
Han slår mig sedan över ansiktet igen. Han spottar sedan på mig. Han tar tag i piskan och börjar piska igen. Jag kan inte känna smärtan längre. Jag kan inte skrika längre. Jag försöker skrika, men inget kommer ut. Det låter som en trumpet som har blåsts alldeles för många gånger. Jag började glida in i medvetslöshet igen. Sedan, plötsligt, rycks celldörren ur väggen. Det är ett morrande som skakar hela rummet. Jag hör Roland be för sitt liv.
"Han tvingade mig att göra det," säger han.
Jag hörde ett dunk mot väggen. Sedan hörde jag en låg, hes röst fråga vad han trodde att han höll på med.
"Alfa Mark tvingade mig att göra det," säger Roland.
"Jag tar hand om dig senare," säger rösten.
Sedan faller jag medvetslös. Det är det vita ljuset igen. Sedan den rösten.
"Du kommer att bli OK nu," säger rösten.
"Håll ut lite längre," säger rösten.
"Vem är du?" frågade jag.
"Du kommer att få veta i sinom tid," säger rösten igen.