Kapitel 3: Hjälp
Flickans perspektiv
Efter att ha sett hans leende försökte jag ännu hårdare att göra mig så liten som möjligt. Jag försökte lista ut vad jag hade gjort så fel att jag hamnade i fängelsehålan från första början. Så vitt jag visste hade jag utfört mina plikter så gott jag kunde. Jag hoppades att Roland var för full för att göra något mot mig och att han bara skulle somna. Nej, jag hade fel. Han var så nykter som man kan vara. Han står bara där och stirrar på mig. Jag vill bara att misshandeln ska ta slut och att han ska gå.
"Var är du, min lilla hora."
Jag svarade inte, och jag höll mig så tyst som möjligt. Hela tiden bad jag till mångudinnan att skicka hjälp. Jag bad också att hon skulle göra mig så liten som möjligt. Kanske skulle han gå, eller kanske skulle Roland tro att jag hade dött. Men jag hade fel.
"Jag hittade dig."
Han griper tag i kedjorna som håller mina handleder och låser upp bojorna. Han kastar mig mot väggen. Jag skrek av smärta. Han har mig på marken och sparkar mig överallt på kroppen. Sedan river han av de få kläder jag har på mig och placerar sig mellan mina ben. Han kör in sin kuk i min vagina. Han blir klar. Sedan drar han mig till mitten av rummet där kedjorna är och kedjar mina händer ovanför mitt huvud. Han börjar piska mig. Jag tappar räkningen efter sex och svimmar antingen av blodförlust eller smärta. Roland kastar sedan en hink vatten på mig. Det väcker mig.
Tårarna rinner nerför mitt ansikte. En del av mitt öga hade svullnat igen från där Roland hade slagit mig dagen innan.
"Snälla sluta,"
Lukten av gamla cigarrer träffar mig. Det finns också en utstrålning av makt som kommer från korridoren. Jag vet att det är en Alpha, men vilken Alpha. Sedan kommer alphahanen in i cellen. Roland märkte inte att han hade gått in. Hans rygg var vänd mot honom.
"Din mor och far orsakade mig problem,"
"Jag ska döda dig precis som jag dödade dina föräldrar,"
"NEJ!"
"Vi kan inte låta Kung Ray få reda på att vi har prinsessan,"
"Det kommer vara slutet för oss."
Jag kan höra dem prata om den förlorade prinsessan medan jag glider in och ut ur medvetandet. De argumenterar fram och tillbaka om vad de ska göra med mig. Jag önskar att de bara skulle avsluta mig och vara klara med det.
"Vi måste avsluta henne och vara klara med det."
Sedan kommer Roland tillbaka in.
"Var klara med det och var snabba,"
Sedan hör alphahanen en uppståndelse utanför. Det är bara jag och Roland. Han slog mig i magen och bröt mina revben. Jag började förlora medvetandet igen. Han fortsätter att slå mig även om jag inte kan röra mig eller knappt andas. Han skrattar medan han slår mig. Jag visste att Roland alltid hade velat ha mig död och detta var hans möjlighet att göra det.
"Jag har väntat länge på att kunna göra vad jag ville med dig,"
Jag hör människor som grälar utanför. Alfan grälar med någon. Sedan springer Roland ut ur rummet. Jag hör mer gräl. Roland lämnar cellen, vilket jag är tacksam för. Sedan blir allt tyst. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Jag var en bebis när alfan tog mig hit. Sedan blev jag tvingad till slaveri. Vilka var mina föräldrar? Alla dessa frågor snurrar i mitt huvud, och jag får nog aldrig svar på dem. Jag kan känna hur livet glider ifrån mig. Jag vet att detta kan vara slutet. Jag ber att det är slutet. Då kanske jag kan hitta mina föräldrar i döden och träffa dem för första gången. Vem var Kung Ray, och varför var de så oroliga för att han skulle få reda på prinsessan?
Varför måste jag lida på grund av henne? Jag hörde rykten om prinsessan och att hon hade gått förlorad i en strid. Men ingen sa någonsin vad hennes namn var eller var hon kom ifrån. Jag kan höra röster komma från korridoren. Jag hoppades att det inte var Roland eller alfan. Istället går rösterna förbi min cell. Jag har så ont att jag önskar att jag bara skulle dö. Sedan hör jag skrik från andra änden av korridoren. Jag vet att någon stackare blir torterad. Jag undrar vad de gjorde. I fängelsehålan finns alla typer av brottslingar, från slavar till människor som har blivit ertappade med att spionera. Jag började förlora medvetandet igen.
Det finns ett vitt ljus igen och den rösten.
"Hang on, hjälp är på väg."
"Vem kommer?"
"Din öde."
Återigen är det bara ett vitt ljus. Sedan vaknar jag och det är bara mörker. Skriken blir tystare och ljusen bleknar. Jag hör min celldörr öppnas igen. Roland går in. Varför vill han inte döda mig? Jag kan knappt se eftersom mina ögon är svullna. Han knackar på mitt ansikte för att se om jag är vaken.
"Snälla sluta."
"Så du är fortfarande vid liv."
"Snälla lämna mig ensam."
"Det är så gulligt när du ber."
Han slår mig sedan över ansiktet igen. Han spottar på mig. Han tar tag i piskan och börjar piska igen. Jag kan inte känna smärtan längre. Jag kan inte skrika längre. Jag försöker skrika, men inget kommer ut. Det låter som en trumpet som har blivit blåst alldeles för många gånger. Jag började glida in i medvetslöshet igen. Sedan, plötsligt, rycks celldörren ut ur väggen. Jag kan känna lukten av havet. Det är ett morrande som skakar hela rummet. Jag hör Roland be för sitt liv.
"Han tvingade mig att göra det."
Jag hörde en duns mot väggen. Sedan hörde jag en låg, hes röst fråga vad han trodde att han höll på med.
"Alfa Mark tvingade mig."
"Jag tar hand om dig senare."
Sedan faller jag medvetslös. Det är det vita ljuset igen. Sedan den rösten.
"Du kommer att vara okej nu."
"Håll ut lite längre."
"Vem är du?"
"Du får veta i sinom tid."