Kapitel 2: Dagen innan
Flickans Perspektiv
Jag hade ont efter misshandeln jag fick dagen innan. Jag var inte särskilt glad över att, återigen, kunna ta mig upp nästa dag. Det var ett helvete till liv. Man visste aldrig vem man skulle reta upp eller hur illa misshandeln skulle bli. Återigen blev jag tilldelad köksarbetet. För att hjälpa till med förberedelserna för kungen. Igår dukade vi borden med glas och bestick och lade på dukar. Idag städade vi bara och bäddade sängarna för gästerna i gäststugan. Gäststugorna ligger på byns östra sida. Det var en stor stuga byggd av cederträ. Det fanns åtta sovrum—en dusch på första våningen. Det största rummet var reserverat för kungen. Alfan ville att allt skulle vara perfekt. Han trodde att en av hans döttrar skulle bli kungens maka.
Jag tvivlar starkt på det eftersom hon är för snobbig. Hon skulle bli en hemsk drottning. Men allt är möjligt, antar jag. Jag vet inte ens hur gammal jag är. Jag vet att jag skulle kunna förvandlas till min varg vilken dag som helst nu. Men jag tvivlar även på det. Jag kan drömma, dock. En dag kommer jag att vara stark nog att fly från det här stället. Men det blir inte idag. Roland står på vakt och ser till att vi gör vårt jobb. Gäststugorna ligger också väldigt nära östra porten. Jag är förlorad i mina tankar när Roland kommer upp bakom mig, greppar mig och trycker mig mot väggen.
"Din rumpa är så söt," säger han.
Han trycker ner sina händer under min kjol. Jag har inga underkläder på mig eftersom jag inte fick ha några. Min kjol är en trasig T-shirt som har gjorts om till en kjol. Min tröja är bara en tygbit som jag knyter runt mina bröst. Men den täcker knappt mina bröstvårtor. Han trycker in ett finger i min vagina.
"Så trång och våt," säger han.
Jag försöker slåss tillbaka, men det är ingen idé. Jag är så svag av undernäring, brist på vila och att bli slagen. Roland lyfter upp mig och kastar mig på sängen. Han har sin hand runt min hals. Sedan trycker han in sin kuk i mig. Jag skrek av smärta. Jag försökte be honom att sluta, men det var ingen idé. Han slår mig och säger åt mig att hålla käften. Jag ligger bara där och låter honom bli klar.
Plötsligt kommer alfan in och säger åt Roland att kasta mig i fängelsehålan tills kungen har åkt. Men jag gjorde inget fel. Jag bad honom att inte kasta mig i fängelsehålan. Det är kallt, mörkt och fullt av spindlar. Han bara skrattar och fortsätter dra mig till fängelsehålan. Hela tiden sparkar och skriker jag. Han kastar mig i en cell och kedjar fast mina händer. Sedan går han. Jag började gråta hejdlöst. Det finns ingen anledning att försöka dölja det. Jag gjorde inget som förtjänade detta. Jag tror att det är för att jag är annorlunda. Jag har ett födelsemärke i form av en bergskedja på min högra inre lår. Jag har svart hår och hasselbruna ögon. De andra slavarna hade rött eller brunt hår. De skulle vara klädda som om de var anställda för att hjälpa till.
Jag kunde inte känna mina händer. Roland hade satt kedjorna för hårt. Jag orkar inte ens försöka kämpa emot den utmattning som överväldigar mig. Jag driver iväg in i en orolig sömn. Jag drömmer att jag är i ett starkt ljus. Plötsligt ser jag en svart svans svepa fram och tillbaka. Sedan försvinner svansen. Jag kan känna att ljuset börjar avta. Jag vaknar när Junior öppnar celldörren. Han har med sig lite mat till mig. Junior är alfans son. Han är annorlunda än alfahanen. Han gillar inte vad hans far har gjort mot mig eller de andra slavarna.
"Det här är allt jag kunde få tag på till dig ikväll. Jag kan försöka ta med mer senare," säger han.
"Tack," svarar jag.
Sedan går han. Han skulle också ha blivit straffad om han hade blivit hittad här nere med mig, även om han var alfans son. Det spelade ingen roll vem som var vem i denna klan. Vem som helst kunde bli piskad och kastad i fängelsehålan. Fängelsehålan är det värsta stället att vara på. Jag äter min middag, som inte är annat än bröd och vatten. Det var vad fångvaktarna serverade varje dag. Jag tar bara ett par tuggor. Jag måste äta som en hund eftersom mina händer fortfarande är kedjade. Jag försöker sova igen. Men det går inte.
Jag lutar huvudet mot väggen och stänger bara ögonen. Tegelstenarna trycker in i min såriga rygg. Smärtan är outhärdlig. Jag börjar gråta. Min kropp skakar av tårarna och det gör ont också. Så jag gråter hårdare tills utmattningen tar över. Detta vita ljus omger mig igen, men den här gången hör jag en röst.
"Det är okej, din tid kommer," säger rösten.
"Vem är det?" frågar jag.
"Allt i sinom tid," säger rösten.
Sedan inget mer, ljuset börjar blekna. Jag vaknar från denna dröm. Inte för att den var skrämmande, utan för att jag är förvirrad. Vem var denna röst och varför talade den till mig? Var kom den ifrån? Jag vet att det börjar bli sent eftersom vakterna byts. Jag kan höra några av dem komma nerför korridoren. Jag hoppas att de har glömt den halvnakna flickan i cellen. De har inte glömt. Jag hör nycklarna skramla. Jag vet vad som kommer att hända. De gruppvåldtar mig och slår mig mycket brutalt. Jag svimmar av smärtan och kämpar en hopplös kamp. Jag hoppas att kungen hittar en partner imorgon och räddar oss från detta helvete.
Jag försöker röra mina ben, men de rör sig inte. Vilket betyder att de är brutna igen. Roland kommer inte att bli glad. Jag kan inte gå igen. Han kommer att bli ännu argare än någonsin. Jag försöker skjuta mig upp i sittande ställning och skriker av smärta. Min handled hade också brutits. Jag insåg inte ens vad klockan var. Jag kunde höra Roland komma nerför korridoren. Jag försöker göra mig så liten som möjligt. Han kommer sedan in i cellen. Han har det mest ondskefulla leendet på sitt ansikte. Det skulle få en vuxen man att rysa.