Kapitel 2: Dagen innan
Flickans perspektiv
Jag hade ont efter misshandeln jag fick dagen innan. Jag var inte särskilt glad över att jag, ännu en gång, lyckades ta mig upp nästa dag. Det var ett helvetesliv. Man visste aldrig vem man skulle reta upp eller hur illa misshandeln skulle bli. Ännu en gång blev jag tilldelad köksarbete. För att hjälpa till med förberedelserna för kungen. Igår dukade vi bordet med glas och bestick och la dukar på allt. Idag städade vi bara och bäddade sängarna för gästerna i gästhusen. Gästhusen ligger på östra sidan av byn. Det var en stor stuga gjord av cederträ. Det fanns åtta sovrum och en dusch på första våningen. Det största rummet var reserverat för kungen. Alfan ville att allt skulle vara perfekt. Han trodde att en av hans döttrar skulle bli kungens maka.
Jag tvivlar starkt på det eftersom hon är för snobbig. Hon skulle bli en hemsk drottning. Men allt är möjligt, antar jag. Jag vet inte ens hur gammal jag är. Jag vet att jag skulle kunna förvandlas till min varg vilken dag som helst nu. Men jag tvivlar på det också. Jag kan drömma, dock. En dag kommer jag vara stark nog att fly från det här stället. Men det blir inte idag. Roland står vakt och ser till att vi gör vårt jobb. Gästhusen ligger också väldigt nära östra porten. Jag är förlorad i mina tankar när Roland kommer upp bakom mig, griper tag i mig och trycker mig mot väggen.
"Din röv är så söt," säger han.
Han trycker sina händer nerför min kjol. Jag har inga underkläder på eftersom jag inte fick ha några. Min kjol är en trasig T-shirt som har blivit omgjord till en kjol. Min tröja är bara en tygbit som jag knyter runt brösten. Men den täcker knappt mina bröstvårtor. Han trycker in ett finger i min vagina.
"Så tight och våt,"
Jag försöker kämpa emot, men det är ingen idé. Jag är så svag av undernäring, brist på vila och att bli misshandlad. Roland lyfter upp mig och kastar mig på sängen. Han har sin hand runt min hals. Han trycker sedan in sin kuk i mig. Jag skrek ut i smärta. Jag försökte be honom att sluta, men det var ingen idé. Han slår mig och säger åt mig att hålla käften. Jag bara ligger där och låter honom göra klart.
Plötsligt kommer alfan in och säger åt Roland att kasta mig i fängelsehålan tills kungen lämnar. Men jag gjorde inget fel. Jag bad honom att inte kasta mig i fängelsehålan. Det är kallt, mörkt och har spindlar. Han bara skrattar och fortsätter att dra mig till fängelsehålan. Hela tiden sparkar och skriker jag. Han kastar mig in i en cell och kedjar mina händer. Sedan går han. Jag började gråta ögonen ur mig. Det finns ingen anledning att försöka dölja det. Jag gjorde ingenting. Det har gjort att jag förtjänar detta. Jag tror att det är för att jag är annorlunda. Jag har ett födelsemärke i form av en bergskedja på min högra insida lår. Jag har svart hår och hasselbruna ögon. De andra slavarna hade rött eller brunt hår. De skulle vara klädda som om de var anställda för att hjälpa till.
Jag kände inte mina händer. Roland hade satt kedjorna för hårt. Jag orkar inte ens försöka kämpa emot utmattningen som sköljer över mig. Jag somnar in i en orolig sömn. Jag drömmer att jag är i ett starkt ljus. Plötsligt ser jag en svart svans svepa fram och tillbaka. Sedan försvinner svansen. Jag känner hur ljuset blir svagare. Jag vaknar när Junior öppnar celldörren. Han har med sig lite mat till mig. Junior är alfans son. Han är annorlunda än alfans. Han gillar inte vad hans far har gjort mot mig eller de andra slavarna.
"Det här är allt jag kunde få tag på åt dig ikväll. Jag kan försöka ta med mer senare."
"Tack,"
Sedan går han. Han skulle också ha blivit straffad om han hade blivit funnen här nere med mig, även om han var alfans son. Det spelade ingen roll vem som var vem i den här klanen. Vem som helst kunde bli piskad och kastad i fängelsehålan. Fängelsehålan är det värsta stället att vara på. Jag äter min middag, som bara består av bröd och vatten. Det var vad fångvaktarna serverade varje dag. Jag äter bara ett par tuggor. Jag måste äta som en hund eftersom mina händer fortfarande är kedjade. Jag försöker återigen sova. Men det händer inte.
Jag lutar mitt huvud mot väggen och blundar. Tegelstenarna trycker mot min såriga rygg. Smärtan är outhärdlig. Jag börjar gråta. Min kropp skakar av tårarna, vilket också gör ont. Så jag gråter ännu hårdare tills utmattningen tar över. Det vita ljuset omger mig igen, men den här gången hör jag en röst.
"Det är okej, din tid kommer." säger rösten.
"Vem är detta?"
"Allt i sinom tid." säger rösten.
Sedan inget mer, ljuset börjar blekna. Jag vaknade ur denna dröm. Inte för att den var skrämmande, utan för att jag är förvirrad. Vem var denna röst och varför talade den till mig? Var kom den ifrån? Jag vet att det börjar bli sent eftersom vakterna byts av. Jag hör några av dem komma nerför korridoren. Jag hoppas att de har glömt den halvnaken flickan i cellen. De har inte glömt. Jag hör nycklarna skramla. Jag vet vad som kommer att hända. De gruppvåldtog mig och slog mig mycket brutalt. Jag svimmade av smärtan och kämpade en meningslös kamp. Jag hoppas att kungen hittar en maka imorgon och räddar oss från detta helvete.
Jag försöker röra mina ben, men de rör sig inte. Vilket betyder att de är brutna igen. Roland kommer inte att bli glad. Jag kan inte gå igen. Han kommer att bli ännu argare än någonsin. Jag försöker skjuta upp mig själv till sittande ställning och skriker av smärta. Min handled hade också gått av. Jag insåg inte ens vad klockan var. Jag hör Roland komma nerför korridoren. Jag försöker göra mig så liten som möjligt. Han kommer sedan in i cellen. Han har det mest ondskefulla leendet på sitt ansikte. Det skulle få en vuxen man att rysa.