Kapitel 3 Skvaller
I min upphetsning över att Elena fick sparken omedelbart hade jag nästan glömt bort den skitstorm som var mitt liv. Men Elenas frågor fick allt att komma tillbaka till mig.
"Mitt privatliv är inte uppe för diskussion," sa jag genom sammanbitna tänder. "Du är så jäkla upptagen med män och skvaller, inte konstigt att dina professionella färdigheter inte har förbättrats." Jag vände på klacken och lämnade snabbt rummet innan hon hann säga något mer till mig.
Jag gick nerför korridoren och direkt till Marias skrivbord. "Snacks," sa jag när jag kom fram till henne. "Jag behöver dem."
Utan ett ord reste hon sig och gick med mig till skafferiet. Hon visste att när jag sa att jag behövde snacks var jag inte på humör för samtal. När vi gick genom skafferidörren, lät jag ut ett överraskat flämt.
Det normalt tomma skafferiet var fullt av liv. Flera kvinnor stod runt och pratade med varandra, bläddrade frenetiskt i tidningar, scrollade snabbt på sina telefoner.
"Vad händer?" sa jag till Maria, som ryckte på axlarna.
Jag trängde mig igenom kvinnorna till hyllan som hade chokladkakorna. När jag gjorde det, snappade jag upp bitar av samtal:
"...jag hörde att han verkligen gillar blondiner..."
"...jag slår vad om att han bara dejtar societetstjejer, det finns ingen chans att han någonsin skulle dejta någon från det här företaget..."
"...han har sitt eget privatjet? Jag skulle döda för en man med ett jet..."
"...åh, om jag bara kunde hitta en man hälften så rik och sexig som han är!"
Jag grep min favoritkaka med karamellfyllning från hyllan och sneglade på den närmaste öppna tidningen. Det var en artikel om vår nya VD:s lyxiga livsstil. Jag kunde inte låta bli att skratta. Dessa kvinnor var galna för en chans med Logan. De skulle bli förkrossade när de fick veta att han var gift.
Maria och jag smet tillbaka ut ur skafferiet. Så snart dess invånare var utom hörhåll, skakade jag på huvudet åt henne. "Hörde du allt det där? Alla blir galna över den nya VD:n."
Maria ryckte på axlarna, ett leende formades på hennes läppar. "Jag menar...kan du klandra dem?"
"Åh Maria, inte du också!"
Hon skrattade. "Säger du att du inte tycker att han är attraktiv?"
"Nej, det säger jag inte. Jag menar visst, han är snygg men..." Jag tittade runt för att försäkra mig om att kusten var klar. Jag sänkte rösten. "Han är gift. Och verkar ganska lycklig dessutom."
"Åh," Maria rynkade pannan. "Han är så ung, eller hur? Jag är förvånad att någon så ung och rik som han gifte sig så tidigt i livet."
Jag ryckte på axlarna. "Jag undrar vad hon är för en? Hon måste vara ganska fantastisk för att få honom att ge upp singellivet som jag hör att han är så känd för. Och på tal om överraskande saker..."
När vi började gå tillbaka mot mitt skrivbord, berättade jag för Maria om Elenas omedelbara eliminering som kandidat för Logans assistent. När vi nådde mitt skrivbord, skrattade Maria så hårt att tårarna rann nerför hennes ansikte.
"Lägg till ‘expert på att upptäcka gulddiggers’ på Logans CV," skrattade hon.
"Jag var förvånad att han kunde se något förbi mängden urringning hon tog med sig," sa jag när jag satte mig vid mitt skrivbord. Jag drog upp min väska från bottenlådan och tog ut min telefon för att kolla efter meddelanden. Jag rynkade pannan när jag såg att det enda var ett missat samtal från min mamma.
"Vad är fel?" frågade Maria. Jag visade henne telefonen. Hon rynkade pannan. "Oof. Det är en stämningsdödare. Lycka till." Hon gav mig ett sympatiskt leende, sedan vände hon sig om och gick tillbaka mot sitt skrivbord.
Jag suckade och tryckte på knappen för att ringa tillbaka. Lika bra att få det överstökat.
"Hazel, var har du varit?"
"Nå, mamma, jag har den här lilla saken jag gillar att göra varje dag som kallas arbete."
Som vanligt ignorerade hon min sarkasm. "Jag behöver att du åker till flygplatsen och hämtar Natalie. Hon kommer in klockan 18:00 från sin gästroll i den där TV-serien du älskar så mycket."
Jag stönade inombords. "Ja, mamma, jag vet var hon har varit." Mamma älskade att slänga in små pikar när hon kunde, för att påminna mig om att Natalie var framgångsrik på alla sätt jag ville vara, men inte kunde.
"Så du hämtar henne?"
"Jag har väl egentligen inget val."
"Tack älskling, vi ses hemma." Hon lade på utan att vänta på ett hejdå.
Jag gnuggade mina tinningar. Gud vad jag ville ha ett eget ställe. Sedan jag var tvungen att flytta tillbaka till mina föräldrar och Natalie behandlade de mig alla som deras personliga assistent. Men hyrorna var så förbaskat höga, jag hade verkligen inga andra alternativ.
Jag öppnade översta lådan i mitt skrivbord för att ta en penna och en post-it-lapp. Jag stelnade till när jag såg den mystiska ringen som jag hade slängt i där efter min Vegas-resa. I dagens berg-och-dalbana hade jag glömt bort den helt. Den måste vara en leksak... men varifrån hade jag fått den?
"Jag antar att det som händer i Vegas verkligen stannar i Vegas," mumlade jag för mig själv och smög ner ringen i min handväska. Det sista jag behövde var att någon på kontoret skulle hitta den och starta fler rykten om mig.
Min irritation växte medan jag satt och väntade på Natalie vid ankomsterna. Jag hade väntat i nästan en timme vid det här laget. Jag ville redan inte vara där, och nu gav jag upp hela min lediga kväll för att vänta på den sista personen på jorden jag ville se.
Blicken fastnade på den falska ringen i min handväska. Jag drog ut den och stoppade den i handskfacket. Jag var inte riktigt säker på varför jag ville behålla något som kom från helvetesresan till Vegas, men jag var konstigt nog fäst vid den. Den kom ju från min enda natt av uppror, när jag låg med en mystisk man. Kanske gillade jag att jag hade det i mig.
Natalie kom äntligen ut genom dörrarna på flygplatsen. Jag hatade hur fantastisk hon såg ut efter en så lång flygning. Hon såg sig omkring, hennes hår föll perfekt på plats med varje huvudvridning. Jag tutade för att få hennes uppmärksamhet.
Jag öppnade bagageluckan när hon kom närmare med sin vagn full av bagage. Jag kunde se henne stå vid baksidan av bilen och vänta på att jag skulle gå ut och hjälpa henne, men det tänkte jag verkligen inte göra. Till slut såg några killar henne och sprang över för att hjälpa, för det var klart att de skulle göra det.
Hon satte sig i passagerarsätet, och jag körde iväg utan ett ord till henne. Vi hade inte pratat sedan Vegas-resan. Jag hade både för mycket och inget att säga till henne. Det gick tio mycket pinsamma minuter innan någon av oss talade.
"Nå, ska du inte fråga mig om min resa?" frågade hon.
Jag skakade på huvudet och skrattade. Den här kvinnans fräckhet. "Åh, förlåt mig för att jag var så oartig. Hur var din resa? Stal du fler män från någon?"
Hon flinade. "Åh, det där igen."
"Ja, förlåt att jag inte har kommit över vad du gjorde mot mig i Vegas. Du stal min pojkvän, Natalie. Du tar alltid saker från mig. Varför gör du det? Gillar du att plåga mig?" Min irritation förvandlades till ilska.
Natalie himlade med ögonen åt mig. "Du borde ha varit mer tillmötesgående mot mig på den resan. Du är ju trots allt min syster." Hon pillade på sina naglar, till synes irriterad över att vi ens hade den här konversationen. "Dessutom. Det här är ett problem med dig. Du borde fråga dig själv vad som är fel med dig? Varför är du inte mer förtjänt av att din pojkvän friar till dig? Jag får frierier hela tiden. Det är inte så svårt."
Mina ögon höll på att poppa ut ur huvudet. Sa hon verkligen de orden till mig?
"Jag behöver en näsduk," sa Natalie och öppnade mitt handskfack. Båda våra ögon gick direkt till ringen jag just hade lagt där. Hon flämtade.
"Den här måste vara minst tio karat!" Hon drog ut den. "Var kommer den ifrån?"
Mitt hjärta sjönk. Det såg ut som att Natalie just hittat nästa sak hon skulle ta från mig.