Kapitel 5 Slutlig nedräkning
Evie
Sista dagen. Jag kände hela mitt liv vila på detta avgörande ögonblick. Det var vinna eller försvinna. Och det kändes som om jag höll på att försvinna. Jag hade gett hela min själ för att hitta en värdig klient. Och ingen följde upp. Jag såg klockan ticka ner. Tio minuter. Jag hade tio minuter på mig att åstadkomma ett mirakel.
Men självklart hade jag ingen sådan tur. Jag hade inte Jaspers resurser och pengar. Allt jag hade var ett Jellar-betygsblad och ett papper som sa att jag kunde försöka bli advokat.
"Nåväl," suckar Jasper och sticker upp huvudet över kontorsväggen. "Det är synd med praktiken, Evie. Jag trodde nästan att du skulle få den."
"Håll käften," morrar jag.
"Säg inte att jag inte varnade dig, Evie," säger han och putar med underläppen. "Jag försökte skona dina känslor–"
"Jag kan inte vänta tills någon spräcker din lilla bubbla," snäser jag argt. "Titta på dig med pappas pengar och pappas kontakter. Du har inte bevisat något för någon här. Jag la ner det hårda arbetet och jag la ner tiden–"
Hans ansikte mörknade. "Och se var det tog dig," säger han dystert. "Inget annat än ett deltagartrofé och ett uppsägningsbesked. Du är inte något speciellt för att du arbetade hårdare. Ärligt talat, Evie. Du är den mest naiva tjej jag någonsin har träffat."
Jag gjorde allt jag kunde för att stoppa smärtan från att nå mina ögon. Men jag kunde känna hur den stramade åt min hals. Jag reser mig tyst upp och samlar ihop mina saker.
Jag var bara så trött på allt. Jag hade planer. Jag var på väg att bli en fantastisk advokat. Jag pluggade bort mitt liv för detta, bara för att hållas tillbaka av min egen brist på personlighet.
Det var allt meningslöst. Det kändes som om sedan den natten hade mitt liv spunnit ur kontroll och jag visste inte hur jag skulle stoppa det. Detta var exakt vad jag var rädd för. Allt det hårda arbetet var bortkastat.
Kanske borde jag inte vara så förvånad. Ingenting kom någonsin lätt för mig. Att gå ut gymnasiet som bästa elev gav mig en falsk känsla av självförtroende. Alla hade sagt att jag var spektakulär som student. Men att vara en bra student garanterade inte att jag skulle bli en bra advokat.
Jag minns inte hur jag kom hem, bara att när jag gjorde det, stod Aria vid min dörr. Hon lutade sig avslappnat mot väggen, armarna korsade.
"Hej, främling," säger hon retsamt.
Jag tog ett djupt andetag och kämpade mot impulsen att tappa kontrollen över min ilska. "Hej, Aria," säger jag och tvingar fram ett leende. "Vad händer?"
"Du är skyldig mig för att du dumpade mig igår kväll," ler hon. "Det är en presskonferens som snart börjar på SVT. Jag tänkte att du kunde gottgöra mig."
Hon håller ut en plastpåse till mig. "Det är från hamburgerhaket runt hörnet," erbjuder hon.
Jag kunde inte säga nej till lite tröstmat just nu. "Pommes frites?"
Hon nickar. "Extra ranch."
Jag stönade. "Okej," säger jag och låser upp min dörr. "Du är galen."
"Åh, du vet att du älskar mig," fnissar hon.
"Ugh. Du vet att jag gör det," gnäller jag. "Jag vill ha den där förbaskade burgaren."
Aria knuffar till min axel. "Öppna dörren så får du din älskade burgare."
Jag slänger upp dörren och sjunker snabbt ner i soffan. Jag sträcker mig efter fjärrkontrollen och slår på tv:n, letar efter kanalen. Jag hittar den mitt i en reklampaus.
"Burgare," beställer jag enkelt.
"Kommer strax," svarar hon och räcker mig det pappersinpackade läckerheten.
Jag river upp omslaget och tar en tugga, stönar åt matens tröst.
"Nå," säger hon och sväljer sin egen tugga. "Hur var jobbet?"
Jag blängde på henne. Jobbet var inte längre mitt problem. Det var över och jag skulle behöva gå vidare. "Pass," stönade jag och tog en tugga till.
Hon suckade tungt. "Så illa, va?"
"Jag är bara... över det," muttrade jag. "Jag är trött på att oroa mig för det nu."
"Åh, tack och lov," sa hon tacksamt.
Reklampauserna slutade och kommentatorerna kom tillbaka på skärmen.
"Välkomna tillbaka, pojkar, vi har verkligen ett fantastiskt program framför oss för våra tittare," sa en av dem entusiastiskt. "Vi har våra reportrar nere vid Clayton Center ikväll för att få lite insikt i Thunderboltens egen årets kapten, Timothy Hayes!"
"Det stämmer, John," nickade den andra kommentatorn. "Från det ögonblicket den killen klev på NHL-is, har han varit en kraft att räkna med. Jag menar, direkt från start, kommer han in med fantastisk fart och precision. Det är inte konstigt att han har lett detta Thunderbolt-lag till så många segrar."
"Absolut," höll han med. "Vi går nu live till pressrummet för att höra vad Mister Hayes har att säga om säsongen."
Kameran hoppade över till ett rum med ett långt bord. I mitten satt min nummer ett för den jag helst skulle vilja se bli intryckt i en vägg vid nästa match.
"Mister Hayes," ropade en reporter. "Här borta!"
Timothy log och nickade i reporterns riktning. "Hur är det, Jake?"
Jake skrattade. "Bra. Jag är här med Independent och jag undrade hur du känner inför dina chanser att vinna Stanley i år," frågade han.
Timothy skrattade. "Du vet redan vad jag tycker," började han. "Det är någons att vinna i det här läget. Det är tidigt på säsongen, vi har fortfarande många matcher kvar att spela."
"Vi vet redan vad din publicist vill att du ska tänka," tillade reportern. "Berätta vad du verkligen tycker."
Timothy lutade sig framåt i sin stol och närmade sig mikrofonen. "Bägaren kommer hem."
Omedelbart flög fler händer upp. Aria tjöt av glädje.
"Han är bara så het," skrek hon.
Jag var tvungen att kämpa för att hålla nere min hamburgare. "Ja," muttrade jag. "Så het."
Fler frågor ställdes. Varje svar han gav verkade vara det perfekta svaret att ge. Ur ett PR-perspektiv. Det var svårt att inte tänka på hur perfekt han verkade vara på allt. Det var irriterande.
Det var inte förrän en fråga väckte mitt intresse.
"Mister Hayes," sa en kvinna. "Vi vet alla att du är en stor hit bland de kvinnliga fansen. Men har du någon speciell där hemma?"
För första gången under hela intervjun såg han ut som en hjort i strålkastarljuset.
"Jag–," svalde han. "Jag hade någon. En gång."
"Kan du berätta lite om henne?"
Han sänkte huvudet. "Hon hette Evie," svarade han till slut. "Hon var speciell eftersom av alla jag kände, brydde hon sig inte om hur många mål jag gjorde eller hur många statsmästerskap jag vann. Det var aldrig det som definierade mitt värde för henne."
"Evie," sa Aria långsamt. "Vad händer?"
Sanningen var att jag inte visste. Jag hade ingen aning om vad den här idioten försökte dra just nu. Jag blinkade bara mot skärmen.
"Har du något du vill säga till henne," frågade reportern igen.
Timothy nickade och tittade äntligen upp mot kameran. "Om du tittar på detta, Evie, har du ingen aning om hur ledsen jag är för den jag var. Du förtjänade inte att gå igenom allt det där. Jag var ett svin. Jag tänker på dagen du lämnade tillbaka min seniortröja hela tiden. Jag borde ha kämpat för dig."
Luften gick ur mina lungor.
Otalet människor över hela landet såg scenen på TV.
"Evie," upprepade Aria, hennes röst tyst. "Sa Timothy Hayes just ditt..."