Uppvaknandet
Efter att ha sprungit i ungefär två timmar till stannade Shina för att lyssna efter vakter som kanske hade blivit larmade om att vi korsat gränsen och var på väg efter oss. När hon var säker på att ingen var på väg mot oss signalerade hon åt mig att ta den fortfarande sovande Odett från hennes rygg innan hon skiftade tillbaka till sin mänskliga form och klädde på sig. Hon tog våra väskor och vi fortsatte gå ytterligare ungefär en kilometer innan vi kom till en bäck med ett vackert litet vattenfall.
"Min pappa brukade ta med mig hit när han fortfarande levde, men jag har inte varit tillbaka sedan attacken," sa hon, med smärta och längtan i ögonen när hon återupplevde dessa minnen. "Det finns en liten grotta bakom det där vattenfallet där vi kan sova några timmar. Ingen annan vet om den förutom min pappa och jag, så vi borde vara säkra."
När vi är inne i grottan lägger Jess ut filten och jag placerar Odett på den och vi lägger oss på varsin sida om henne för att se till att hon får vår kroppsvärme och är säker. Sedan somnar vi. Jag vaknar av en främmande röst som låter som om den ekar genom grottan, så jag ligger så tyst som möjligt och hoppas att personen som rösten tillhör inte hittar oss. Efter några minuter hör jag den inte igen, så jag känner att vi är i säkerhet.
Jag tittar på min klocka och kan inte tro att den är efter 10 på förmiddagen. Jag sätter mig upp för att kolla på Jess och Odett, lättad över att de båda fortfarande sover djupt. Jag ställer mig upp och går till vattenfallet för att tvätta ansiktet, sedan bestämmer jag mig för att fylla alla tre av våra termosar innan jag lägger tillbaka dem i våra väskor. Klockan är 10:25, så jag bestämmer mig för att det är dags att väcka Jess och Odett så vi kan äta och ge oss av igen. Jag tar tre proteinbars och går över till Jess för att väcka henne först.
"Vakna, vakna," säger jag medan jag öppnar proteinbaren och håller den precis under hennes näsa så att hon kan känna lukten. När hon grymtar åt mig skrattar jag. "Kom igen, vi måste börja röra oss snart och du behöver mat."
"Okej... jag är vaken, nöjd?" grymtar hon medan hon sätter sig upp och tar proteinbaren från mig med ena handen medan hon gnuggar ögonen med den andra.
"Absolut," fnissar jag och hon kastar pappret på mig. Jag reser mig och går över till Odett och väcker henne försiktigt. "Hej älskling, det är dags att vakna."
Hon sätter sig upp, öppnar långsamt ögonen, och för första gången märker Jess och jag de lila ringarna runt hennes smaragdgröna ögon. Vi reagerar inte när jag ger Odett hennes proteinbar och sedan går Jess och jag över till vattenfallet för att vara utom hörhåll.
"Vad är det med hennes ögon?" viskar Jess.
"Hon är en hybrid." hörde jag någon säga.
"Jag frågade vad det var med hennes ögon," säger hon och ger mig en förvirrad blick.
"Jag kunde ha svurit på att du sa något om en hybrid," säger jag förvirrat.
"Nej, det gjorde jag inte," svarar hon och jag tänker för mig själv att jag kanske håller på att förlora förståndet av stressen de senaste dagarna.
"Du förlorar inte förståndet, jag sa att hon var en hybrid." Rösten sa igen, nu visste jag att det inte var Jess eftersom jag tittade rakt på henne den här gången. Hennes ögon blev plötsligt stora och hon flämtade.
"Åh Gudinna, du har det också." säger hon först skrämt men sedan ser hon mer förvirrad ut. "Vänta, det är det, ni är båda hybrider. Men du är ingen varg."
"Jo, det är du." Rösten sa igen, det var då jag insåg att det bara var jag som hörde den. Jag kan inte tänka på det här just nu.
"Vi kan reda ut allt detta senare, men just nu måste vi sätta så mycket avstånd som möjligt mellan oss och din tidigare flock och min före detta partner, om det ens är vad man kallar det," säger jag och Jess nickar instämmande. "Vi måste tänka på Odett nu också. Det är inte bara vi längre."
"Odett gumman, har du ätit upp din proteinbar?" frågade Jess när vi gick tillbaka till henne.
"Ja, frun." svarar hon med den sötaste lilla rösten jag någonsin hört.
"Okej, lilla vän, då ska vi göra dig redo att gå," säger Jess medan hon plockar upp det tomma omslaget och stoppar det i vår duffelväska innan hon tar fram Odetts termos och låter henne ta några klunkar innan hon lägger tillbaka den i hennes ryggsäck. Jag tar fram maskeringssprayen och ser till att spraya dem ordentligt.
Jess går ut för att skifta så att Odett inte blir skrämd av ljudet av ben som knakar och hud som slits när hon skiftar. Jag går ut med Odett en minut senare efter att ha tagit våra väskor och filten vi använde i natt. Jag placerar henne på Shinas rygg och sveper in henne ordentligt för att se till att hon inte ramlar av, och sedan börjar vi resa söderut igen.
"Så, jag är en varg?" tänker jag för mig själv, utan att egentligen förvänta mig ett svar.
"Du är mer än bara en varg. Du är en hybrid, den första hybriden faktiskt." svarar rösten tillbaka.
"Är det därför mina föräldrar hatade mig och övergav mig på barnhemmet?" frågar jag henne.
"De övergav dig inte, du blev tagen från dem." säger hon och min kropp fryser till av det jag just hörde.
"Jag blev inte övergiven, jag blev tagen?" upprepar jag om och om igen i mitt huvud och försöker förstå det.
"Ja, det finns mycket att diskutera men för nu ska jag börja med att säga att mitt namn är Dosha, och jag är din varg." säger hon.
"Trevligt att träffa dig, Dosha," säger jag med ett leende. "Eftersom du är en varg, innebär det att du kan kommunicera med Shina?"
"Inte än, även om hon borde kunna känna av mig nu är jag inte stark nog att kommunicera med någon än." svarar hon och jag nickar medan jag går bredvid Shina och leker med Odetts långa bruna hår. Hon tittar på mig och ler och jag smälter nästan.
"Hon är helt bedårande," säger Dosha och jag håller helt med medan jag fnissar.
Vi går i några timmar innan vi kommer till en annan bäck. Shina kontrollerar om hon kan höra eller lukta något innan vi stannar för en liten paus. När hon ger mig en nick som visar att allt är klart tar jag ner Odett från hennes rygg så att hon kan skifta tillbaka och klä på sig. Sedan går vi tre över till en liten glänta vid bäcken för att sitta ner och vila våra fötter.
Efter att ha suttit tyst en stund tittar jag på Jess och frågar, "Har jag fortfarande ringarna i mina ögon?" Hon tittar noga innan hon skakar på huvudet som svar.
"Dosha, är du där?" frågar jag mentalt.
"Jag är alltid med dig," svarar hon och får mig att le.
"Varför visas de lila ringarna i Odetts och mina ögon ibland men försvinner sedan? Hur kan jag känna och höra dig redan? Jag trodde att en skiftare måste vara 17 innan de får sin varg. Förlåt för alla frågor på en gång, jag är bara så förvirrad över allt detta." säger jag och inser att jag kanske gått lite överstyr med frågorna.
"Först ska jag berätta att när du blev tagen från dina föräldrar, lade en häxa en förtrollning på oss som i princip gjorde mig vilande. Det enda sättet att få mig ur min vilande förtrollning var att bryta den falska parningsbandet mellan dig och den där idioten till framtida Alfa. Häxan som tog dig och lade vilande förtrollningen gjorde så att du aldrig skulle hitta din Gudinne-givna partner genom att skapa ett falskt parningsband mellan dig och någon annan. När han avvisade dig och du accepterade hans avvisning bröts bandet och jag var äntligen fri att kommunicera med dig. Och du har varit 17 i åtta månader, min kära." säger hon medan jag försöker ta in all denna nya information.
"Vänta, så du vet om Ian och mig?" frågar jag lite generad.
"Självklart, även om jag var vilande var jag fortfarande med dig. Du var aldrig riktigt ensam." säger hon kärleksfullt.