Stormen
"Grattis på födelsedagen, syrran," säger jag mjukt för att väcka henne. Hon sätter sig upp och ler mot mig. "Hur känns det att vara sjutton?"
"Konstigt, förutom den andra rösten i mitt huvud känns det inte annorlunda," säger hon med ett stort leende på läpparna och det tar en stund för mig att förstå vad hon menar.
"Så du har fått din varg?" frågar jag och hon nickar till svar. "ÅH MIN GUDINNA, jag är så glad för din skull. Vad heter hon? Är hon snäll? Gillar hon dig? Åh, det var nog en dum fråga, självklart gillar hon dig, förlåt!"
"Hahaha, jag älskar dig, Rainie-bug. Hon heter Shina, hon är väldigt snäll och hon sa att hon gillar både dig och mig. Åh, och hon sa också att hon behöver mer av din matlagning." säger hon med det ljusaste leendet på sitt ansikte.
"Hon gillar till och med mig och min matlagning?" frågar jag chockad över att hon ens märkte min existens.
"Såklart syrran, din matlagning är fantastisk och du är den sötaste personen jag känner. Vad finns det att inte gilla?" säger hon och får mig att le.
"Jag älskar dig, Jess," säger jag medan jag drar in henne i en kram. "Och Shina också!"
Idag är en bittersöt dag. Det är inte bara min bästa väns födelsedag, hon har fått sin varg, hon kommer att kunna känna doften av sin partner om han är tillräckligt nära, hon kan förvandla sig till sin varg och hon kommer att kunna flytta in i sitt eget rum i flockhuset om några dagar. Men hon kommer officiellt inte längre vara en föräldralös. Missförstå mig inte, jag är så glad för hennes skull, och om någon förtjänar att vara lycklig och hitta sin plats i världen är det hon. Men det lämnar mig ensam igen. Men idag handlar inte om mig, det handlar om henne. Så jag skakar bort mina ensamma och deprimerande tankar från mitt sinne och börjar min morgonrutin innan jag går ner till köket för att börja med frukosten. Eftersom det är lördag och det inte är skola betyder det att barnen inte behöver vara uppe tidigt vilket betyder att jag inte behöver stressa med allt.
Efter att maten är lagad, sängarna är bäddade och smutsiga kläder har lagts i tvätten går jag till rummet som jag om några dagar inte längre kommer att dela med min bästa vän. Jag kommer att förlora min bästa vän. Även när jag flyttar in i flockhuset som flockens slav kommer jag inte att få tala med henne, slavar får inte synas eller höras. Jag är så förlorad i mina tankar att jag inte ens hör Jess komma in och gå upp bakom mig.
"Låt oss rymma," säger hon.
"VAD? Du har förlorat förståndet! De är vargar, de är snabbare än oss, för att inte tala om att de lätt kan känna vår doft." protesterar jag. "De skulle döda oss båda, inte bara mig. Jag kommer inte tillåta dig att sätta dig själv i fara för min skull. Inte efter att du just fått din varg och har hela ditt liv framför dig."
"Faktiskt så har jag en maskeringsspray för mig, och du har ingen doft alls konstigt nog. Och det var Shina som föreslog det. Hon säger att det faktum att du inte har någon doft betyder att du är viktig och att vi måste få ut dig ur den här flocken!" säger hon medan hon börjar packa en stor svart duffelväska med våra kläder.
"Jag är definitivt inte viktig. Mina egna föräldrar dumpade mig här för att jag inte ens var viktig för dem. Jag är ingen." säger jag långsamt och blir mer deprimerad över mitt liv innan Jess smäller till mig i bakhuvudet.
"Säg inte så!! Om du stannar här kommer du att dö, du är min bästa vän och jag behöver att du stannar vid liv och med mig. Du är min enda familj." säger hon och chockerar mig, vad menade hon med det?
"Vad menar du med 'om jag stannar kommer jag att dö'?" frågar jag medan jag möter hennes blick.
"Jag får egentligen inte berätta för dig, men Alfa Max har bestämt att på din 17-årsdag ska du avrättas. Han vägrar ha en häxa som flockslav i flockhuset." säger hon, hennes röst knappt över en viskning och ögonen på gränsen till att svämma över av tårar. "Han är rädd att du vänder dig mot flocken när du får dina krafter."
"Men jag skulle aldrig... Jess, du måste tro mig." säger jag med panik i rösten. "Jag skulle inte... Jag kunde inte."
"Jag vet det, Rainie bug..." säger hon och omfamnar mig hårt. "Men Alfan har fattat sitt beslut. Det är därför jag måste få ut dig härifrån nu!"
"Okej, jag lämnar men jag kan inte låta dig lämna din flock. Det här är ditt hem. Jag lämnar i natt men jag går ensam. Jag vill inte ta något mer från dig." säger jag, beredd att stå på mig.
"Tyvärr, men min syster lämnar inte ensam. Och om du försöker så har Shina och jag redan bestämt att vi bara följer efter dig!" säger Jess trotsigt och jag får känslan av att hon inte skämtar. "Dessutom är det här inte mitt hem längre. Familj är vad som gör ett hem. Och alla de där slagen och piskrappen som fru Leana har gett dig genom åren, Alfan visste om dem, varför tror du att hon fick de där bonusarna? Han betalade henne för att bryta ner dig..."
"Okej," säger jag helt besegrad av all information hon just kastade på mig. "Vart ska vi gå? Vad ska vi göra?"
"Vi väntar till klockan 2 på natten när de byter patruller. Klä dig i svart och se till att täcka ditt hår. Det där ljusröda håret kommer att avslöja oss direkt. När vi når gränsen till flockens territorium ska jag avsäga mig flocken och vi springer som fan söderut." säger hon och ser självsäker ut.
"Okej, låt oss fixa middag och allt färdigt så att barnen åtminstone blir omhändertagna tills fru Leana inser att vi är borta," säger jag och lägger det sista jag äger i duffelväskan som Jess räcker mig.
"Låter som en plan!" säger hon och går ut ur rummet.