Kapitel 9: Intervention
Kapitel 9: Intervention
Amelie
Jag vaknade av att solen värmde mitt ansikte. Det var tröstande. Jag kände mig trygg i min familjs Packhouse. Inom dessa väggar var jag en prinsessa som visades kärlek och vänlighet; utanför var det mörkt och skrämmande. Jag satte mig upp, medveten om att jag behövde börja min dag. Det skulle vara sista dagen jag fick tillbringa med min familj innan jag åkte tillbaka imorgon bitti. Jag tog några kläder ur min resväska och klädde på mig. Jag hade mina favoritjeans och en senapsgul flanellskjorta med ett vinrött linne under. Jag gick till vårt familjekök.
Jag fann en av kockarna som gjorde frukost, vilket jag tyckte var märkligt. Vanligtvis håller mina föräldrar familjeflygeln avstängd, och vi har inte så många tjänare eller kockar som vandrar omkring. Celeste är vanligtvis bakom spisen och lagar mat, eller jag om jag är hemma. Jag ryckte på axlarna. Det måste finnas en anledning som är över mitt huvud. "Hej, fröken Amelie," kocken tittade på mig, strålande, väntande på min beställning.
Jag skrattade. Jag kände igen denna lilla Omega, hennes namn är Becky, och hon har precis börjat en lärlingsplats på Roths restaurang. Jag kunde se att hon var ivrig att imponera. "Nå, hej igen, Becky. Vad står på menyn idag? Det kan inte ta för lång tid eftersom jag måste träffa min far snart."
"Du kommer ihåg mitt namn!" Hennes ögon vidgades när hennes upphetsning växte. Så sött; det är bara frukost, men hon var så passionerad över att göra det hon älskade; det strålade ut ur varje por. "Vad sägs om en omelett. Jag har spenat, lök, Roma-tomater och persilja?"
"Det låter härligt, tack." Jag log mot henne medan hon kavlade upp ärmarna och satte igång. Omeletten blev snabbt klar, och hon satte tallriken framför mig. Jag kunde känna hur hon tittade på mig, väntande på min reaktion. Jag tog en tugga. Hon flämtade som om hon väntade på att jag skulle säga något. Jag gav efter för hennes väntan.
"Den är underbar, tack." Jag skar en ny tugga med min gaffel.
Hon tog ett djupt andetag och svalde sina nerver, "har du några förslag?"
Jag kunde höra tvekan i hennes röst, men jag visste att hon var ung och ville förbättra sig, även om det bara var att göra en omelett. "Din fyllningsförhållande är perfekt, och det kunde använda lite mer salt. Lök och spenat skulle lysa lite mer med en touch mer salt. Jag skulle också säga att se till att kärna ur dina Roma-tomater. Syran från dem är bra, men de kan bli lite vattniga om du inte kärnar ur dem." Hon nickade vid varje ord. Jag kunde se att hon tog mentala anteckningar medan jag pratade.
"Tack, fröken Amelie." Med det städade hon upp köket, och jag avslutade min omelett. Jag ville inte gå till min fars kontor, men jag visste att jag var tvungen. Han beordrade mig, och jag kunde inte vägra. Jag gick från vår familjeflygel i Packhouse till huvudflygeln. När jag nådde slutet av korridoren kunde jag känna doften av eukalyptus igen. Jag tittade runt och såg Gideon och hans män samlade med alla sina väskor.
"Jag antar att de ger sig av tidigt. Jag undrar varför?" Inari analyserade deras varje rörelse.
Jag tittade bort och började gå mot min fars kontor, "det spelar ingen roll. Det har inget med oss att göra." Jag gick nerför korridoren till de dubbla trädörrarna till min fars kontor. Jag kunde höra flera personer mumla, och jag träffades av några bekanta dofter. "Skitsamma, mamma och Alfa Logan är här." Inari puttade mig framåt. På något sätt kände jag att hon var inblandad i något jag inte var, vilket skulle vara omöjligt, men jag var nervös.
Innan jag ens hann knacka på dörren hörde jag min fars röst, "Amelie, kom in."
Jag öppnade dörren och där stod mina fyra föräldrar. Min mamma Ann, Luna i Black Hills Pack, min styvfar Alfa Logan, min styvmor Luna Celeste och min far Alfa John från Ashwood Pack. Varför var alla mina föräldrar tvungna att komma ihop? Det var så skrämmande. Jag kände mig som åtta år gammal och fick skäll för att ha slagit sönder en lampa. Jag är en 30-årig parande varulv; vad i helvete pågick! Innan jag hann säga ett ord sprang min mamma fram till mig och började gråta. Hon omfamnade mig hårt. Jag såg precis ut som henne förutom hennes kastanjebruna hår och nötbruna ögon, och hon var också några centimeter längre än jag.
"Mamma, vad är det som händer? Är allt okej? Vad är det som pågår?" Jag hade ingen aning om varför de alla var tillsammans. Det hade bara hänt några få gånger i mitt liv.
Min mamma släpper taget precis tillräckligt för att se på mig. Hon tar mitt ansikte i sina händer, "Jag saknade dig, lilla gumman," och ger mig en till kram.
"Amelie, var snäll och sätt dig. Vi behöver prata." Min far visade mig att sätta mig. Spänningen var tjock, och mitt hjärta bultade. Jag satte mig på stolen framför min fars skrivbord.
"Amelie, du vet att vi alla älskar dig och stöttar dig. Jag vet att du har haft dina utmaningar på grund av din födelse, men det gör dig inte mindre till en medlem av någon av familjerna." Jag tittade runt i rummet. Allas ögon var på mig. Av rädsla för att säga fel sak till ett rum fullt av mäktiga vargar nickade jag och väntade på att min far skulle fortsätta. Innan min far hann säga ett ord till avbröt Alfa Logan.
"Amelie, din mamma kan känna din smärta och sorg. Vi alla kan, men din mamma mest. Vi vet att Tate inte behandlar dig rätt. Vad är det som pågår?" Min styvfar var inte känd för att vara försiktig.
Jag blev lite överrumplad, "hur kan ni alla fortfarande känna vår familjeband så starkt? Efter att ha fått ett Mate Mark borde det vara knappt en viskning."
"Jag vet inte, älskling, men jag kan känna all din sorg, ensamhet och smärta. Du borde berätta för oss vad som pågår så vi kan hjälpa dig. Du kan komma tillbaka hit eller med Logan och mig." Jag kunde inte tro mina öron. De försökte få mig att lämna min partner—den som var ödesbestämd till mig av mångudinnan.
"Jag vet inte vad ni känner, men jag mår bra. Inget är fel." Jag svarade snabbt.
Inari chimes in i mitt huvud, "Jag sa till dig att de vet att något är fel. Låt dem hjälpa oss."
"NEJ, allt är bra." Jag snäste åt Inari, som drog sig tillbaka i mitt sinne.
Celeste tog ett djupt andetag, "Am, vi älskar dig alla. Alla i detta rum har din symbol ovanför våra hjärtan. Snälla låt oss hjälpa dig." Jag vet att de menar väl, och de alla älskar mig, men jag kunde inte ta det. Jag reste mig upp, och med all min kraft stod jag fast.
"Jag vet att ni alla bryr er om mig, och jag älskar er alla, men ni har ingen aning om hur det är att inte vara ett ödesbarn. Jag trodde inte ens att jag skulle ha en partner. Nu vill ni att jag ska göra vad? Gå iväg? Hur? Man kan inte bara lämna sin partner. Jag kan inte tro detta. Jag åker idag. Jag ska hämta mina saker och åka hem." Jag var så upprörd. De hade inte fel, men hur kunde de hjälpa? Ingen kunde. Jag var tvungen att lista ut detta själv.
"Det finns en ritual. Den är farlig och smärtsam, men den kommer att frigöra dig från Tate," svarade min mamma snabbt.