Obehaglig tystnad
Jag vaknar till det mjuka ljudet av snarkningar, det är bekant och något värmande eftersom det påminner mig om att jag är hemma igen.
Jag öppnar ögonen och ser Ryan ihopkrupen på en soffa i slutet av rummet, en filt kastad över honom och han är fortfarande fullt påklädd.
Pipandet från monitorerna känns inte lika skrämmande i denna miljö; det bleknar i bakgrunden medan ljudet av vinden i träden tar över.
Jag finner mig själv stirra ut genom fönstret och tittar upp mot månen. Jag har ingen aning om vad klockan var när jag vaknade första gången men jag vet att det är sent nu.
Jag känner mig fysiskt svag, när jag skannar upp och ner över min kropp är det lätt att se varför. Jag har gått ner mycket i vikt, jag kan se benen i mina armar då huden stramar åt runt dem, allt tar så mycket ansträngning, till och med enkla saker som att flytta mina ben eller höfter för att bli bekväm tröttar ut mig.
Det är något smärtsamt att titta på alla påsar med vätska som jag är kopplad till, men jag kan föreställa mig att det kunde vara värre.
Jag skulle ljuga om jag sa att min nyfunna lycka över att vara hemma inte också var blandad med lite sorg. Jag trodde verkligen att jag kunde nå Sekreta, jag trodde att jag kunde hjälpa henne.
Istället såg jag hur hennes syster matade henne med information som gjorde henne mer arg och bitter varje gång hon kom tillbaka till rummet de höll mig i. Så fort jag tänker på det kan jag känna lukten, smutsen, möglet, allt.
Jag känner hur mitt bröst börjar svälla när jag kämpar för att kontrollera min andning, varför händer detta hela tiden? Jag greppar ett hand över mitt hjärta desperat för att sakta ner dess slag, det gör det inte och det gör bara saken värre.
Jag klämmer ihop ögonen och ropar på hjälp.
"Aria, snälla jag behöver dig"
Tystnad. Mina andetag blir ytliga.
"Aria, snälla jag vet att du är där någonstans, snälla"
Mitt ansikte är vått av tårarna som nu strömmar ner för mina kinder, jag håller ögonen stängda, min andra hand nu greppande lakanet. Det är smärtsamt eftersom jag känner varje led i mina fingrar kämpa för att hålla sig.
"Aria, snälla!!"
Monitorn börjar pipa snabbt och jag känner som om mitt hjärta slår i takt med det, jag öppnar ögonen och ser Ryan flyga upp från soffan och komma mot mig, ropande mitt namn.
Han greppar mitt ansikte med sina händer och tvingar mig att titta på honom, pipandet blir högre men hela min kropp känns som om den brinner från hans händer.
Jag greppar hans handleder och försöker dra honom ifrån mig, smärtan blir mer och mer outhärdlig.
"RYAN SLÄPP MIG!"
Kraften i min röst förvånar till och med mig, han släpper sina händer och vi stirrar på varandra utan att säga något. Han går för att röra vid mig igen men jag slår bort hans hand, rädd för den smärta det kan medföra.
"Ryan. Det gjorde ont"
Han ställer sig upp i panik och tittar över min kropp.
"Var Arti? Vad gör ont? Berätta för mig"
Jag undviker hans blick och stirrar ner på de nu tilltufsade lakanen, fullt medveten om svettdropparna som rinner nerför bröstet och pannan. Hur kunde han röra vid mig förut men idag är det annorlunda?
"Ryan, snälla sluta bara."
Han sätter sig tillbaka på sängen.
"Det gjorde ont när du rörde vid mig."
"Greppade jag dig för hårt? Jag är så ledsen, jag menade det inte, jag ska vara mer försiktig."
"Nej Ryan. Din beröring. Det gjorde ont, det kändes som om jag brann."
"Arti, vad menar du med att brinna? Det är bara parbandet."
"Nej Ryan, det är mer än så. Det var som om din beröring fick mitt blod att koka och det var så smärtsamt."
Sorg fyller hans ögon och ljuset som fanns där förut försvinner. Jag sträcker mig för att röra vid hans hand men drar mig tillbaka. Jag vill trösta honom men jag vill inte känna den smärtan.
"Ryan, jag är ledsen, jag vet inte vad som händer."
Om tystnaden i rummet kunde döda skulle vi båda vara döda.
"Arti, jag förstår inte."
"Ryan jag..."
Jag kan inte få fram några ord och börjar istället snyfta, försöker desperat stoppa tårarna. På bara några timmar har jag förlorat allt. Min varg och nu min partner.
Jag är för svag för att ens röra mig och allt känns som om det har fallit över mig, tyngden av allt krossar mig.
"Arti, snälla sluta gråta, jag vill så gärna hålla om dig, snälla."
Tyngden på sidan av min säng rör sig inte under de tjugo minuter jag gråter, till slut torkar jag mina tårar och Ryan räcker mig ett glas vatten, noga med att inte röra vid min hud.
Vi sitter mittemot varandra i denna alltmer obekväma tystnad.
Tusentals tankar går genom mitt huvud medan jag stirrar på honom, tänk om han inte vill ha mig längre?
Tänk om han avvisar mig? Herregud, han skulle ha all rätt. Jag kan inte ens röra vid honom.
"Jag vet vad du tänker."
"Vad?"
"Jag vet vad du tänker, jag känner dig bättre än någon annan, Artemis."
Han rör sig närmare mig och lägger en filt över min hand innan han håller den, så att hans hud inte rör vid min.
"Du tror att jag kommer att avvisa dig eller något löjligt sådant."
Han klämmer min hand och jag kan inte låta bli att le lite.
"Du vet att jag inte skulle bli arg om du gjorde det, eller hur?"
Jag ljuger, det skulle krossa mitt hjärta, det skulle förmodligen förgöra mig.
"Lyssna på mig, du skickades till mig av en anledning, jag är alltid med dig Artemis. Det är som jag sa till dig den första dagen vi möttes och insåg att vi var partners, du är min och jag är din."
"Du vet om du fortsätter säga sådana saker kommer jag att börja gråta igen."
Han skrattar.
"Gråt på, älskling. Jag kommer fortfarande vara här när du är klar."
Vi sitter och håller händer genom en filt och pratar, den svaga känslan av normalitet kommer tillbaka mellan oss.
Vår konversation bryts när Selene och Calder kommer in i rummet, Sel bär en stor bricka fylld med mat.
"Förlåt, störde vi?"
"Nej, det är okej att komma in."
De går in i rummet och Sel går direkt fram till mig, ställer ner brickan och omfamnar mig försiktigt.
"Calder, det är underbart att se dig."
Han är lika stel och alfa-lik som alltid.
"Du också, Artemis, jag hoppas att du mår bättre."
Jag rycker på axlarna och skrattar.
"Meh, jag antar att det kunde vara bättre men jag överlever, jag menar jag planerade att gå ner lite i vikt."
Jag pekar neråt och Calder ler.
"Ah, där är det, alltid så allvarlig!"
Det slappnar genast av stämningen i rummet och han sätter sig i soffan. Selene greppar min hand i sin och pekar mot tallriken.
"Vi tog med något att äta åt dig, Arti, du har varit här i fem dagar och Cynthia sa att du borde vara redo för fast föda nu."
Så fort jag ser tallriken blir jag plötsligt så hungrig. Mina ögon glider över tallriken som innehåller hennes signaturrätt, fattiga riddare, men också en läcker kycklingburgare, mer frukt än någon kan äta på en gång och en stor tjock milkshake.
Hon placerar tallriken i mitt knä och jag stirrar ner på den utan att veta var jag ska börja. Ryan flyttar sig från sängen för att sitta bredvid Calder och Selene ersätter honom.
"Cynth sa att om du inte äter något annat så försök åtminstone med milkshaken, hon har lagt till lite extra grejer i den som hon sa skulle hjälpa dig att få tillbaka styrkan."
Jag tar upp glaset och luktar, det doftar banan så jag tar en klunk. Det är ganska gott men eftersmaken är inte bra, det smakar som om någon lagt jord i min mun.
"Hon la rödbetor i den här, eller hur?"
Selene nickar och skrattar.
"Gula rödbetor. Jag sa till henne att du skulle lista ut det."
Jag småäter på all mat på tallriken och blir mätt ganska snabbt. Vi pratar med varandra och jag känner mig trött igen men det är något som har gnagt på mig och jag måste fråga.
"Hur hittade ni mig?"
Min plötsliga fråga drar allas ögon mot mig, men det är bara Selene som svarar.
"När vi hittade Ryan och lyckades få några ord ur honom visste vi att något var fel. Cynthia födde och sedan åkte vi några dagar senare för att leta efter dig."
Min hand klappar över min mun.
"Jag är faster, hon fick barnet. Jag missade det."
"Hon fick en liten pojke, Arti."
"En pojke, jag är så glad för deras skull, när kan jag få se honom? Jag slår vad om att han är så liten."
Hennes ögon faller ner mot golvet.
"Vad är det?"
"Han är liten, Artemis, men han är inte en liten bebis längre, Frode är nästan tre månader."
"Frode, är det hans namn?"
Hon nickar och tar fram sin telefon och börjar visa mig bilder på min bedårande brorson. Han är så lik Cynthia, han har till och med hennes glödande gyllene ögon.
De berättar allt om honom för mig, till och med visar mig videor och jag får en känsla av sorg över att jag inte var där för att bevittna något av det.
En stund senare återupptas samtalet mellan oss, men jag känner fortfarande att jag inte har fått ett riktigt svar.
"Selene, du avslutade inte med att berätta hur du hittade mig och kanske viktigare, var du hittade mig?"
De förblir tysta.
"Lyssna, jag kommer att ta reda på allt så småningom, så du kan lika gärna berätta för mig nu."
”Arti, vi... ja, ehm, vi...”
"Sel, du vet att du egentligen inte säger något, eller hur?"
Jag knuffar henne och hon vänder sig mot mig, hennes vanliga smaragdgröna ögon nu mörka.
”Vi hittade dig i mammas gamla hus”
"Du menar pappas packhus?"
Jag är lite förvirrad, varför skulle Salvi ha tagit mig dit.
”Nej Arti. Mammas hus, vi hittade dig i packhuset från början. Huset mamma växte upp i”
Min haka faller.
"Mammas hus"
”Ja. Vi visste inte först men vi gick till ett rum och hittade en målning och den hade mamma och hennes syster i sig, också en liten pojke. Jag antar att mamma hade en bror”
"En bror"
Vid det här laget var mitt huvud redo att explodera. Jag trodde att de skulle berätta var och hur de hittade mig skulle ge mig fler svar, men istället gav det mig fler frågor.
”Det är en antagande Arti, vi är inte riktigt säkra”
"Jag trodde att få reda på allt detta skulle ge mig svar men det har bara gett mig fler frågor. Varför skulle Salvi ta mig dit? Och mer till saken, vem är hon?"
”Hon är Sekretas syster, eller hur?”
"Det var vad hon sa Sel, men jag köper det inte, något med henne var konstigt, och hon sa att hon skulle riva ut min kraft och ta den för sig själv."
”Tror du att hon ljuger om att vara hennes syster?”
"Nej, men jag tror att hon ljuger om vad hon vill och när vi slogs matchade hon min takt, hon höll jämna steg med mig och kämpade som om min kraft var hennes egen."
”Så hon har samma gåva som du?”
"Nej, det var mer än så, det var som om hon härmade mig, inte hade gåvan själv."
”Jag minns inte att jag har sett något i papperna vi hittade om krafter som det”
"Inte jag heller, det gör det bara värre."
Cynthia stormar då in i rummet.
”Artemis. Vi måste prata. Ensamma”
Oro sprider sig över hennes ansikte.
”Cynth, vad är det?”
”Jag måste prata med Arti, snälla alla lämna”
”Cynth, jag lämnar inte, du kan berätta för mig också”
”Jag kan inte, jag måste prata med henne ensam”
De båda tittar på mig och väntar på att jag ska svara, Ryan och Calders ögon på mig också.
"Det är okej, hörni, Cynthia kan prata med mig ensam. Ni kan vänta utanför om ni måste."
Det är några motvilliga suckar och Selene ser rasande ut, men de lämnar till slut alla.
"Okej, de har gått, vad är så brådskande, Cynth?"