Andningssmärtor
Artemis
Jag vaknar till det bekanta ljudet av pipande medicinsk utrustning, jag vill inte ens öppna ögonen för att möta det helvete jag har levt i.
Jag håller dem fast stängda och känner mig lika svag som dagarna innan, jag hör dörren öppnas och försöker ligga still och ber att Sekreta inte ska veta att jag är vaken och droga mig igen.
Varje gång drogerna kom in i mitt system tvingades jag in i djupet av mitt eget sinne, ett fönsterlöst rum med en enda dörr som jag inte kunde öppna, dörrhandtaget rörde sig inte ens.
Till en början var Aria på andra sidan dörren och krafsade för att komma till mig, jag lutade mig mot den och kände henne på andra sidan, det gav mig någon slags tröst. Men till slut slutade det och jag var ensam.
Vem det än är i rummet fumlar runt och pratar med någon annan, jag kan inte urskilja talet, deras röster låter dämpade. Det är konstigt, Sekreta brukar inte komma med någon.
Jag ligger så stilla som möjligt och hoppas att vem det än är inte märker att jag är vaken, hör personen röra sig närmare min säng.
De lyfter min hand och smeker den mjukt och en bekant våg av rysningar rusar genom mig men jag trycker ner den, jag har drömt om Ryan så många gånger förut men den här gången är inte annorlunda.
Ljudet av en stol som skrapar över golvet får mig nästan att öppna ögonen men jag håller dem fast stängda och minns vad som kommer att hända om jag gör det.
Det känns som timmar passerar innan personen i stolen som håller min hand äntligen släpper taget och rör sig mot andra sidan av rummet, jag tar tillfället i akt att kika genom mina ögonfransar.
Jag håller andan vid synen, jag måste vara riktigt hög för det här ser ut som mitt eget packsjukhus och personen som dricker vatten ser ut som Ryan.
Jag blinkar ögonen stängda och hoppas att jag snart ska återvända till verkligheten, jag ifrågasätter om jag ens verkligen är vaken, mitt hjärta börjar slå ur bröstet och personen rusar mot mig.
Jag kan se hans mun röra sig men jag kan inte höra vad han säger, det är som om jag lyssnar inifrån en bubbla, jag kämpar för att få in någon luft, paniken jag känner förvärras och blir allt uppslukande.
Den falska Ryan tittar mot dörren och ser fler människor komma in i rummet. De ser ut som mina systrar och drar mina armar över huvudet desperat för att fly detta grymma mardröm och vakna ordentligt.
Det här är så mycket värre än någon hallucination jag haft tidigare, varför visar mitt sinne mig det jag vill mest när jag vet att det inte är möjligt.
De försöker dra bort mina armar från mitt ansikte men jag låter dem inte, jag vill inte se deras ansikten och minnas vad jag har förlorat, det är för smärtsamt.
Jag känner en skarp smärta i benet och världen runt mig blir mörk igen, för första gången är jag tacksam för att Sekreta gav mig den här lättnaden.
Jag är tillbaka i mörkrummet, ihoprullad som en boll i hörnet, det känns som timmar passerar innan ett pipande ljud tränger in i mitt medvetande och ett litet ljus syns genom nyckelhålet på dörren.
”Artemis, snälla vakna. Jag behöver dig. Jag behöver att du kommer tillbaka till mig”
Ryans röst fyller mitt sinne och jag kravlar mig mot dörren, pressar örat mot nyckelhålet.
”Artemis, snälla. Jag klarar inte detta ensam, snälla bara kom tillbaka till mig”
Han låter så ledsen att mitt hjärta brister ännu mer än det redan har gjort.
“Jag skulle Ryan, jag skulle vara tillbaka på ett ögonblick men jag vet inte hur”
Jag slår med nävarna på dörren, tårarna strömmar nerför mitt ansikte. Raseriet tar över mig och jag fortsätter att slå, jag ställer mig upp och använder all min energi för att sparka på dörren.
En stor spricka uppstår, utgående från nyckelhålet. Ljus strömmar igenom det, och för första gången ger det mig lite hopp.
Jag gräver djupt efter mer styrka, varje andetag mer smärtsamt än det förra medan jag slår mina nävar mot dörren tills fler sprickor uppstår. Bitar av den börjar falla med varje slag och till slut uppstår ett hål och jag kan se igenom.
En vidsträckt vit korridor kantar utsidan och jag kan se silhuetten av någon stå vid slutet. Jag fortsätter, använder all min energi, mina knogar nu blödande.
Till slut är hålet stort nog för mig att klättra igenom. Väl fri tittar jag inte runt, jag springer så snabbt jag kan till andra änden, med varje steg verkar det som om det blir längre och längre bort.
Jag låter det inte stoppa mig, jag fortsätter tills jag når dörren vid andra änden. Jag greppar handtaget och trycker upp det, drar personen på andra sidan mot mig.
Hans doft väcker mig till liv, fyller mina sinnen. Äntligen är min förbindelse med Ryan tillbaka. Jag stannar i hans famn vad som känns som en evighet.
Jag säger hans namn om och om igen, ber till mångudinnan att han kan höra mig. Jag stiger tillbaka från hans öppning och öppnar mina ögon, håller hans ansikte i mina händer.
Jag är chockad när hans ansikte nu svävar ovanför mitt eget, hans ögon söker igenom varje linje av mitt ansikte.
”Artemis, du är vaken”
Han kysser mitt ansikte överallt, detta scenario känns så verkligt.
“Ryan”
”Ja, det är jag, jag är här.”
“Du är här?”
”Ja, vi hittade dig och tog dig tillbaka hit”
Jag klättrar av mig utan att släppa hans hand, mina ögon börjar svida när riktiga tårar börjar bildas i deras hörn.
“Detta är verkligt?”
” Ja Artemis, det är verkligt. Du är säker nu, jag lovar att du är säker och jag kommer aldrig släppa dig igen”
Jag försöker resa mig upp, rummet börjar nu komma i fokus. Jag är verkligen tillbaka i packhuset och han är verkligen här med mig.
Jag försöker resa mig upp för att se hela rummet, men mina armar är svaga och jag faller tillbaka ner.
”Försök inte röra dig Arti, du är för svag just nu”
Han släpper tillfälligt min hand och använder kontrollerna på sängen för att höja ryggstödet.
För första gången kan jag se min kropp ligga i sängen, mina händer vilar i knät, jag lyfter dem och studerar dem.
De ser inte ut som mina egna händer, de är sköra och magra och jag kan se detaljerna i benen. Jag lyfter täcket och tittar på mina ben, det är samma sak, jag är så tunn att min kropp inte ser ut som mig.
Tårarna rinner fritt nerför mitt ansikte och Ryan sträcker sig över för att torka dem.
”Artemis, du har varit borta så länge och de saker de gjorde mot dig”
Han gråter också nu och mitt hjärta längtar efter att trösta honom.
”Cynthia sa att du kommer bli bättre men du måste få vila. Du behöver tid för att återhämta dig”
Min mun känns plötsligt så torr, jag är desperat efter en drink.
“Ryan, kan jag få lite vatten?”
Han nickar och häller upp lite i en liten kopp innan han hjälper mig att dricka det. Han spenderar resten av eftermiddagen med att förklara allt som hänt sedan jag såg honom sist.
Han släpper aldrig min hand, frågar ständigt om jag behöver en drink eller om jag har ont. Jag älskar honom så mycket men ju längre eftermiddagen går desto mer nyfiken blir jag på varför mina systrar inte har varit inne än.
“Ryan, var är alla andra?”
När jag ställer frågan känner jag en klump i magen, kanske är detta inte verkligt. Jag försöker länka dem men det är som om jag inte kan få någon kontakt, det är en gnista som slocknar.
“Jag försökte länka dem, men jag kan inte nå fram. Faktum är att jag inte kan känna Aria alls.”
*”Du är väldigt svag Arti, jag länkade dem och berättade att du var vaken men de kom överens om att du behövde lite utrymme först. Vi ville inte överbelasta dig.”
Han gnuggar sin panna med den andra handen innan han tittar på mig igen, jag lägger märke till de mörka ringarna under hans ögon, ett nytt ärr nu placerat ovanför hans ögonbryn. Det är då jag märker blicken av medlidande han har.
“Ryan, vad är det?”
*”Det är… din varg Artemis. Jag har inte kunnat känna Aria sedan du kom tillbaka för en vecka sedan, jag har försökt nå henne men får inget svar.”
Jag försöker leta i mina minnen efter sista gången jag kände henne men kan inte sätta fingret på det, mitt bröst blir lite tight och mina nästa andetag gör ont, pipandet från monitorn verkar bli högre.
” Arti, lugna ner dig. Du måste fokusera, fokusera på min röst, annars kommer du få en panikattack”
Jag fokuserar på hans lugnande röst och känslan av hans hand som gnider mina armar, min andning återgår långsamt till det normala.
Vi stannar i tystnad en stund till, jag vill inte prata mer, allt jag hört idag har varit negativt och jag kan inte låta bli att känna mig som ett misslyckande.
Jag misslyckades med att hjälpa Sekreta, jag misslyckades med att rädda Ryan och jag misslyckades med att vara stark och nu är jag ett bräckligt vrak i en sjukhussäng utan en varg.
För vad som känns som tusende gången börjar jag gråta igen. Ryan tröstar mig återigen, viskar till mig hur mycket han älskar mig och hur han ska hjälpa mig att ta mig igenom detta.
Det får mig bara att gråta ännu mer eftersom jag känner mig så lycklig att ha honom med mig. Det hörs ett lätt knackande på dörren och Ryan ropar åt vem det än är att komma in.
Cynthia och Selene kliver in och rummet verkar fyllas med värme, Ryan stiger åt sidan medan de båda rusar till varsin sida av mig.
De klättrar upp i sängen med mig, omsluter mig med sina armar och varandra. Vi förblir låsta i varandras omfamning.
Alla pratar i munnen på varandra och säger hur mycket vi älskar och har saknat varandra. Till slut drar de sig ur kramen men stannar kvar i sängen med mig, båda liggande på kudden med mig medan vi pratar ikapp.
Cynthia kollar min journal och puls och frågar om jag har ont, hon har sin läkarmössa på sig innan hon återvänder för att lägga sig ner igen.
Jag känner mina ögonlock bli tunga, dagens händelser tar nu ut sin rätt på min kropp.
” Arti, du ser trött ut, vi låter dig sova”
Cynthia borstar bort lite hår från mitt ansikte medan hon pratar.
“Jag vill inte att ni ska gå, jag har varit utan er båda för länge. Snälla stanna hos mig?”
” Vi stannar Artemis, du behöver bara sluta ögonen och få lite naturlig sömn, din kropp behöver all vila den kan få”
Jag nickar och lyssnar på dem prata och för första gången på evigheter känner jag min kropp naturligt somna in medan ljudet av mina systrars röster fyller mina öron. Känslan av Ryans närvaro på andra sidan rummet.
Jag har inte varit lycklig på länge men i detta ögonblick känner jag mig som om jag är den lyckligaste jag någonsin varit, jag kan inte låta bli att le medan sömnen omsluter mig.
A/N
*Hej allihopa, tack så mycket för att ni läser!
Ville bara kika in och låta er veta att jag nu har en författarsida EEEK!
Ni kan hitta mig på Facebook - @KendraSummersAuthor, känn er fria att ge mig en like! Trevlig läsning!!*