Förlorar hoppet
Att se henne ligga där på sängen så här krossar mitt hjärta, varje gång jag rör vid henne för att flytta hennes armar och lossa hennes bindningar är jag rädd att hon ska gå sönder.
Hon är så tunn och svag, jag kan känna hennes ben gnissla med varje beröring. De vanliga gnistorna och värmen jag brukade känna när jag rörde vid henne har nu ersatts med kyla.
Cynthia och jag utbyter förstående blickar medan vi hjälper till att klä på henne några kläder som Kalf hittade åt oss, båda smärtsamt medvetna om att vi inte kan känna hennes värld Aria, det är som om hon inte längre är en del av Arti.
Vi kämpar för att lyfta henne från bordet och hon ger ifrån sig små stön av smärta vid varje rörelse. Cynthia lutar sig över och lägger en hand på henne för att försöka läka någon smärta hon kan ha så att vi kan flytta henne.
När hon gör det ser jag hur Cynthias ansikte vrider sig som om hon hade ätit något surt.
”Sel, hon känns konstig, och hon har så mycket smärta överallt att jag inte kan koncentrera mig på var jag ska börja läka först.”
“Gör bara det som sticker ut mest för dig och vad menar du med att hon känns konstig?”
”Det är svårt att förklara, hon känns tung som om hon inte är sig själv.”
Hon tittar mot Kari.
”Vad har de gjort med henne?”
Han springer över till bordet i hörnet av rummet och plockar upp en liten flaska som han räcker till Cynthia. Hon håller upp den mot ljuset och inspekterar innehållet innan hennes ansikte sjunker.
Hon stoppar flaskan i fickan och börjar sedan frenetiskt söka igenom rummet, hon öppnar varje låda och skåp och tittar på namnen på alla medicinflaskor och piller.
Till slut stannar hon vid en och skakar den som en cocktail.
”Kalf, jag behöver en spruta.”
”De lämnar inga här ifall hon skulle få tag på dem.”
Jag ler lite och undrar om hon någon gång lyckats hämnas på dem.
”FAN FAN FAN”
Svordomar från Cynthia verkar alltid chocka mig och denna gång är inget undantag.
“Cynth, vad är det som är fel, säg till mig så kan jag hjälpa dig.”
Hon slutar gå fram och tillbaka och stirrar på mig och sedan på Arti och tillbaka igen. Hon visar sina hörntänder, lyfter Artis arm och biter så att huden spricker och en ven punkteras, sedan drar hon sig tillbaka och tar något som ser ut som ett smutsigt sugrör från sidan och trycker in det.
Jag flämtar i ren skräck vid synen framför mig, när det väl är i Artemis arm säkrar Cynth det med en sönderriven bit skjorta och börjar hälla innehållet från flaskan ner i röret.
“Cynth. VAD I HELVETE HÄNDER?”
Hon tittar upp på mig som om hon glömde att jag var där.
”Selene, de förgiftar henne, hon behöver denna medicin för att stoppa flödet. Helst skulle jag ha velat ha en spruta men med tanke på tiden får detta duga.”
Hon pekar på sin provisoriska medicinska utrustning.
”Vi måste få henne härifrån, vi är så nära att förlora henne och detta kommer bara att stoppa spridningen i några timmar. De måste ha tagit henne till dödens rand innan de återupplivade henne med motgiftet bara för att börja om igen. Det är därför hon känns konstig för mig och förmodligen varför vi inte kan känna hennes varg”
Jag väntar inte på att höra mer och lyfter upp Arti från sängen i brudstil medan Cynthia fortfarande håller röret uppe och väntar på att medicinen ska flöda.
Kari öppnar den lilla dörren för oss att följa med tillbaka och när han gör det hör vi fotsteg som närmar sig rummets huvuddörr.
Jag föser in Cynth och överlämnar Artemis till Kari, beredd att slåss om jag måste.
Fotstegen kommer närmare och till slut är vi alla inne och jag stänger den lilla dörren precis när jag hör den andra öppnas. De andra fortsätter röra sig men jag väntar, håller andan och maskerar min doft ifall de bestämmer sig för att komma denna väg.
Jag börjar följa efter dem, säker på att de som just kom in inte vet om dörren. Några ögonblick senare hör jag ljudet av saker som krossas, höga morranden som bryter ut från rummet.
Vem det än är så är de riktigt förbannade. Jag vet att det definitivt inte kommer vara bra om vi stöter på dem.
Några ögonblick senare har vi återigen nått det lilla rummet i slutet av korridoren. Jag gör mitt bästa för att dölja alla våra dofter och lägger en sköld runt oss.
“Tack för att du hjälpte oss idag Kalf, jag lovar dig att det finns en plats för dig i min flock.”
”Jag är glad att komma bort härifrån, men vi borde fortsätta röra oss. Om Salvi har märkt att hon saknas kommer det inte vara bra för någon”
En del av mig vill stanna och slåss men med den blick Cynthia ger mig är det inte ett alternativ för oss.
Den sista medicinen matas in i Artemis ådror och Cynth drar ut slangen och börjar binda den gamla tygbiten runt såret.
”Okej Sel, Arti är stabil för nu men vi har ungefär 12 timmar innan hon kommer behöva det där motgiftet. Om vi kan ta oss tillbaka till kanten kommer vi vara tillräckligt nära för att länka Sigi och han kan möta oss med det”
Jag nickar åt henne, utan intention att motsäga mig. Vår högsta prioritet just nu är Arti.
“Okej, låt oss röra på oss.”
Jag tittar på dem båda och försäkrar mig om att de är uppmärksamma.
“Vi rör oss snabbt och vi rör oss tyst. Jag kommer maskera våra dofter och sätta en sköld runt oss om vi får oönskad uppmärksamhet.”
De nickar i samförstånd.
“Cynth, om det händer tar du och Kalf Artemis och fortsätter. Stanna inte förrän ni når gränsen.”
”Okej Sel, men vad händer med dig? Jag kan inte bara lämna dig”
“Du kan och du kommer att göra det. Kalf, är du okej med att bära Artemis?”
Han nickar och sekunder senare är vi tillbaka vid trädlinjen, rör oss och lyssnar efter andra ljud av rörelse.
Tio minuter senare har vi kommit förbi trädlinjen och in i tätare skydd. Kalf placerar Artemis på marken medan Cynth kontrollerar henne igen, placerar sina händer på vissa delar av hennes kropp och hennes ögon lyser medan hon gör det.
Sekunder senare är vi tillbaka i rörelse och jag hör ljudet av kvistar som knäcks. Jag vrider huvudet och fokuserar på att stärka skölden runt oss och ser de röda ögonen lysa i fjärran.
Jag letar efter någon annan runt dem, men vem det än är, är ensam. Personen går mot oss med brunt hår uppsatt i en knut och hon verkar lika förvånad att se oss som vi är att se henne.
Jag känner Kalf spänna sig bredvid mig när han tittar på kvinnan.
“Sekreta” Hans ord är knappt mer än en viskning.
“Är det hon?”
Han nickar bara och håller ögonen på henne. Cynthia går framför Kari, som håller Artemis närmare sitt bröst.
“Kom inte närmare, Sekreta. Vi vill inte skada dig. Vi kom bara för att hämta vår syster.”
Hon stirrar på mig och sedan tillbaka på Kari, hennes ögon blir synligt ljusare när de fäster på honom. Hon tar ytterligare ett steg framåt och pekar på honom.
”Du. Varför är du med den”
Hon går förbi Cynthia och mig, fixerad endast på honom. Så snart hon tar ett steg framåt fylls mina näsborrar av doften av nyklippt gräs och regn.
”Partner”
Jag vänder mig mot Kari, känner ilskan i maggropen.
“Hon är din partner, hur kunde du inte berätta det för oss tidigare?”
”Jag svär att jag inte visste, jag har aldrig känt hennes doft förut eller sett hennes ögon så här, jag håller alltid huvudet nere”
Han ser panikslagen ut, jag kan se rädslan i hans ögon för vad jag kanske gör mot honom, men konstigt nog tror jag honom. Det som slog mig som märkligt var kommentaren om att inte ha känt hennes doft förut, kunde hon maskera sin doft?
Miljoner tankar rusar genom mitt huvud, om hon har den kraften, vad mer är hon kapabel till? Jag vänder mig tillbaka mot henne.
”Ge honom tillbaka till mig”
Hon pekar återigen på Kari, tar ett steg närmare oss igen och jag ser det sårade uttrycket i hennes ansikte.
“Han är inte vår att ge, Sekreta.”
”Men han är min partner”
Hon tar ytterligare ett steg, denna gång oförmögen att komma närmare oss då min sköld verkar hålla emot henne.
“Sekreta, varför följer du inte med oss?”
Jag kan se att hon är kluven och jag har ingen aning om hur hon har hamnat här, men jag vet att Arti ville hjälpa henne så jag kommer att erbjuda henne samma vänlighet.
”Varför skulle jag vilja det?”
Hennes ögon är fixerade på Kari medan hon går längs sköldens kant, förmodligen letar hon efter en väg in.
”Du vet att om du inte rör dig snart så kommer hon att dö”
Hon syftar på Artemis och jag tittar mot Cynthia som nickar till bekräftelse.
”Om du inte kommer så kommer vi att lämna”
Kari vänder sig om och börjar gå fortfarande hållande Artemis i sina armar.
”VÄNTA!”
Jag tittar fortfarande på henne, det slår mig att hon ännu inte har attackerat oss men jag har inte heller sett henne försöka länka någon för att varna dem om vår plats.
”Du ska vilja ha mig, du är min partner, du kan inte lämna”
Jag hör sorgen i hennes röst, längtan efter sin partner. Kari vänder sig inte om för att möta henne, han förblir stilla.
”Jag kan inte ha en partner som allierar sig med sådana som Salvi och hennes partner. Jag vill inte ha dig”
Hon faller till marken och håller sig hårt om bröstet, jag känner smärtan hon känner av att inte vara önskad, precis som jag kände när Dom hittade sin partner och jag tittade på, hjärtekrossad.
”Selene, vi måste gå nu medan hon är för svag för att kalla på hjälp”
Det krossar mitt hjärta att se henne så här men Cynthia har rätt. Vi tre vänder oss om för att gå, lämnar Sekreta på marken gråtande och oförmögen att röra sig.
Vi kommer längre och längre in i skogen. Några timmar senare hör vi ett dånande morrande som vibrerar genom hela skogen, vilket signalerar att vår fångst av Arti inte hade gått obemärkt förbi.
Vi väljer att inte slösa mer tid och ökar takten, jag tar tag i Artemis och vi springer, vi är så nära den punkt där vi kan länka för hjälp.
Vi rusar mot kanten, mitt hjärta slår ur bröstet och i samma ögonblick som jag känner min koppling med Calder återupplivas länkar jag honom.
Selene, vi är en halvtimme från gränsen, fortsätt gå. Något kändes fel tidigare och jag hade bara en känsla att jag behövde komma till dig. Fortsätt bara.
Jag stänger länken tacksam att mångudinnan gav mig den mannen.
”Vi behöver bara komma till kanten av de okända markerna, Calder kommer att möta oss där. Sluta inte springa.”
Trettio minuter senare kommer bilarna i sikte, Calder och Sigi springer mot oss. Han tar Artemis från mig och placerar henne försiktigt i bilen och ger Kalf en konstig blick.
”Calder, jag förklarar senare men just nu måste vi gå och han kommer med oss.”
Vi börjar kliva in i bilarna och då hör vi det igen, det vilda morrandet från tidigare.
Vad som än jagar oss är stort, Calder och Sigi tittar på varandra och sedan på Cyth och mig, alla väljer att inte vänta för att se vad det är.
De startar bilarna och vi kör iväg precis när trädlinjen börjar skaka av rörelse.