In i mörkret
Selene
Vi har letat efter Artemis i veckor och har inte hittat något, vi stötte på lägret där hon och Ryan måste ha bott tidigare, resterna av torkat blod är fortfarande kvar på gräset.
När vi pratade med Calder sa han att Ryan fortfarande inte hade vaknat ordentligt än och att hans sår inte läkte så snabbt som de borde, för deras skull behöver vi hitta henne.
”Sel, kan du sakta ner ett ögonblick? Om du har glömt det så födde jag barn för bara en vecka sedan, jag är inte på hundra procent”
Jag vänder mig om för att se att hon har ont, men hon kan inte hela sig själv.
“Okej, vad sägs om att vi tar en paus?”
”Det skulle vara fantastiskt”
Tjugo minuter senare sitter vi bekvämt med skölden runt oss och Cynthia har ögonen stängda och vilar.
Jag är fortfarande helt förvirrad över varför vi inte kan känna Artemis, vi båda har försökt och försökt men det är som att så fort vi är på väg att få kontakt blir det suddigt och bryts.
”Selene, tror du att vi kommer hitta henne?”
“Ja. Självklart kommer vi det. Cynthia, vi kommer inte överleva utan henne, jag känner mig redan så vilse.”
Jag känner tårarna rinna nerför mina kinder och när de gör det ser jag Cynthias ögon fyllas med tårar. För första gången sedan allt detta hände börjar insikten att vi kanske inte hittar henne och kommer att behöva leva utan det som håller oss samman, sjunka in.
”Sel, jag vet att hon fortfarande lever. Vi skulle känna det, om hon var borta skulle vi veta det”
Cynthia har rätt men smärtan av att tänka på det gör inte mindre ont.
“Jag vet att du har rätt och vi kommer inte sluta förrän vi har tagit hem henne.”
Hon nickar instämmande och drar fram lite mat ur sin väska åt oss båda, vi äter i tystnad innan vi fortsätter.
De okända markerna är kusliga och det känns som om man ständigt blir iakttagen även om det inte finns någon runt omkring och ingen doft i luften.
En stund senare är vi tillbaka i rörelse, skogsområdet verkar bli tätare och tätare ju längre vi går och jag hör Cynthia mumla på något främmande språk och sedan griper hon tag i min arm.
”Sel, stanna”
Jag gör det och vänder mig mot henne, hon verkar huka sig lågt så jag gör detsamma.
“Vad är det, Cynth?”
”Lyssna. Det är någon där ute”
Hittills har vi inte stött på någon obehaglig person under vår resa för att hitta Arti, men det verkar som om det är på väg att förändras.
Jag maskerar våra dofter i hopp om att de inte redan har fångat upp dem. Vem som än är där ute håller sig väl gömd precis som vi, och utan att prata länkar jag Cynthia.
“Cynthia, har de gått?”
Hon placerar sin hand på marken och gräver ner sina händer i jorden.
“Cynth, vad gör du?”
”Jag testar något, Sigi frågade mig för ett tag sedan om min koppling till jorden innebar att jag kunde känna vibrationer av människor som rör sig. Jag testar bara för att se om jag kan avgöra hur långt borta dessa människor är.”
Mina ögon vidgas, jag är alltid imponerad av vad Cynthia är kapabel till, hon är så ansluten.
” De har gått Sel, jag vet inte vilka de var men de är tillräckligt långt borta för att vi ska kunna fortsätta”
Vi fortsätter röra oss och väljer fortfarande att maskera våra dofter ifall vi stöter på någon annan vi inte vill träffa.
Sen slår det till.
Artemis doft är svag men jag är säker på att det är hennes, jag ökar farten och jagar den desperat för att inte tappa bort den, jag känner Cynthia rusa bakom mig, båda av oss desperata att hitta henne.
När skogen börjar glesna ser vi det, ett stort herrgårdshus som dyker upp bakom träden.
Det ser gammalt och slitet ut som om ingen har bott där på länge. Lampor fladdrar i några av fönstren, vi kryper närmare och håller oss lågt mot marken.
Den överväldigande doften av vargar fyller våra näsborrar och jag inser att det vi stirrar på är ett packhus.
” Vilken flock bor så här långt ut i okända marker, Sel?”
”Såvitt jag vet ingen. Vilket gör detta hus och dess invånare ännu mer intressanta.”
” Jag tror inte vi borde göra något, Sel, jag tycker vi ska komma lite närmare, maskera våra dofter och titta på.”
”Jag håller med, vi har ingen aning om vem som är där inne men vi vet att Artemis är där och jag är inte villig att riskera att ta hem henne säkert.”
Mörkret faller runt oss och vi har sett väldigt få människor komma och gå, det verkar konstigt att detta packhus skulle vara så stort men ha så få vargar som en del av det.
Hela tiden vi har suttit här och väntat känner jag att jag dras till detta hus, det är som om något kallar mig in.
”Cynth, jag vill gå in.”
” Jag också Sel, jag känner att jag dras mot det.”
Vi rör oss närmare och väljer att gå in genom ett trasigt fönster på första våningen, inuti huset är det i oordning men det känns ändå bekant.
Vi börjar söka igenom rummet, månen lyser tillräckligt mycket för att göra saker synliga. Rummet ser gammalt ut och det finns en vapensköld på väggen längst bort.
Vi rör oss långsamt och tyst genom huset och lyssnar efter fotsteg, beredda att slåss när som helst.
Vi går längs en smal korridor, väggarna är röda och prydda med porträtt, varje ram har samma vapensköld från rummet längst ner i nu väderbitna guldramar.
Cynthia går före medan vi tar in bilderna av människorna i porträtten en efter en och sedan ser jag att hon har stannat och stirrar med öppen mun upp på det.
”Cynth, vad är det?”
Jag rusar mot henne och håller mina fotsteg lätta.
” Det är mamma.”
När jag tittar på målningen ser jag en man och en kvinna med tre små barn vid deras fötter, när jag tittar på deras ansikten känner jag genast igen mammas, hon ser exakt ut som Artemis gör på sina babyfoton.
Till vänster står en annan liten kvinna som jag bara kan anta är mammas syster, men det är den lilla pojken i mitten som fångar min uppmärksamhet.
Han verkar äldre än vår mamma men inte mycket, hon nämnde aldrig att hon hade en bror.
"Cynthia, nämnde mamma någonsin en bror?"
"Nej, men hon nämnde heller aldrig en syster, jag antar att det var för smärtsamt att tänka på att de alla var förlorade."
Vi står båda i chock och stirrar på bilden, det är första gången vi ser familjen innan jag tittar över på mormor och morfars ansikten och de ser lyckliga ut.
Man kunde se att de var snälla människor, det syntes i deras ögon och sättet de bar sig åt.
Mitt huvud vrider sig mot dörren när jag hör ett ljud, någon kommer mot oss och vi är i den här lilla korridoren utan någonstans att gå. Om vi springer kommer de höra oss och det finns ingenstans att gömma sig.
Cynthia och jag trycker oss mot väggen och maskerar vår doft, en sköld runt oss medan vi väntar på att personen på andra sidan dörren ska komma in.
Dörren öppnas och Cynthia kastar sig över honom och slår honom till golvet, killen hade ingen aning om vad som träffade honom och jag är chockad över att hon kastade sig över honom.
Kraschen av deras två kroppar var högljudd men hennes rörelser var snabba och han var medvetslös, liggande på golvet. Vi drar honom tillbaka till rummet från tidigare och använder de gamla gardinerna för att binda hans händer och fötter.
Vi väntar tålmodigt, en sköld runt honom som hindrar honom från att länka någon av sin flock för backup och skyddar oss om han skulle bestämma sig för att skifta.
Han börjar vakna långsamt och känner sina bundna händer och ben, hans ögon öppnas stort och han börjar få panik, Cynthia lägger en hand på hans knä och han verkar omedelbart lugna sig.
"Vi kommer inte att skada dig, vi svär det."
Han slutar röra sig och jag undrar varför hon sa det, om han attackerar oss kommer jag inte att tveka att döda honom, hon har gett honom falska förhoppningar.
Mannen tittar mellan oss två men försöker inte längre kämpa.
"Titta, jag ska ta bort bindeln ur din mun eftersom vi vill prata med dig. Du har förmodligen märkt att du inte kan länka dina vänner och det kommer att förbli så tills du berättar vad vi behöver veta, okej?"
Han nickar och Cynthia tar bort munkaveln från hans mun.
"Vad heter du?"
"Mitt namn är Kalf, vilka är ni två?"
"Vi är bara två personer som letar efter vår syster och vi tror att hon kan vara här."
Jag ser en glimt av igenkänning i hans ögon som säger mig att han vet något.
"Jag har sett en kvinna här förut med Salvi men hon är på sjukhuset, de håller henne sovande."
"Var är hon nu?"
Jag går fram mot honom och han ryggar tillbaka som om jag ska slå honom. Cynthia sträcker ut armen och stoppar mig från att gå längre.
"Kalf, var är kvinnan nu? Vi vill inte orsaka några problem, vi vill bara ta vår syster och gå."
"Jag ska ta er till henne."
Det verkar konstigt för mig att han är så villig att hjälpa oss att ta någon från hans flock, jag litar inte på honom, vem säger att han inte kommer att förråda oss så fort vi har henne, att han inte kommer att sticka oss i ryggen.
Cynthia verkar gissa detta och frågar innan jag hinner.
”Varför är du så villig att hjälpa oss?”
”För att vara här är inget liv, det är som ett fängelse och jag vill ut. Jag vill ha en chans att leva och att hitta min partner. Om jag går med er känner jag att jag kommer att få det.”
Jag kan se på hans uttryck att han inte ljuger, han tror verkligen att hans liv skulle bli bättre med två främlingar han inte känner.
Jag kliver fram och får honom att titta på mig, en liten rädsla blixtrar till men jag förblir lugn.
”Kalf, om du hjälper oss, lovar jag dig som luna i min flock, att du har en plats hos oss. Om du hjälper oss att rädda vår syster kommer du att ha ett hem och en familj.”
Han ler från öra till öra vid mina ord och jag är glad att han är villig, men han måste också veta vad som kommer att hända om han förråder oss.
”Om du förråder oss, Kalf, tvekar jag inte att avsluta ditt liv. Det sista du ser kommer att vara mitt ansikte när ljuset lämnar dina ögon.”
Leendet försvinner igen från hans ansikte och hans ögon vidgas i överraskning och han sväljer.
”Jag kommer inte att göra det, jag lovar att jag tar er direkt till henne och vi kommer att använda personalens gångar så att ni inte blir sedda.”
Cynthia börjar lossa hans händer och fötter medan jag står nära och väntar på att han ska göra en rörelse, men han gör det inte, han signalerar bara att vi ska följa honom.
Vi går längs korridoren från tidigare, men precis innan huvuddörren stannar Kalf och trycker på väggen, en liten dörr öppnas och han föser oss in.
Det är en korridor som löper parallellt med den andra, men den här är mörk och smutsig.
”Detta är den gamla personalgången för huset, den användes för att säkerställa att personalen inte syntes men kunde komma dit de behövdes.”
Jag nickar och följer honom medan jag tar in allt. Om detta var vår mors hus, varför skulle hon inte ha berättat för oss att hon hade allt detta, att hennes liv var så annorlunda från vårt lilla hem.
Strax därefter når vi en annan dörr, Kalf signalerar att vi ska vänta och han öppnar den, han kommer halvvägs ut genom dörren och sedan går hans hand upp och säger åt oss att stanna, vi båda gör det och sedan hör vi en kvinnas röst.
Kalf stänger dörren bakom sig och börjar prata med kvinnan, några ögonblick senare hör vi en annan dörr stängas och Kalf öppnar passagedörren igen.
”Kalf, vem var det?”
”Det var Salvi, hon är Luna.”
Vi går in i rummet men det finns en bitter ton i sättet han säger hennes namn, en del av mig hoppas att min egen flock inte säger mitt namn med sådan avsmak.
När jag ser mig omkring i rummet stannar mitt hjärta när jag ser henne ligga på sängen, hon ser skör och tunn ut, det finns mörka ringar under hennes ögon.
Cynthia rusar mot henne, tar hennes hand och försöker prata med henne, men jag är frusen på platsen.
Vad har de gjort med min starka och mäktiga syster?