Kapitel 4: Rädda en gammal vampyr!
Demetri, som äntligen hade hunnit ifatt generalens dotter, frös när han såg kvinnan ligga orörlig i Selenas armar. Utan ett ord lyfte han upp henne och sprang, antagligen till hennes far, och lämnade Selena ensam, undrande vad som pågick. Selena blinkade bort sina tårar av förvåning och kände sig förvirrad.
Skulle inte Demetri skydda henne? Demetri är inte typen som bara överger sina plikter och är sysslolös, så Selena drog slutsatsen att den här kvinnan måste vara ganska viktig för honom att lämna henne ensam mitt i skogen så där. En illamående känsla slog Selena i magen när hon mindes kvinnans ansikte. Hon överväldigades plötsligt av många frågor. Var kvinnan en länge förlorad tvilling till henne eller tänkte hon bara för mycket på det? Det sägs ju trots allt att det finns minst sju personer som ser lika ut i världen, men något i hennes sinne lutade mer åt tvillingteorin. Hon visste ju inte mycket om sin familjs ursprung eller om hon hade någon familj kvar alls. Hennes far hade alltid tystnat när hon frågat om sin familj. Och kvinnan hade känt till hennes namn… Hade de kanske träffats förut?
Selena skakade på huvudet försiktigt. Hon var säker på att de aldrig hade stött på varandra förut, inte ens i förbifarten. Selena hade ett perfekt minne och kom alltid ihåg även de minsta detaljerna.
Selena började springa tillbaka mot sin klan. Hon stannade plötsligt mitt i språnget när skrik fyllde luften... en kvinnas skrik...
Hon tvekade en bråkdel av en sekund innan hon sprang mot riktningen från vilket skriket kom.
Det var omkring tolv manliga vampyrer med masker som attackerade den nämnda kvinnan. Till Selenas förvåning såg hon att även om kvinnan var kraftigt underlägsen i antal, så fanns det inte en gnutta rädsla i hennes ögon. Hon köpte tydligt tid tills hjälp skulle komma. Hur kan någon vara så lugn även på randen till döden?
Ett ögonkast och Selena kunde se att kvinnan var en urgammal vampyr, extremt kraftfull och erfaren. Hennes ögon var kalla och beräknande och hade inte en gnutta rädsla i sig.
Medan de andra var distraherade av hennes gälla skrik, attackerade hon vampyren närmast henne med en hisnande hastighet, och inom ett ögonblick låg den långe död på marken.
Selena bestämde sig för att hjälpa henne och klev fram från trädens skuggor. Lönnmördarna stannade och stirrade på henne i misstro. Det var då Selena insåg att dessa vampyrer bar exakt samma kläder och band som de vampyrer som just hade kastat kvinnan i floden. Uppenbarligen hade de någon form av koppling. Hon knöt sina nävar automatiskt när hon mindes hur grymma de hade varit mot en förlamad kvinna.
Men till Selenas förvåning insåg hon att det fanns en person som var mycket mer överraskad av hennes inträde än lönnmördarna själva... det var den urgamla kvinnliga vampyren. För en bråkdel av en sekund, flackade hennes ögon förvirrat mot Selenas ben, sedan flög hennes ögon uppåt och fixerade på hennes rufsiga, röda hår och något intensivt passerade i hennes ansikte. Selena lutade huvudet och stirrade förvirrat på kvinnan.
Hon tittade på henne så intensivt och känslomässigt som om de inte alls var främlingar. Hennes ögon dolde något rått och intensivt inuti. Men Selena hade inte mycket tid att grubbla över denna märkliga kvinnas reaktion på henne då den kraftige vampyren hade utnyttjat distraktionen och siktade en kniv rakt mot kvinnan.
"Ducka!", beordrade Selena och kvinnan duckade genast utan att ifrågasätta och kniven flög förbi henne och rakt mot Selena. Hon fångade kniven några centimeter från näsan och log hånfullt mot vampyren bakom kvinnan.
"Nu är det min tur", sa hon självsäkert och kastade kniven rakt mot vampyrens hjärta och Selena fick den att fatta eld. Vampyren skrek högt när hans kropp började förvandlas till aska.
"Hjälp mig", bad han henne.
Selena fnös åt den fallna vampyren, och gav sedan de andra vampyrerna en högdragen blick och förklarade självsäkert, "Åh älskling, om du verkligen tror att du kan vinna mot mig, är du antingen mycket dum eller mycket förvirrad, och inget av det kan jag verkligen hjälpa dig med."
Kvinnan gav Selena en stolt blick, sträckte på sig medan hon borstade bort smutsen från sina kläder. Hon gav Selena en nöjd blick som en förälder som ser sitt barn uppträda på scenen för första gången.
Selena tittade in i ögonen på den hon antog var ledaren för gänget och spottade på honom, "Vad glor du på? Spring!"
Männen sneglade på varandra och sedan på sin fallna kamrat innan de sprang iväg utan att slösa en sekund till.
Selena vände sig om och gav kvinnan en nyfiken blick, granskade henne från topp till tå.
Selena ville fråga henne varför hon blev attackerad? Och om hon hade någon koppling till kvinnan som just drunknat eftersom båda hade blivit attackerade av samma gäng?
Kvinnan tog ett steg framåt och lade en hand kärleksfullt på Selenas kind, en tår föll från hennes vänstra öga. Selena blinkade förvånat när hon stirrade in i ett par kopparbruna ögon... samma ögon som den döda kvinnan hade.
"Jag kommer tillbaka för dig... men nu måste jag se till att varenda en av dem förblir döda. Jag kan inte bara lämna dem... inte när de har sett dig", sa hon mjukt medan Selena stod där frusen, utan att veta vad hon skulle göra av hennes uttalande.
Innan Selena kunde svara, sprang kvinnan in i skogen efter dem. Selena insåg att hennes misstankar hade varit korrekta. Hon var verkligen släkt med kvinnan som hade dumpats i floden. Men vad menade hon med att hon inte kunde låta dem leva eftersom de hade sett Selena? Och varför gick hon frivilligt efter sina egna förföljare? Vem var egentligen rovdjuret och vem var offret? När hon sprang efter dem såg hon inte det minsta orolig ut och något sa Selena att kvinnan inte behövde någon hjälp. Hon kunde klara det själv.
Just då dök Demetri upp framför Selena och hon ryckte till, överraskad.
"Hur många gånger ska jag säga till dig att inte smyga på mig?", ropade Selena irriterat.
"Selena, din far har beordrat dig att återvända hem omedelbart", förklarade han allvarligt och Selena suckade frustrerat medan hon tittade i riktningen kvinnan hade sprungit. Även om hon kände ett beskyddande behov gentemot kvinnan, var hon säker på att kvinnan kunde klara sig själv.
"Kvinnan... är hon?", frågade Selena tveksamt.
Demetri nickade sorgset och Selena kände en dov smärta i bröstet. Hon kunde inte riktigt förstå vad som hände med henne... Hon kallades isprinsessan i sin klan eftersom hon alltid hade ett pokeransikte och ingen kunde riktigt gissa vad som pågick i hennes huvud. Och hon var inte en känslomässig person heller. Hon hade ingen aning om varför en främlings död störde henne så mycket.
Selena skakade på huvudet och sa sedan, "Jag tror att det var hennes mor jag just räddade."
Demetri gav henne en förvånad blick, hans ansikte blev ännu blekare.
"Hennes mor?", upprepade han panikslagen och Selena nickade, förvirrad av hans reaktion.
Demetri skakade plötsligt Selenas axlar kraftigt och beordrade med spänd ton, "Selena, gå hem nu... Jag ska gå efter kvinnan och informera henne att hennes dotters kropp är hos oss... Men du måste gå hem... NU."
Selena blinkade förvånat åt brådskan och paniken i hans ton. Aldrig tidigare hade han talat till henne så. Hon litade blint på Demetri eftersom han hade varit hennes lojala följeslagare genom åren så hon bestämde sig för att lyda hans order... för tillfället.
Hon sprang till sin klan, hennes huvud fyllt av otaliga frågor.