Kapitel 8 Micah kommer
Fionas perspektiv
Atmosfären förändras på ett ögonblick. Kidnapparna rycker telefonen ur min hand och avslutar samtalet med en hotfull rörelse. Deras ansikten förvrids till hotfulla blickar när de inser att vi har sökt hjälp.
"Fan, jag tror vi har blivit avslöjade!" säger en av dem, hans ansikte blir farligt vilt.
"Vi borde bara döda henne och bli klara med det," väser den andra.
Jag fryser till, rädslan håller mig i ett järngrepp. Jag ser hur kidnapparen närmast mig greppar sin kniv och riktar den mot mig. Hans ögon säger mig att han kommer att döda mig.
Herregud, nej. Jag måste tänka. Jag måste rädda mig själv.
Med stor ansträngning lugnar jag ner mig och fokuserar.
Precis när kidnapparen gör rörelsen för att hugga mig med kniven, säger jag de första orden som kommer till mig.
"Jag är hustru till en miljardär!" Kidnapparen stannar upp vid mitt utbrott och långsamt börjar en plan formas i mitt sinne. Med mod från hans tillfälliga tvekan fortsätter jag.
"Min man är väldigt rik. Ni brukar väl kidnappa för pengar, eller hur? Oroa er inte, jag ska se till att min man inte ringer polisen. Ni kan begära en rejäl lösensumma."
Jag kan se hur tankarna snurrar i deras huvuden när de funderar på vad jag har sagt. Jag hoppas bara att de är villiga att ringa Micah för att försöka tjäna lite extra pengar på sidan.
"Jag skulle kunna behöva några extra miljoner," säger en av dem till den andre.
Den andre skrattar, "Jag har aldrig tackat nej till lätta pengar. Låt oss få hit den här miljardären och sedan ta den vi kom för och dra härifrån."
Jag sluter ögonen och tar ett djupt andetag. Jag hoppas att Micah kommer för mig. Efter allt vi har gått igenom på sistone är jag inte säker på att han kommer.
De två tittar från mig till Rowena och plockar sedan upp telefonen.
Jag känner mina axlar sjunka när de går över till andra sidan av lagret.
Aldrig i mitt liv har jag varit så tacksam för någons girighet.
De tar telefonen till andra sidan av lagret så vi inte kan höra samtalet de har med Micah.
Några minuter senare är de tillbaka, och dömt av deras nöjda uttryck verkar det som att Micah inte har avslöjat sin identitet som Lycanprins.
"Titta," viskar jag till Rowena. "Jag vet inte vilken typ av problem du är i, men ingen av oss vill åka dit dessa kidnappare försöker ta dig. Så från och med nu, håll tyst."
Rowena vänder bort ansiktet från mig, utan att erkänna något jag sagt. Det är okej, så länge hon följer planen borde vi båda sova i våra egna sängar i natt.
En smärta blommar upp i mitt bröst. I hennes fall kommer hon att sova med Micah, ha honom hålla om sig hela natten efter denna prövning. Tanken får tårar att stiga i mina ögon, men jag blinkar bort dem. Jag måste hålla mina tankar på situationen.
När spänningen inne i lagret fortsätter att öka, kan jag känna mitt hjärta bulta i bröstet. Tiden verkar sträcka sig oändligt, och mitt hopp hänger på en skör tråd medan jag väntar på Micahs ankomst. Men, som det visar sig, kommer hjälpen snabbare än jag föreställt mig.
Precis när natten börjar svepa in världen utanför i mörker, dyker en bekant figur upp ur skuggorna. Min andedräkt fastnar i halsen när jag känner igen Micah. När månljuset från fönstret faller på honom, ser jag honom vända sig mot mig.
I samma ögonblick som hans blick landar på mig, kan jag inte låta bli att bli överväldigad av en flod av känslor.
Hans ögon följer mitt ansikte, mina armar, mina ben med en frenetisk brådska - det är nästan som om han kontrollerar att jag är okej.
Tårar stiger i mina ögon, och det känns som om någon har satt något stickigt i min hals. I det ögonblicket vill jag bara lämna allt bakom mig och rusa mot honom. Jag längtar efter att vara närmare honom, att känna hans armar runt mig, ge mig säkerhet och värme.
Jag längtar efter att begrava mitt ansikte i hans nacke och andas in hans jordiga doft, en doft som alltid har varit så tröstande och bekant.
I det flyktiga ögonblicket bleknar alla problem och meningsskiljaktigheter som har drivit en kil mellan oss till obetydlighet. Faktumet att jag har ansökt om skilsmässa är tillfälligt bortglömt och allt som betyder något är att, i detta ögonblick av liv och död, den enda person mitt hjärta längtar efter är min man.
Jag sväljer hårt och försöker få kontroll över mina känslor.
Nu är inte tiden för sentimentalitet.
Det är först när jag fokuserar på honom med ett klart sinne som jag inser att något med honom verkar annorlunda, ovanligt.
Jag tittar förbluffat på när Micah närmar sig oss, månljuset kastar ett kusligt sken över hans gestalt. Och sedan, i en plötslig och förbluffande förvandling, förändras hela hans uppträdande. Hans kropp vrider sig och expanderar, kraftfulla muskler rör sig under huden när han skiftar till sin majestätiska Lycan-form.
Mina ögon vidgas av vördnad och misstro. I denna skrämmande form utstrålar han en befallande närvaro som tvingar varje åskådare att böja huvudet i respekt.
Kidnapparna, som tillfälligt har blivit distraherade av Rowenas upprepade utbrott, finner sig nu konfronterade med en oväntad motståndare. Panik och insikt sköljer över dem när de förstår allvaret i deras situation.
Men det är för sent för dem att dra sig tillbaka. Micahs förvandling är fullbordad och han är nu ute efter blod. Inom en sekund ansluter sig hans formidabla varulvsarmé, deras ögon glimmar med en annan världslig intensitet.
Kidnapparna utbyter rädda blickar, deras mod ersatt av en växande känsla av fruktan. De har underskattat kraften hos Lycan-prinsen, och nu är deras liv i fara.
Micah slösar ingen tid. Med ett vildsint vrål som ekar genom lagerlokalen kastar han sig över den närmaste kidnapparen, tänderna blottade och klorna utsträckta. Ljudet av en våldsam kamp fyller luften, punctuerat av morrningar och vrål när Micah slåss med en styrka och smidighet som trotsar mänsklig förståelse.
Kidnapparna försöker samla sig, men de är ingen match för Micahs raseri och varulvskrigarna som står redo att skydda sin prins. Lagerlokalen blir en slagfält, en kaotisk strid av våld och desperation.
När striden rasar vidare blir det allt tydligare att kidnapparna är helt överträffade. De har underskattat Micahs rena styrka i hans Lycan-form. Blodiga och slagna inser de slutligen att de inte har något hopp om att besegra honom och hans krigare.
I ett desperat försök att fly fattar kidnapparna ett ödesdigert beslut. De griper tag i Rowena och mig, deras grepp fast och obevekligt. Med en sista, hotfull blick på Micah rusar de mot vinden.
När de når vindens öppna fönster, i en hjärtskärande rörelse, trycker de både Rowena och mig mot kanten.
Under mig ser jag bara ett brant fall. Jag vet att varulvar är tåliga varelser, och ett fall från fjärde våningen kanske inte är dödligt för någon med en väckt varg. Men jag har inte den lyxen. Min varg förblir vilande inom mig och jag vet att om jag faller, skulle jag dö.
Bredvid mig är Rowena hysterisk och kämpar vilt i kidnapparnas armar. Jag känner hur min strupe blir torr och min kropp domnar. På avstånd ser jag Micah rusa ut tills han står direkt under oss, tittar upp.
Hans ansikte har förlorat sin färg när han tittar mellan Rowena och mig. Hans ögon dröjer vid sättet som kidnapparen håller mig i håret och jag kan känna ilskan i hans ansikte.
Eller har jag fel? Är det ilska för Rowenas skull och inte min?
"Du borde ta dina män och lämna för om jag släpper dem båda nu, kommer du bara kunna rädda en av dem. Tänk noga på vem du kommer rädda."
En av kidnapparna hånar Micah och jag ser hur hans nävar knyts vid hans sida.
Jag hatar att jag är så rädd när jag undrar över svaret också. Mellan hans fru och kvinnan han älskar, vem kommer han rädda?
Hur jag önskar att de var samma person men jag vet att de inte är det och mitt hjärta brister när jag tänker på döden som tar mig under.
Men innan jag kan göra något, hörs fotsteg bakom oss. Micahs män har hunnit ikapp oss på vinden. Rädda för att bli fångade, fattar kidnapparna ett hastigt och vårdslöst beslut och låter både Rowena och mig falla.
Världen utanför rusar upp för att möta oss, och jag känner hur min mage sjunker när vi faller mot marken. Panik griper mitt hjärta, och mina tankar rusar.
I det frenetiska ögonblicket konsumerar en plågsam fråga mitt sinne: mellan Rowena och mig, vem skulle Micah välja att rädda?