Kapitel 8
Kapitel 8
"En människa möter ofta sitt öde på den väg hon tog för att undvika det."
Jean de La Fontaine
Du vet det gamla talesättet om hur tiden går fortare när man fruktar framtiden?
Ja, det ligger definitivt något i det.
Den sista veckan innan Seb, Lily och jag skulle resa verkade glida genom mina fingrar tills det var morgonen för vår flygning och jag försökte stänga min överfulla ryggsäck.
Kanske borde jag bara ha gett upp och använt en riktig resväska istället.
Vi skulle bara vara borta i tre dagar – idag var dagen vi flög ut, imorgon skulle vara mötet, och sedan skulle vi komma tillbaka nästa morgon. Enkelt. Bara tre dagar och sedan skulle jag vara hemma igen och kunna återgå till mitt liv, fri från stridande Alphor och prinsar utan partners.
”Clark!”
Jag vände mig om vid ljudet av Lilys röst. Hon stod i min dörröppning och höll två sommarklänningar i händerna. ”Vilken ser mest passande ut för ett Alpha-möte?” frågade hon.
”Frågar du verkligen mig om klädkod för varulvar vid ett diplomatiskt möte?”
”Hm, bra poäng.”
”Jag gillar dock den blåa,” sa jag, ”den framhäver dina ögon.”
Hon log som om hon hade förväntat sig komplimangen och vek klänningen över sina armar. ”Vad packade du? Vad ska du ha på dig till den här tillställningen?”
”Inget för galet, jag klär mig bekvämt. Vi ska ju till Kanada trots allt.”
”Vad som helst,” Lily rullade med ögonen, ”snälla säg att du har en outfit för mötet. Du borde ha den där mintgröna jumpsuiten du har, den passar din hud.”
”Åh, jag hade inte valt något specifikt” jag kliade mig i bakhuvudet, ”jag tänkte bara att jag skulle sortera ut mina alternativ när jag kom dit.”
”Du är så oförberedd, Clark,” hon fnös, ”bara för att du inte vet vad klädkoden är betyder det inte att det inte kommer att finnas en.” Innan jag kunde komma på ett svar, vände hon på klacken och marscherade ut ur rummet.
Jag visste att hon hade rätt. Jag behövde inte packa ensam. Jag kunde ha bett om hjälp från Lily, Grace eller till och med min pappa. Men tanken på att Grace eller min pappa skulle sortera igenom mina kläder, föreläsa för mig om vilka plagg som skulle få mig att se ut som en presentabel Alpha-dotter – det fick mig att rysa.
Att försöka se rätt ut skulle inte ändra det faktum att jag inte skulle höra hemma, och så fort jag gick in i rummet skulle varje varg veta det. De skulle kunna lukta sig till att jag bara var människa.
Titta på dig, du blir alldeles ångestfylld igen, en röst i mitt huvud (som misstänkt mycket lät som Lily) dök upp.
Jag gick över till min byrå. Med en sista suck drog jag fram den mintgröna jumpsuiten och tryckte ner den i min ryggsäck.
”Lily! Clark! Ni kommer att missa planet om ni inte skyndar er,” ropade pappa från nedervåningen. Nästan omedelbart hörde jag Graces mjuka röst skälla på honom för hans språk.
”Kommer!” ropade jag tillbaka och slängde ryggsäcken över axeln. Eftersom vi bara skulle resa idag, hade jag hållit min klädsel enkel: ett par vanliga jeans, en urblekt band-t-shirt och en tjock grön arméjacka.
Även om löven bara började ändra färg här, tvivlade jag inte på att vädret skulle vara mycket kallare i Kanada. Det var där Alpha-kungen och hans flock bodde – södra Kanada. Enligt Lily bodde kungen, hans familj och deras flock i någon sorts lyxigt slott eller palats i bergen.
Hela grejen verkade löjlig först, men å andra sidan var killen en bokstavlig monark. Varför skulle han inte ha sitt eget palats att regera från? Alphor älskade makt, och inget symboliserade makt mer än en tron.
Jag justerade ryggsäcken på mina axlar en sista gång och steg ut i hallen. Lily stod vid toppen av trappan och försökte hantera alla sina tre resväskor. ”Kom och hjälp mig,” väste hon.
Jag slet en av resväskorna ur hennes händer, men inte utan att le. "Var är all den där galna vargstyrkan när du behöver den, va?" retade jag henne.
Hon blängde på mig, och hennes blå ögon kunde ha skurit glas. "Det är inte att jag inte kan lyfta dem, de är bara för stora att bära samtidigt."
"Vi ska bara vara borta i tre dagar, varför all packning?"
"Jag behöver alternativ. Alla av oss kan inte få plats med hela våra liv i en magväska."
"Det är en ryggsäck, inte en magväska."
"Tja, den ser lika löjlig ut. Åtminstone ser jag ut som om jag ska på en resa, du ser ut som om du packat för en vandring."
Jag himlade med ögonen men svarade inte tillbaka.
Vi gick nerför trapporna tillsammans, och så fort de såg oss tog Sebastian och pappa Lilys resväskor ur våra händer.
"Alla redo?" frågade pappa, med sitt lika stränga ansiktsuttryck som alltid.
Alla tre av oss nickade.
"Åh, titta på er," sa Grace bredvid min pappa, och jag kunde se tårar bildas i hennes ögon, "Ni ser så vuxna ut."
"Mamma, måste vi –"
Vad än Sebastian var på väg att säga tystades omedelbart av en av pappas isiga blickar.
"Jag är ledsen, jag vet att det är klyschigt," sa hon och torkade bort en tår. Hon vände sig till Sebastian. "Det känns som om det var igår jag lärde dig att gå, och nu är du en vuxen. Du har blivit en så stark ung man. Jag vet att du kommer att se efter dina systrar medan du är borta, Sebastian." Grace gav honom en kram, och även om Sebastian såg lite obekväm ut med den känslosamma uppvisningen, protesterade han inte.
"Självklart, mamma."
Grace omfamnade Lily nästa. "Åh älskling, du ser så vacker ut. Jag minns dagen du föddes, hur det var att hålla dig i mina armar för första gången. Du hade så ljusa blå ögon, precis som din far. Jag visste att du skulle bli mitt livs ljus och det är du fortfarande."
Att se Graces känslosamma farväl till Lily och Sebastian fick mig nästan att vilja vända bort blicken – som om jag inkräktade på ett privat familjeögonblick som jag inte hade något att göra med.
På sätt och vis, antar jag att jag gjorde det.
Grace kramade mig sist. Det var kort och hon klängde inte fast vid mig som hon hade gjort med Seb och Lily. "Clark," sa hon, "Jag vet att du inte ville åka, men det här kommer att bli en bra upplevelse för dig. Du får se."
"Ja, jag är säker på att det blir det."
Grace drog sig tillbaka till pappas armar, och han gav oss alla ett litet leende. "Jag vill att ni tre gör mig stolt," befallde han men det fanns ingen hård kant i hans röst, "Jag ser er om tre dagar."
*Bara tre dagar.
72 timmar.
4 320 minuter.
259 200 sekunder.*
Tre dagar är ingenting. Jag kommer att vara hemma om tre dagar.
Jag upprepade det mantrat hela vägen till flygplatsen, och även när jag gick ombord på planet och spände fast mig i sätet.
Just då, att veta att jag skulle vara hemma och sova i min säng inom tre dagar lugnade en del av ångesten.
Tyvärr visade det sig vara en tom tröst. Jag insåg det inte då, men jag skulle inte vara hemma om tre dagar. Faktum är att jag inte skulle komma hem på väldigt lång tid.
Om jag hade vetat då vad som faktiskt väntade mig på Alfa Kungens palats, vet jag att jag inte skulle ha kommit. Jag skulle ha gjort något – vad som helst – för att slippa resan. Kanske skulle jag ha fejkat att jag var sjuk eller smugit iväg i ett par dagar, jag är inte säker.
Det spelar ingen roll längre.
Jag insåg det inte då, men mitt öde var förseglat i samma ögonblick som jag satte mina fötter på kanadensisk mark. Sekunden jag klev in i hans värld, fanns det ingenstans jag kunde fly. Ingenstans jag kunde gömma mig. Han skulle hitta mig och dra mig tillbaka, sparkande och skrikande.
Medan jag satt på planet och funderade på vilken film jag ville se, var jag helt ovetande om hur mycket mitt liv var på väg att förändras.