Kapitel 4
Ailee
Jag har alltid varit min farfars prinsessa. Jag insåg bara inte omfattningen av det förrän efter att jag fyllde arton. Då började jag tränas för att ta över efter farfar. Det är ovanligt för en kvinna att ta över, men jag antar att det inte är helt ohört eftersom det sker. Det var då jag fick se den mörkare sidan av saker och ting. Saker jag förmodligen alltid visste fanns där men valde att ignorera. Som när jag såg Callen döda någon rakt framför mig när killen försökte kidnappa mig från skolan. Han skulle använda mig mot min farfar för att få honom att avgå. Eller som det faktum att min familj smugglade vapen och hanterade vissa illegala droger. Listan över saker som namnet O’Sullivan är kopplat till är ganska lång. Det finns en sak jag är stolt över att säga att vi inte är inblandade i, och det är människohandel. Faktum är att vi arbetar för att stoppa grupper som gör det. Det var min första död. Jag tog ut en man som sålde barn som sexslavar. Det stämmer, jag är en tränad mördare. Jag har torterat det värsta avskummet i landet utan att blinka. Det är därför jag kallas isdrottningen. När jag behöver få information blir jag som is. Ingenting påverkar mig. Jag kommer att ta ut vem som helst som sysslar med sexslaveri. Speciellt när det gäller barn. Jag ångrar det inte heller. Och jag skulle göra det igen. Jag är stolt över det.
Jag hade varit så förlorad i tankar om mitt liv och Mr. Ripley att jag inte märkte att vi hade kommit fram. Callen eskorterade mig in medan min chaufför Finn parkerade. Jag sjönk ner i soffan, plötsligt väldigt trött. Tyvärr blir jag lätt trött nuförtiden. Callen gick till köket för att förbereda mina kvällsmediciner. Man skulle tro att jag skulle vara van vid dessa saker vid det här laget, men jag hatar fortfarande att ta piller. Jag gillar inte hur de får mig att känna. Jag vill alltid ha ett klart huvud.
När Callen kom till mig ställde han ett stort glas apelsinjuice på soffbordet och räckte ut handen. Jag tog min juice och den första av fem piller. Precis när jag svalde det första sa Callen, "Du hade mycket på gång i huvudet på vägen hit. Vill du prata om det?" Jag svalde det andra pillret innan jag svarade. "Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte vad jag förväntade mig. Något. Mer kanske. Han verkade som om han ville mer. Som om han trodde på mig. Sedan kom den där kvinnan. Kanske hade farfar rätt och vi borde bara fortsätta leta." "Tror du inte att han kommer att hjälpa till?" Jag suckade. "Jag är vanligtvis ganska bra på att läsa människor. Men med honom har jag ingen aning." Jag tog det fjärde pillret och lutade huvudet bakåt. "Du hoppades på något mer än bara hans benmärg, eller hur?"
Jag tog det sista pillret, det största, och drack resten av min juice för att få ner det. Jag tittade på Callen. "Är det fel av mig att vilja känna mannen? Jag menar, annat än de historier ma berättade för mig. Eller kanske att han skulle vilja känna mig. Bara lite." Callen svarade inte, han satte sig bara bredvid mig och lade armen runt mig, lade mitt huvud på hans axel. "Det är inget fel med att vilja känna din pappa. Jag vill bara inte att du ska få för höga förhoppningar. Om han donerar kan det behöva vara nog för dig. Om han inte vill lära känna den underbara personen som du är, då är det hans förlust." Jag kröp närmare Callen. Han har varit mitt stöd, personen jag litar på, eller gråter på hans axel när jag behöver det. Han och Finn ser en sida av mig som jag inte visar för andra människor. I princip låter jag isen smälta när det bara är vi. "Du har rätt. Jag har massor av familj. Jag behöver honom inte om han inte vill ha mig. Jag gjorde min fred med det för länge sedan. Jag borde inte låta det störa mig nu."
Han kysste mig på huvudet och reste sig. "Det är min tjej. Låt oss ta en bit mat och sedan behöver du vila. Första behandlingsdagen imorgon." Jag hatar detta. Jag vill inte göra cellgifter igen. Det var tillräckligt svårt första gången när jag var tonåring. Åtminstone hade jag min ma med mig. Men hon har varit borta i tolv år nu. Jag vet att min farfar kommer att vara här för mig och jag har Callen och Finn så jag är inte helt ensam. Jag är arvtagerskan till O’Sullivan-imperiet. Jag är känd för att ha ett hjärta av is för dem som inte känner mig så väl. Jag behöver det så. Men för de utvalda få kan jag visa mina känslor. Och just nu vet de att jag är rädd.