Kapitel 2
Ace
"Vi har en medlem som behöver en benmärgstransplantation och vi tror, baserat på den information vi har fått, att du kommer att vara en match. Du kommer behöva ta ett blodprov för att bekräfta detta förstås. Och vi betalar för allt. Du kan gå till den läkare du väljer. När testet bekräftar att du är en match och du donerar, kommer du att få resten av pengarna.” Jag vet inte mycket om vad hon säger. Jag vet att om DNA är inblandat, skulle det betyda att det var en blodfamiljemedlem. Men det är inte möjligt. "Lyssna fröken, jag kanske vill hjälpa till men jag tror att ni är ute och cyklar. Alla mina blodsläktingar är döda, så vitt jag vet. Ni kan gå nu." Jag vänder mig om för att gå. Men stannar när hon säger "Mara O’Sullivan." Jag har inte tänkt på henne på åratal. Jag vänder mig om. "Vad med henne?" Och hur vet de om henne?
"Du hade en kort, fysisk relation med henne för tjugoåtta år sedan," säger flickan. "Vad med det?" Och hur visste de det? Den enda personen som visste om Mara var Raider. Och jag vet att han inte berättade för någon. Vi var unga när vi träffades. Jag höll precis på att starta klubben med Raider. Mara studerade här en termin innan hon återvände till Irland. Vi visste att vår tid tillsammans skulle vara kort men vi brydde oss inte. Jag var hennes första och jag kunde inte få nog av henne. Jag hatade att jag lät henne gå men jag var ung och dum. "Det gjorde jag." Jag erkänner. Vad var meningen med att ljuga? De visste redan. "När Mara återvände till Irland upptäckte hon att hon var gravid. Med ditt barn. Det är barnet som behöver din hjälp."
Mara var gravid? Men hon berättade aldrig för mig. Jag skakar på huvudet "Nej, Mara skulle ha berättat för mig. Jag har inga barn," sa jag till henne. "Mr. Ripley, enligt vad vi har fått veta hade du ingen önskan att ha barn. Så Mara födde och uppfostrade barnet själv. Respekterade dina önskningar. Och vi skulle fortsätta göra det om situationen inte var akut." Jag har ett barn som jag inte visste om. Jag tänker tillbaka på min tid med Mara. Vi var alltid försiktiga. Men jag har syskonbarn som springer runt i klubben som är resultatet av en trasig kondom. "Barnet. Vad var det?" Jag kväver fram. För första gången sedan hon kom hit ler flickan. "En flicka."
Min haka faller. Jag glider ner i båset så jag inte faller eftersom mina ben känns som om de ska ge vika. Jag har en dotter. Jag kan inte ens tänka klart. Tjugosju år har jag missat. Vänta. "Du sa att hon behöver benmärg." Hon nickar "Ja." "Hon är sjuk?" Jag ställer en dum fråga eftersom de inte skulle be om benmärg om hon inte var det. "Ja. Cancer." Hon tittar på muskelberget "Callen. Filen, tack." Han sträcker sig in i sidan av sin jacka och jag spänner mig. Jag vet att han är beväpnad men han tar bara fram ett manilla-kuvert och räcker det till henne. Hon ler mot honom och tackar honom.
Hon öppnar det och lägger fram några papper. Hon pekar på en bild av mig och Mara tagen för över tjugoåtta år sedan. Sedan på en kopia av ett födelsebevis där jag är namngiven som fadern. Jag tittar på det och ser att min dotters namn är Ailee. "Detta är allt du behöver för att verifiera min berättelse. Det finns också ett förseglat brev adresserat till dig som Mara skrev. Allt kan göras genom advokater, läkare eller en medlem av min grupp. Det finns inget behov för er två att ha kontakt." Inget behov av kontakt. Säger hon att jag inte kan träffa min dotter? Vill min dotter inte veta om mig? Jag kan inte vara som Raider. Han fick aldrig träffa Merigold. "Du sa att du representerar henne. Min dotter. Så du känner henne." Jag frågar. "Ja, det gör jag." säger hon men denna gång verkar något vara fel. "Vad om jag inte vill gå genom advokater?" "Vad menar du?" frågar hon. Jag tittar på födelsebeviset igen. Det finns inga bilder i filen förutom den på Mara och mig. Jag vet inte ens hur mitt barn ser ut.
"Vad händer om jag vill träffa henne? Skulle det vara möjligt?" frågar jag. Hon lutar sig framåt och trummar med fingrarna på bordet. Hon gör det i en rytm som jag vet att jag har sett tidigare men inte kan komma på varifrån. Det är bekant för mig. "Varför?" frågar hon. "För att hon är min dotter. Jag missade år med henne. Jag är säker på att hon inte behöver en far nu. Hon är en vuxen kvinna. Men jag skulle vilja veta om hennes liv. Jag vill veta vem hon är. Och jag skulle vilja träffa Mara igen. Jag vill prata med henne," säger jag. När jag nämner Mara förlorar alla tre av dem lite av den kyla de har projicerat. "Herr Ripley. Att prata med Mara kommer inte att vara möjligt. Hon gick bort för tolv år sedan. Jag är säker på att om hon levde skulle hon ha sökt upp dig själv," säger hon. Det låter som om hon är lite tagen. Min dotter förlorade sin mor och jag var inte där för att trösta henne.
"Jag är ledsen," säger jag. "Herr Ripley, om du kunde träffa din dotter just nu, vad skulle du säga?" frågar hon. Jag lutar mig tillbaka och tittar på henne. Det är en konstig fråga. Jag känner att jag på något sätt blir testad. "Jag skulle säga att jag är ledsen att jag inte var där för dig. Jag önskar att din mamma hade hört av sig. Jag skulle ha varit där. Jag var ung och dum när jag sa att jag aldrig ville ha barn. Jag är ledsen att hon förlorade sin mamma. Och jag skulle vilja få en chans att lära känna henne. Jag skulle fråga henne om hennes cancer," säger jag. "Stadium tre Hodgkins lymfom," säger hon utan känsla i rösten. "Jag vet inte vad det betyder. Men jag antar att det är dåligt," säger jag. Jag vet att jag behöver göra forskning om detta. Hon nickar. "Det är det." "Vet du om Mara berättade för min dotter om mig?" Hon vänder sig om och tittar på sina vakter. De nickar och hon vänder sig tillbaka till mig.
"Förlåt mig, herr Ripley. Jag kom hit med förståelsen att du inte ville ha barn, så jag höll detta professionellt. Din fråga får mig att vilja ändra mina taktiker lite." Hon suckar och tar av sig solglasögonen. "Mitt namn är Ailee Ripley-O’Sullivan. Din dotter och jag behöver din hjälp. Jag kommer naturligtvis fortfarande att kompensera dig." Jag stirrar på henne nu när jag kan se hela hennes ansikte och det som sticker ut är hennes ögon. De är ljusgrå, nästan silverfärgade. Om jag hade några tvivel alls om att kvinnan framför mig var min dotter så försvann de nu. Min familj har en ovanlig sällsynt egenskap som gör våra ögon den färgen. Hon har många drag från sin mor men hennes ögon är helt mina. "Du är min dotter," säger jag, eftersom min hjärna har slutat fungera. "Ja. Och ja, mamma berättade om dig. Hon sa aldrig något dåligt. Hon sa att du var en bra man. Men ni var båda på olika vägar. Och att hon inte ville stå i vägen för att du skulle uppnå din dröm. Hon kände att om hon berättade om mig skulle det störa det," säger Ailee.
"Jag förstår att detta är mycket att ta in, herr Ripley. Det sista jag vill göra är att störa ditt liv. Jag tycker att du ska läsa brevet. Verifiera allt jag har sagt. Filen har allt du behöver om du väljer att hjälpa mig. När du bekräftar att du är en match och gör donationen kommer pengarna att ges till dig i vilken form du väljer." Något fångar hennes uppmärksamhet, hon slutar prata och hela hennes kropp spänner sig. Nessa, en klubbkanin, glider upp i mitt knä och ignorerar Ailee. "Hej storpappa. När du är klar med kostymen, vill du ha sällskap?" säger hon och drar sina händer nerför mitt bröst till mina byxor. Innan jag kan putta bort henne eller säga ett ord till Ailee, glider Ailee ut ur båset och ställer sig upp. Ailee tittar på mig med avsky innan hon sätter på sig solglasögonen igen och säger med en röst som is, "Tack för din tid, herr Ripley." Hon vänder sig till männen med henne. "Vårt ärende här är avslutat." Något med att hon kallar mig herr Ripley känns fel. Och att hon säger att det var affärer. Detta var så mycket mer än affärer. Jag vill inte att hon ska gå. Jag vill prata med henne mer.
Innan jag kan säga något är Ailee och hennes vakter borta. Jag stirrar på pappren framför mig utan att egentligen se dem. Jag kan ändå inte få någon ordning på det. Jag vet i magen att jag inte behöver verifiera allt Ailee har sagt. Om hon verkligen är min dotter och med tanke på hennes ögon är jag ganska säker på att hon är det. Och hon ser inte ut som någon som skulle gå igenom allt detta för en lögn. Och hon vill bara ha benmärg. Jag ska bli testad. Det vet jag. Och om jag är en match kommer jag att hjälpa henne. Jag fick just reda på henne, jag tänker inte förlora henne. Jag kan inte tro det. Jag har en vuxen dotter. Hon kanske tror att detta bara är affärer men för mig är det inte det. Jag missade år av hennes liv. Jag tänker inte missa fler.