Kapitel 1
Ailee
När min chaufför Finn kör genom grindarna till Reckless Renegades område, följande min säkerhetsdetalj, kan jag inte få mina händer att sluta skaka i mitt knä. Normalt är jag lugn och samlad hela tiden. Jag har kallats för en isdrottning. Idag är annorlunda. Jag är på väg att träffa mannen som är min far. Detta möte handlar om liv eller död. Mitt. Jag behöver hans hjälp och jag hoppas bara att alla historier Ma berättade om honom är sanna och att han är villig att hjälpa mig. Jag vill inte ha eller förväntar mig en relation med honom. Han gjorde sitt val för många år sedan. Jag behöver honom inte i mitt liv nu. Detta är bara en affärstransaktion. Inget mer.
Min betrodda livvakt och vän Callen sträcker sig över och tar mina händer för att lugna dem. "Det kommer att bli bra, prinsessa. Om detta inte fungerar kommer vi att hitta ett annat sätt. Slappna av. Du vet att stressen inte är bra för dig." Jag tar ett djupt lugnande andetag. Callen har rätt. Vi hittar alltid ett sätt. O’Sullivans ger sig inte förrän vi får det vi vill ha. Vi vet inte vad ge upp betyder. Vi är hänsynslösa.
Vi kör upp till vad som verkar vara ett lager som de har omvandlat till en klubbhus. Bilen framför oss parkerar först, sedan vi. Min säkerhetsdetalj, som består av fyra tungt beväpnade män, går ut först och säkrar området för mig. När vi får klartecken går min chaufför Finn ut och öppnar passagerardörren. Callen går ut först enligt protokoll. När han bedömer att det är säkert räcker han ut sin hand för att jag ska ta den. Jag kliver ut och ser mig omkring. Jag inser att vi är fruktansvärt malplacerade här. Till att börja med är vi omgivna av motorcyklar och vi kör i en svart, bepansrad Escalade med tonade rutor. Nästa, varje man jag ser är klädd i jeans, t-shirts och skinnjackor. Kvinnorna är klädda, och jag använder termen löst, i vad som ser ut som knappt där kjolar och bh:ar. Min säkerhetsdetalj är klädd i svarta taktiska byxor, skjortor och har kevlarvästar på sig. De har ett grönt band runt ena armen och har gevär över axlarna. Callen är klädd i en svart kostym, svart skjorta, ingen slips och en svart jacka. Hans vapenhållare är synliga över varje axel. Min chaufför är klädd likadant. Båda är fullt beväpnade. Vi har alla västar på, min råkar bara vara under mina kläder. Vi går aldrig någonstans utan dem. Det är ett annat protokoll. Endast det bästa skyddet för mig.
Jag har på mig ett par smaragdgröna byxor, en matchande jacka med en krämfärgad blus och låga beige klackar. Affärskläder som jag alltid har på mig när jag går på möte. Med ett extra tillbehör. På mitt bälte vid min sida finns ett pistolhölster. Jag bär väldigt lite smink och mina ögon är skyddade med mina aviatorsolglasögon. Mitt ljusröda hår är uppsatt i en hög hästsvans. Min rygg är rak och mitt huvud hålls högt. Ger av en "fucka inte med mig"-aura. Jag vet att vi blir stirrade på men jag bryr mig inte. Jag är säker på att de undrar vem fan vi är. De kan undra hur mycket de vill. Jag är inte här för dem eller för att svara på deras frågor.
Jag har en affär att sköta och ingen kommer att stå i min väg. Jag följer mitt team och går uppför rampen till ytterdörren med Callen vid min armbåge och min chaufför bakom mig. Dörren öppnas när vi närmar oss och en stor man kommer ut. Han är sex fot lång och byggd som en amerikansk fotbollsspelare. Han har en skinnjacka som alla andra som det står "prospect" på. Jag är inte säker på vad "prospect" betyder men jag kan se från hans hållning att han är en underordnad och ingen av betydelse för mig. Han blockerar mig bara från mitt mål.
"Kan jag hjälpa dig, fröken?" frågar han, fräckt tittande upp och ner, stannar vid mitt bröst. Ja, jag har väldigt stora bröst som till och med min väst inte kan dölja och hans ögon är fastklistrade vid dem trots att de är helt täckta. Callen morrar men killen rör sig inte. Modig en, det ska han ha. "Hej! Mina ögon är här uppe." Pekar uppåt. "Jag har affärer med Matthew Ripley." "Ingen här med det namnet, sötnos. Men kanske kan jag hjälpa dig?" flinar han. Jag korsar armarna över bröstet "Ja, det kan du genom att ta mig till Ace. Nu!" säger jag med min isdrottningston. Flinet försvinner från hans ansikte "Vänta här." och han försvinner in i klubbhuset. Jag vill skratta åt hans plötsliga förändring.
Vi väntar utanför och jag ser mig omkring. Jag ser några killar som tittar nyfiket på mig. Förmodligen undrar de vad jag gör här. Finn och Callen har sina händer på sina pistoler vid sidan, redo om det skulle behövas. Mitt team står nära, redo för allt de tror kan vara ett hot. Detta är inte min värld och jag vill inte ha några problem men mina vakter och jag kommer inte att backa om det blir det. Jag är den sista personen dessa människor vill bråka med om de inte har en dödsönskan.
Ace
Jag sitter vid baren och njuter av en öl och pratar med bröderna. Prospektet som vi hade vid dörren kommer in och går rakt fram till mig. "Ace, det är en brud vid dörren med några seriösa muskelknuttar som säger att de har affärer med dig." Jag har inte affärer med någon, än mindre någon brud. "Skicka iväg dem," säger jag. Han vänder sig om för att gå men något stoppar honom. "Hon frågade efter Matthew Ripley först," säger han. Nu får det bröderna att reagera. Det är inte många som känner till mitt fullständiga namn och de få som gör det använder det aldrig. "Vänta. Skicka in dem och sätt dem i ett bås." Jag reser mig och går längst bak i baren så jag kan se dem komma in men de kan inte se mig. Jag vill få en bra blick på vad jag har att göra med.
Det jag ser är inte vad jag förväntade mig. Första jag ser är fyra killar med AK47:or över axlarna som tittar runt. En av dem vänder sig mot dörren och nickar. Nästa som kommer in är en kille i kostym med två pistoler i hölster vid sidan. Sedan kommer bruden i fråga, en ung kvinna som jag gissar är runt tjugofem, tjugosju högst. Hon är klädd konservativt med inget som hänger ut som kaninerna här omkring. En annan kille följer henne och jag ser att han också är beväpnad. Prospektet skojade inte när han sa att hon hade seriösa muskelknuttar. Jag tittar över på mina bröder och jag kan se att de tänker samma sak som jag. Vem fan är hon? Och vad är det med den beväpnade eskorteringen? Prospektet tar dem till ett bås på sidan av baren. Kvinnan sitter prydligt vid kanten och tittar mot mig medan killarna i kostymer står bredvid henne. En vakt är vid dörren, resten står vid sidan och bak men inte långt från tjejen. Jag står där och bara tittar på henne och försöker få en uppfattning om varför hon kan vara här. Men hennes kroppsspråk avslöjar inget.
Jag vet att varje öga här inne är på mig när jag går mot båset. Jag står framför henne på andra sidan båset. "Du tror att du har affärer med mig," säger jag. Hon ler snett, "Det beror på. Är du Matthew Ripley? Känd för denna klubb som Ace," säger hon med en tjock irländsk accent. "Vem vill veta?" morrar jag. Hon verkar inte berörd av min ton. "Jag har ett affärsförslag till dig." "Vem säger att jag är intresserad?" frågar jag. "Mr. Ripley, jag är beredd att erbjuda dig mycket pengar om du vill sätta dig ner och höra mitt erbjudande," säger hon. Jag är nyfiken på vad hon har att säga. "Om du vill göra affärer med klubben måste du gå genom vår president," sa jag till henne. Hon lutar sig tillbaka i båset. Jag kan se min reflektion i hennes solglasögon så jag vet att hon tittar på mig. Varför har hon fortfarande på sig dem?
"Mr. Ripley, jag har inga affärer med klubben. Bara med dig. Och det är personligt," säger hon. Jag skrattar, "Damen, jag vet inte vem du är men vi har inga personliga affärer," ler jag. "Du kanske inte känner mig. Men O'Sullivans vet allt om dig," säger hon med en isig ton. Hon visar inga känslor alls men jag svär att temperaturen i rummet sjunker några grader. Men jag låter det inte märkas. "Är det så?" Försöker hålla mig lugn. Något med damen gör mig nervös men jag är inte säker på om det är bra eller dåligt. Jag känner att jag behöver lyssna på henne. "Det är det," säger hon. Sedan ger en av hennes hejdukar henne en surfplatta och hon listar allt hon vet om mig. Mitt födelsedatum, adress, telefonnummer. Saker man lätt kan ta reda på. Ingen stor grej. Nästa sak hon berättar är mina bankkontonummer, mina investeringar, antalet företag jag är del av och hur mycket de tjänade förra året. Hon vet när jag gick till grundutbildning. Och min vanhedrande avsked för att jag slog skiten ur min befälhavare för att han trakasserade en kvinna trots att han blivit tillsagd att lämna henne ifred. Hon visste när jag startade klubben med Raider. Hon visste mina föräldrars namn och när de dog. Hon visste till och med namnet på min barndomshund. Hon hade information om varje medlem i klubben inklusive gamla damer och kaniner.
Hon lägger surfplattan på bordet. "Ska jag fortsätta eller är du redo att lyssna?" Jag har hört tillräckligt för att veta att detta inte är något spel. Jag nickar. "Mr. Ripley, vi har någon i vår organisation som behöver din hjälp. Vi är beredda att erbjuda dig femtusen dollar i förskott." Hon skjuter över en check som bevis. "Och femtiotusen dollar när uppdraget är slutfört." Det är mycket pengar. Inte för att jag behöver det men jag är nyfiken. De hade all denna information, de hade uppenbarligen resurser. Varför behöver de min hjälp? Och bara min. "Jag säger inte att jag är intresserad. Vad behöver ni att jag gör?" frågar jag. "Vi behöver lite av din benmärg," säger hon lika lugnt som om hon pratade om vädret. "Vad?" De vill ha benmärg. Vad fan?