Ingen rätt
Ruths ord ekar ständigt i mitt huvud.
"Vi är starka." Jag kanske bestämmer mig för att stanna hos Jasper och vara stark. Kanske en dag kommer Mångudinnan att välsigna oss med en valp trots allt och då kommer allt att bli bra. Mitt hjärta slår som galet vid tanken på att jag skulle bära Jaspers valp och därmed återfå respekten från hans familj och vår flock. Allt skulle bli bra igen den dagen jag meddelade att jag var gravid. Och Jasper skulle bli överlycklig, ordna en stor fest som skulle pågå i flera dagar.
Men om ytterligare ett år går utan en valp. När fullmånen återkommer vid Lupercalia-festivalen och Jasper återigen måste lämna sina flockmedlemmar vid grottan utan att delta i parningsjakten. Allt på grund av att hans partner inte har en varg att jaga eller en valp att fortsätta hans blodlinje. Allas förödmjukelse, min krossade självkänsla och känslan av att ha misslyckats ännu en gång kommer att vara outhärdlig.
"Vi är starka," ekar återigen i mitt huvud.
Förlorad i tankar går jag genom korridorerna i flockhuset innan jag stöter på Louise, Jaspers syster. "Se dig för, människa!" fräser hon åt mig. "Vad tänker du på hela tiden? Du har inga valpar att oroa dig för och du behöver inte bekymra dig om brödet på bordet. Att gå runt som en tomhuvudad skyltdocka utan ansvar är allt du gör." Jag förblir tyst, går runt henne och fortsätter till Jaspers kontor. Jag kämpar fortfarande för att hålla tårarna inne när jag står vid hans dörr. Louise har återigen lyckats trampa på min själ. Om hon bara visste vilket hål hennes kommentarer slog i mitt hjärta, är jag säker på att hon skulle tänka två gånger innan hon yttrade dem.
"Rain, kom in, min älskling," ropar Jasper bestämt på andra sidan dörren. "Jag känner din sorg genom parningsbandet. Vad har hänt, vem har sårat dig?" Från tonen i hans röst kan jag höra att den skyldige till mitt dåliga humör inte väntar något gott. Men jag vill inte ha Alfa-familjen emot mig ytterligare så jag måste distrahera Jasper med en annan historia. Jag skjuter upp dörren och kliver in. Med ett vattnigt leende går jag fram till honom och sätter mig i hans knä. "Nej, ingen gjorde mig ledsen, Jasper. Jag kom just från mina föräldrar. Ruth fyller arton om några månader och hon vill helst inte para sig än. Hon vill studera medicin i Människobyn och komma tillbaka för att bli flockens läkare," berättar jag för honom. "Men hon tvivlar på att hennes partner kommer att få följa med henne och flockens stipendier går bara till dem med högsta betyg. Och hon är den tredje högsta så hon skulle inte kvalificera sig. Det är så mycket att hantera".
Jasper tittar uppmärksamt på mig.
"Hmmm, jag har faktiskt fått resultaten från högskolan och Ruth är precis kvalificerad för ett stipendium. Dessutom finns det en risk att hennes partner är från en annan flock, så jag kan inte bestämma om hon kan lämna för Människobyn. Har hon någon aning om vem hennes partner kan vara?" Jag skakar på huvudet. "Nej, jag tror inte att hon utforskar det heller. Men jag känner starkt att det är den förre Betans son, John," säger jag. "Jag ser honom ofta nära mina föräldrar; han hjälpte min pappa att laga bilen förra veckan. Jag tror att han bara använde det som en ursäkt för att träffa Ruth."
Jasper ser på mig med glädje.
"John är en fantastisk kille. Han är redan nitton, så han vet redan om Ruth är hans partner. Ja, jag tror att du har rätt," utbrister han entusiastiskt. "John är redo för universitetet men har ännu inte gett någon indikation på när han vill åka eller vad hans intressen är. Jag har en känsla av att han väntar på Ruth," avslutar han tankfullt. Och sedan vänder han sig till mig.
"Var inte ledsen. När tiden kommer och Ruth inte är kvalificerad för stipendiet, kommer vi att betala för hennes studier själva, för dem båda. Vi är en familj och det är vår plikt att ta hand om varandra," tröstar han mig medan han torkar mitt ansikte och planterar en kyss på mina läppar. Exalterad faller jag runt hans hals. "Jasper, oavsett vad som händer, vet att jag alltid kommer att älska dig. Du är mitt livs kärlek," svär jag till honom. Jag känner hur han spänner sig. "Regn! Vad är detta? Det ser ut som att du säger adjö till mig," utbrister han spänt. "Vad är det, älskling? Du vet att du kan berätta allt för mig." Han håller mig ett ögonblick för att se mig i ansiktet.
Mitt hjärta känns tungt.
"När jag satt och pratade med min syster så här, insåg jag att vi inte har dessa bekymmer. Vi har inga valpar att tänka på deras framtid, deras vidare studier eller parning," säger jag mjukt. "Du har ingen efterträdare, jag kan inte ens ge dig en valp för att ta allt detta arbete från dina axlar senare." Jag håller tillbaka mina tårar nu, jag vill inte vara svag inför honom. "Regn, kan du se framtiden? Vet du vad Månens Gudinna har planerat?" frågar han med en lugnande röst. "Selene vet varför hon förde oss samman och vet också varför hon fördröjer våra valpar. Jag böjer mig för hennes beslut; hon vet vad som är rätt för flocken och mig. Och jag vet att du är perfekt för mig, jag vill ha ingen annan," försäkrar han mig. När jag hör dessa ord, sprider sig ett brett leende över mina läppar.
"Men vad händer om vi inte får några valpar, Jasper? Vad kommer att hända med dig och flocken?" frågar jag honom. "Respekten för dig bland de andra alphorna kommer att minska och flocken kommer att ifrågasätta din auktoritet. Bara för att du har en Luna som inte bara inte skiftar utan inte kan ge en efterträdare." När jag berättar allt detta för honom, känns det som en sten i magen. Skuld och desperation tar över.
"Lämna det till mig. Jag vet vad jag ska göra när tiden kommer. Selene själv kommer att visa mig vägen," säger han bestämt.
Jag sluter mina ögon och omfamnar honom, vilar mitt huvud på hans axel. Jag vill inte vara min partners svaghet utan hans styrka.
Hur svårt det än kommer att bli, har jag ingen rätt att dra Jasper till fördärvet....