Kapitel 4 Ny början
Alcina satt på passagerarsidan av bilen och väntade på att Xavier skulle säga något. De hade varit tysta ända sedan hon kom ut från toaletten och läkaren praktiskt taget sprang ut ur rummet. Hans ögon såg mörka ut av ilska och hon var rädd för att prata. Hade hon gjort något fel?
"Lyssna, jag gillar inte hemligheter. Särskilt inte när de inte är mina. Jag ville bara låta dig veta att läkaren berättade allt för mig. Jag vet att någon har skadat dig, på mer än ett sätt." Xavier började och Alcina stelnade till. Vad menade han? Vet han vad Brent gjorde mot henne? Hennes kropp började darra vid tanken. "Jag vet att någon tvingade sig på dig och jag är ledsen. Du är min partner och jag var inte där för att skydda dig så jag är ledsen. Något sådant kommer aldrig att hända igen."
Alcina nickade bara. I en flock finns det inga hemligheter. Hon var inte säker på hur men hon visste av någon anledning att han skulle hålla henne säker oavsett vad. Hon lutade sig över och klappade hans hand innan hon återgick till att titta ut genom sitt fönster. Några ögonblick senare anlände de till en stor herrgård och hennes haka föll. Blue Moon-flocken hade det ganska bra men inget kom ens i närheten av herrgården hon såg framför sig. När bilen stannade steg hon ut och stirrade bara på det stora hemmet.
"Det här är flockhuset. Alla i flocken är välkomna och dörren är alltid olåst. De som bor här dygnet runt är jag, min beta John, Annie vår kock och tre barn som jag har tagit in." Xavier förklarade stående bredvid henne. Hon tittade upp på honom nyfiket.
"Varför tog du in dem? Barnen." Hon frågade med låg ton. De flesta alfa skulle ha skickat barnen till deras familj eller en flockmedlem men Xavier tog in dem?
"De har ingen familj. De blev föräldralösa under häxkriget. Jag kände inte att det var rätt att lämpa över dem på någon annan när deras föräldrar var mina krigare." Han svarade med en axelryckning. "Låt oss gå in. Jag ska visa dig ditt rum."
De gick in och blev omedelbart mötta av tre barn i olika åldrar. Den äldsta såg ut att vara omkring sexton, den mellersta runt tolv och den yngsta kunde inte vara äldre än tio. De såg alla så lika ut att de kunde vara släkt. Alcina undrade om de var det.
"X, lyssna jag undrade om jag kunde gå till köpcentret imorgon. Snälla. Jag ska träna dubbelt så hårt imorgon kväll." Den äldre flickan sa och gav honom valpögon.
"Nej. Träningen kommer först. Du kan gå efter men inte innan. Bara för att du inte har skola betyder det inte att du inte behöver träna. Gå och tvätta dig och gör dig redo för sängen. Jag har saker att ta hand om." Han svarade strängt. Barnen vände sig mot Alcina.
"Vem är det här?" Pojken som var omkring tolv frågade. "X, har du hittat en flickvän?"
Den unge pojken log och Alcina kunde känna hur hennes ansikte blev rött. Den yngsta var också en pojke som kom fram och räckte ut sin hand.
"Jag heter Bentley." sa han med ett oskyldigt leende och Alcina tog hans hand och gav den en liten skakning.
"Jag är Alcina. Trevligt att träffas, Bentley." Hon log tillbaka och släppte hans hand.
"Det här är Alcina, er nya Luna." svarade Xavier. Det hördes en hög krasch och alla vände sig om för att se att det var en medelålders kvinna som höll en disktrasa. "Annie?"
"Är du allvarlig, alfa? Har du hittat henne?" frågade Annie medan hon plockade upp bitarna av den trasiga tallriken. Alcina väntade på att han skulle skrika och slå henne för att ha brutit en tallrik, men det gjorde han aldrig.
"Bara denna eftermiddag." nickade Xavier och kvinnan kom rusande fram med tårar i ögonen. Hon kastade snabbt armarna om dem båda och snyftade.
"Åh, prisa gudinnan! Jag är så glad att hon är här. Vår Luna har kommit hem." Annie grät glädjetårar och höll om dem en stund. Alcina hade inte varit här länge men denna flock var redan så annorlunda än den hon lämnade. När Xavier harklade sig släppte Annie dem.
"Ja. Hon är här. Nu har det varit en lång dag, så barnen i säng. Jag kommer förbi och kollar till er när Alcina har kommit till rätta." Xavier beordrade och började visa Alcina till hennes rum. "Tills du känner dig bekväm, har jag ordnat ett separat rum för dig. Normalt sover par tillsammans, men jag tänkte att du kanske vill ha tid att vänja dig vid allt."
"Tack." var allt Alcina kunde få fram. De stannade på andra våningen och han öppnade den tredje dörren till höger. När hon steg in kändes det som om hon var i en dröm. Hon hade aldrig haft något i närheten av så här fint.
"Detta är mitt? Det är tre gånger så stort som mitt gamla rum." Hon sa, ögonen stora av chock.
"Det är helt ditt. Vad du än vill ha, det är ditt. Jag strävar efter att se till att du lever det bästa liv jag kan erbjuda." Xavier log. Han kunde inte låta bli att uppskatta skönheten hos sin partner. Hon släppte ut ett barnsligt fniss och föll bakåt på sängen. När hon gjorde det lät hon ut ett lätt stön.
"Denna säng är himmelriket! Jag vill aldrig lämna den." sa hon och stöttade sig upp på armbågarna. Hon log mot Xavier som bara log tillbaka. De satt en stund och bara stirrade på varandra innan Xavier harklade sig.
"Jag ska, eh, låta dig komma till rätta." sa han och lämnade rummet. När hon var ensam tänkte Alcina på de senaste dagarna och kunde inte låta bli att må bättre. Hon gick från att vara en ingen som ingen ville ha till att bli Luna för en flock. Hon föll i djup sömn och tänkte på vad nästa dag kunde föra med sig. För första gången sedan hennes familj dog såg Alcina fram emot en ny dag. Det skulle trots allt bli en ny början för henne.