Kapitel 2 Kör snabbt, Kör långt
Alcina kunde känna hur marken förändrades under hennes tassar och sprang hårdare. Det blev mindre fuktigt vilket innebar att hon närmade sig ännu ett nytt territorium. Hon hade sprungit genom tre olika flockterritorier de senaste två dagarna. Hon stannade inte för något, inte ens för att dricka eller sova. En del av henne fruktade att de var precis bakom henne och en annan del var glad att vara fri att springa. När hon rusade genom skogen stannade hon plötsligt och kom till en glänta.
Hon stannade upp och tittade sig omkring. Det var den vackraste och mest fridfulla plats hon någonsin sett. Precis när hon tog in synen, slog något in i hennes sida och fick henne att rulla några meter bakåt. Hon hoppade upp på fötter och tittade för att se vad som träffade henne. Stående ungefär fem meter bort i mitten av gläntan var en stor jordbrun varg medan andra började dyka upp från skogen bakom den. Smällen fick Alcina att inse hur trött hon var. Hon var tvungen att hitta en väg ut. Hon var för utmattad för att slåss. Hon tittade åt vänster och sedan åt höger innan hon rusade åt vänster och in i skogen.
*Xavier
Många mil bort suckade alfahanen i Röda gryningens flock innan han slängde ner pennan och lutade sig tillbaka. Han hade stirrat på flockens ekonomisiffror hela morgonen och hans huvud började värka. Sedan de tog över marken i öster kändes det som om allt han gjorde var pappersarbete. Åh, vad han skulle ge för att bara komma ut och låta sitt djur springa. En knackning på kontorsdörren avbröt hans tankar.
"Kom in." sa han medan han rättade till finanspapperen och bytte ut dem mot träningsscheman för de nya skiften i flocken.
"Alpha, det är brådskande. Fae säger att de har hittat en vilde i gläntan." sa hans beta, John, omedelbart efter att ha öppnat dörren. "Hon säger att de behöver din hjälp. Tydligen vill den inte bli fångad."
Naturligtvis var John där för att besvara hans tysta bön. Han prisade tyst sin beta och reste sig. Han gick mot dörren tacksam över att kunna sträcka på sig.
"Då går vi och leker, John." Han kunde inte låta bli att låta ett brett leende sprida sig över ansiktet när han passerade sin beta. Väl ute ur huset drog han av sig sin skjorta och mörkblå jeans och skiftade medan han sprang.
"Platskontroll!" skickade han genom flockens tankelänk och fick blinkningar av sina vakters position. Springer något sydväst hann han ifatt sina vakter på bara fem minuter. De stod i cirklar runt ett träd och han kunde känna igen Faes morrande. Den lilla folkmassan delade sig utan att ens titta på honom. När han närmade sig fronten kunde han se en liten vit varg med en svart fläck på sitt högra öga. Han närmade sig den främmande vargen och lät ut ett lågt morrande, fyllt med alfaenergi. Vargen kröp ihop något men vägrade att helt underkasta sig. Han gick närmare, blottade tänderna och pressade dem mot hennes strupe. En tydlig varning. Underkasta dig, eller dö.
"Vi måste förvandla oss." Hennes varg kröp ihop inför den befallande alfahanen framför henne. Utan något att äta eller dricka skulle hon säkert inte överleva eftersom hon inte kunde läka. Innan Alcina hann protestera började hennes varg blekna och tvingade henne att skifta tillbaka. Flocken såg på när vargen krympte till en sönderslagen flicka. Flickan svajade lätt innan hon föll i medvetslöshet.
"Få henne till sjukhuset." Xavier beordrade genom tankelänken. "Jag är där om en timme."
Hans flock mumlade instämmande och några hjälpte Fae att lyfta flickan på hennes rygg och hon satte kurs mot söder. Xavier sprang tillbaka till flockhuset för att klä på sig och förbereda ett rum. Om allt visade sig vara i ordning skulle flickan få stanna.
"John, förbered ett rum ifall att. Det var något konstigt med den här. Hennes doft var avvikande." Han sa till sin beta när han kom ut från badrummet.
"Vad menar du med avvikande doft?" John frågade och tittade noga på sin alfa. Han stannade upp ett ögonblick och funderade på hur han bäst skulle förklara. Den vilde hade fortfarande en svag flockdoft men den var överväldigad av doften av sockervadd. Alla vilda brukar lukta död men den här var annorlunda. Hon såg också unik ut. Det var något på hennes högra öga som såg alltför bekant ut. Han rörde vid brännmärket över sitt vänstra öga. Vem var hon? Bilder av hennes misshandlade kropp började blixtra i hans hjärna och av någon anledning störde det honom.
"Bara gör det. Jag har en känsla av att vi kommer att behöva det." Han sa och skakade bort tankarna. Han hade agerat tuff inför sin flock men kunde inte låta bli att oroa sig för flickan.
"Omedelbart, men Xavier?" John väntade tills Xavier tittade upp på honom. "Jag har en konstig känsla om detta. Var försiktig."
John lämnade rummet och Xavier tog på sig skorna och grep sina nycklar innan han gick mot sjukhuset. Det var en kort bilresa från flockhuset, bara en tio minuters körning. När han kom till sjukhuset parkerade han framför och gick genast in.
"Alfa. Vi har din nya ankomst." En rödhårig läkare hälsade honom.
"Nå? Hur är hennes situation?" sa han medan han gick nerför en lång korridor med mannen.
"Det är inte vackert. Uttorkning, år av undernäring, ärr och andra tecken på allvarligt misshandel. Hon hade en liten kontusion på huvudet som behövde sys. Var hittade du ens den här flickan?" frågade han och stannade framför rum 122.
"I skogen. Hon korsade in på vårt område i morse." Han erbjöd ingen mer information om det så läkaren fortsatte.
"Hon är här inne. Vi har gett henne lite smärtlindring men inte mycket förrän vi kan ta reda på hennes tolerans och allergier." sa läkaren och pekade på rummet. Xavier vände sig om och öppnade dörren, steg in i rummet. Xavier sniffade och stirrade på den brunhåriga flickan i sängen. Doften av sockervadd fyllde hans näsa igen och hon rullade över till andra sidan. Synen framför honom fick honom att dra in ett skarpt andetag. Baksidan av klänningen var något öppen och han kunde urskilja både vita och rosa ärr på hennes rygg. Vargar borde inte få ärr. Han bestämde sig för att hon måste ha varit svältfödd och slagen med en piska spetsad med silver.