KAPITEL TVÅ
Elena POV
"Nej! Säg inte så till dig själv! Du älskar din far så mycket och skulle aldrig göra något sådant!" En mjuk kvinnlig röst ekade i mitt huvud.
Först trodde jag att det var mitt inre jag som försökte få mig att kämpa tillbaka. Men det var för sent, jag hade alltid gett upp, och jag fortsatte att hålla ögonen stängda.
Det var tills jag kände en lätt beröring på min axel. Den här gången kändes det verkligt, och en märklig elektrisk rysning gick genom min kropp.
"Hur är detta ens möjligt?" frågade jag mig själv, lite förvirrad.
Förvirringen och nyfikenheten som gick genom min kropp fick mig till slut att långsamt öppna ögonen och möta blicken från Nana, flockens kock.
Jag blev lite chockad, med tanke på att vi knappt hade sagt ett ord till varandra så länge jag kunde minnas. Var detta ännu en av Alpha Henrys påhitt? Men något inom mig sa att det fanns mer bakom det. Hon rörde mig lätt igen och fortsatte.
"Du dödade inte dina föräldrar, Elena! Tro mig när jag säger det!"
Mina ögon ryckte till vid hennes ord. Även om jag knappt kände henne, uppskattade jag de orden. Med alla som sjöng det i mina öron började jag själv tro på det.
"Jag är ledsen att det måste vara så här, Elena. Jag kände din mor, först som barnmorska och sedan som vän! Hon har alltid älskat dig och en sak vet jag, du skulle aldrig skada dem!"
"Jag önskar att jag kunde säga mer, men du börjar redan få ont om tid. Du måste hitta din partner!" sa hon.
Jag ville ställa fler frågor tills jag hörde henne stönade lätt. Att försöka dra av kedjorna med bara händer fick hennes hud att brännas lätt.
Mitt hjärta värkte och jag ville stoppa henne, men hennes leende frös mina ord tills hon äntligen var klar.
Var hon inte rädd för vad Alpha skulle göra mot henne när han fick reda på vad hon hade gjort? Han kunde till och med döda henne.
Jag var fortfarande rädd för henne, tittade på hennes ansikte med stigande känslor.
"Gå nu! Jag mår bra! Hitta bara din partner så kommer allt annat att lösa sig!" Hon log mot mig.
Jag kunde knappt ta mitt bad. Även med den mängd arbete jag hade fått genomgå dagligen såg jag till att jag inte stank.
Jag hade bara femton minuter kvar till balen innan allt skulle vara över. Månen var över oss men jag behövde inte oroa mig för att inte förvandlas.
Även när jag väl kom dit var det fullt av alla möjliga människor. Förlovningar, vigselringar, folk som grät, det var allt magiskt och vackert.
Jag önskade att jag hade fått några minuter att se denna fantastiska gåva som mångudinnan hade gett varulvarna, men jag var tvungen att gå.
"Ursäkta! Ursäkta mig, tack!" Jag trängde mig genom folkmassan, sniffade i luften som en galen kvinna på jakt efter min partners doft.
Jag var så rädd att mina ben skakade. Att veta att jag redan hade tagit en mycket farlig risk genom att komma hit, jag var tvungen att hitta min partner annars skulle allt vara över för mig.
Efter att nästan ha gått igenom varje person i folkmassan började jag bli orolig. Det verkade som om min partner inte ens var här.
Det var inte möjligt. Kanske hade jag inte kollat tillräckligt noga. Min partner måste bara finnas någonstans här.
I min desperation kunde jag knappt se ordentligt. Min syn var redan överfylld av tankarna som snurrade i mitt huvud.
Det var tills jag till slut krockade med någon och slog henne till marken. Mitt hjärta hoppade över några slag när jag snabbt sträckte ut handen för att hjälpa henne upp från golvet.
Tills jag såg det ansiktet som fick varje levande cell i min kropp att frysa till is. Vem annan kunde det vara än min mardröm, Kate?
En stor klump gled nerför min ryggrad när jag insåg vilken knipa jag hade hamnat i. Jag var tvungen att springa för livet, annars skulle jag vara förlorad för alltid.
Att ta till fötterna var det första jag gjorde för att få ett försprång. Och med mängden människor där.
Jag kunde höra ropen från konferensens säkerhetsvakter precis bakom mig och de ropade samtidigt mitt namn.
Att springa genom folkmassan och samtidigt sniffa var en av de svåraste sakerna för mig att göra. Men jag försökte tills jag fann mig själv i det tomma omklädningsrummet, med två toaletter på vardera sidan om mig. Jag var fast.
Tårarna rann nerför mina kinder när jag till slut insåg att det inte fanns någon av mina vänner bland folkmassan som hade samlats där.
Mönstret av fötter som redan sprang närmare. Med vetskapen om att min vän inte var där eller inte ens existerade alls, fanns det ingen anledning för mig att springa längre.
Den enda tanken som fanns i mitt huvud just då var att vända mig om och ge upp mig till dessa människor.
Men den rösten i mitt huvud fortsatte att säga åt mig att gömma mig. Bara för att jag inte kunde hitta min vän betydde det inte att jag inte kunde undkomma deras grymma händer.
Jag skulle hitta en väg ut ur flocken, bort från dessa hjärtlösa och hänsynslösa människor. Men först var jag tvungen att se till att jag inte blev fångad.
Mina reflexer kickade plötsligt in. Mitt i min desperation att rädda mig själv, brydde jag mig inte ens om att tänka på vilket kön som skulle äga detta ställe.
Istället gled jag upp dörren och mötte en främmande man med en handduk runt midjan. Min värld verkade kollapsa precis framför mig och jag frös till is.
Det var svårt för mig att inte ta en snabb titt på de perfekt skulpterade triceps och biceps och den håriga linjen mitt på hans mage.
"Ska du stirra på mig hela dagen?" En arg mansröst ryckte mig tillbaka till medvetandet.
Mitt hjärta slog kraftigt som en trumma. Jag hade en ondska utanför och en som stod precis här med mig. Jag var tvungen att bestämma vilken av dessa jag ville möta.
Och med mina års erfarenhet visste jag att jag måste undvika ondskan utanför så mycket jag kunde.
Med darrande läppar öppnade jag munnen i ett försök att tvinga mig själv att tala.
"Jag är väldigt ledsen för att jag kom hit, herrn. Jag hade en situation utanför som jag inte kunde undvika. Snälla, skicka inte ut mig och jag lo.. var!" Jag stannade plötsligt vid de orden när jag tittade på ansiktet på personen jag hade mött i badrummet.
En plötslig känsla av igenkänning sköljde över mig när jag såg in i ögonen på den jag hade letat efter.
Och för de stunderna kände jag mig så fridfull. Den enda jag hade med mina bortgångna föräldrar var mitt hjärta som rullade över av spänning.
"Vän!" mumlade jag en gång till. Det var de mest passionerade orden jag hade yttrat på länge.