5
Jade klev ut från den smala gränden, hennes steg snabba och målmedvetna när hon styrde mot huvudgatan. Staden levde med trafikens surr och människors prat, men hon märkte knappt av det, hennes sinne fokuserat på uppgiften framför sig. Hon rättade till väskan på axeln och försökte smälta in i folkmassan.
När hon svängde runt hörnet dök två män upp från en sidogata, deras blickar låstes på henne med en oroande intensitet. Den ena var lång med ett ovårdat skägg, den andra kortare med en keps neddragen över ögonen. De närmade sig henne från varsin sida, som rovdjur.
"Hej där, fröken," sa den längre, hans röst len men med en underliggande hotfull ton. "Du ser ut att behöva hjälp. Har du gått vilse?"
Jades hjärta slog snabbare, men hon behöll sitt ansiktsuttryck neutralt. Utan att sakta ner skakade hon på huvudet. "Nej, tack," svarade hon kort och ökade takten.
Den kortare mannen kom närmare, hans ton mer påträngande. "Kom igen, vi vill bara hjälpa till. Det är inte säkert för en söt tjej som du att gå ensam."
Hon ignorerade dem, hennes ögon sökte efter en flyktväg. Huvudgatan var bara några kvarter bort, full av människor och säkerhet. Hon tvingade sig att förbli lugn, hennes andning stadig trots ångesten som gnagde inom henne.
Männen utbytte blickar, deras envishet oroväckande. "Vi ska inte bita," lockade den längre och ställde sig i hennes väg.
Jade vek undan honom, hennes rörelser snabba och bestämda. "Jag sa nej," upprepade hon, hennes röst fastare denna gång.
Nu kunde hon se huvudgatan, neonskyltarna och de starka ljusen som ett hoppets fyr. Med all sin beslutsamhet ökade Jade takten, hennes ögon fästa på målet. Männen, som kände av hennes beslutsamhet, tvekade ett ögonblick innan de gav upp jakten och muttrade till varandra när de försvann tillbaka in i skuggorna.
Jade tittade inte tillbaka. Hon fortsatte att gå, hennes steg orubbliga tills hon var säkert omgiven av folkmassan på huvudgatan. Först då tillät hon sig att dra en lättnadens suck, hennes hjärta gradvis återgå till en normal rytm. Hon hade klarat det.
Jades lättnad var kortvarig. När hon smälte in i folkmassan på huvudgatan kunde hon inte skaka av sig känslan av att vara iakttagen. Hon kastade ofta blickar över axeln, hennes ögon skannade efter tecken på de två männen. De hade varit envisa, och något i deras ögon sa henne att de inte skulle ge upp så lätt.
Hennes hjärta sjönk när hon såg dem igen, slingrande genom folkmassan, deras ögon fästa på henne. Panik strömmade genom hennes ådror. Hon ökade takten, slingrade sig genom den livliga gatan, men männen kom närmare.
Hon började springa.
Folk stirrade när hon rusade förbi, hennes andetag kom i korta, frenetiska flämtningar. Männen förföljde henne obevekligt, deras fotsteg ekade bakom henne. Jades tankar rusade, letade efter en flyktväg, men gatan var en labyrint av människor och hinder.
Plötsligt dök en tredje man upp framför henne, som från ingenstans. Han var längre än de andra, med ett hotfullt utseende som skickade en rysning längs hennes ryggrad. Jade försökte svänga åt sidan, men han rörde sig snabbt och blockerade hennes väg.
Innan hon hann reagera, kände hon en arm omsluta hennes midja bakifrån och dra henne ur balans. En näsduk pressades över hennes näsa och mun, och hon kämpade våldsamt, hennes dämpade rop försvann i gatans brus. Näsduken hade en söt, kemisk lukt som fick hennes huvud att snurra.
Jades syn blev suddig när hon försökte kämpa mot mannens grepp. Hon sparkade och slog, men hennes styrka avtog snabbt. Världen omkring henne verkade luta och svaja, åskådarnas ansikten smälte samman till en surrealistisk dimma.
Hennes sista medvetna tanke var en desperat bön om hjälp, ett tyst rop som förblev ohört när mörkret slukade henne helt. Männen, deras uppdrag fullbordat, bar henne snabbt och diskret in i skuggorna, försvann in i natten som om de aldrig hade varit där.
Den livliga gatan fortsatte som vanligt, omedveten om den skräck som just hade utspelat sig mitt ibland dem. Jade vaknade med ett ryck, hennes huvud bultade med en obeveklig, dunkande smärta. Hennes ögonlock kändes tunga, och världen omkring henne kom långsamt i fokus, former och färger smälte samman innan de blev igenkännbara.
Hon låg i en främmande säng, lakanen var grova och obekanta mot hennes hud. Rummet var svagt upplyst av en enda, flämtande glödlampa som hängde från taket, kastade kusliga skuggor på de spruckna, flagnande väggarna. Luften var fuktig och unken, bar på en obehaglig lukt som fick hennes mage att vända sig.
Jade försökte sätta sig upp, men en våg av yrsel tvingade henne att lägga sig ner igen. Hennes tankar rusade, satte ihop fragmenterade minnen. Gränden, männen, jakten, näsduken – allt kom tillbaka i en förvirrande dimma. Panik strömmade genom henne när hon insåg att hon inte hade någon aning om var hon var eller hur mycket tid som hade gått.