"Jag kan redan känna doften från dina lår." Alfa Ragnar tryckte mig mot väggen. "Sluta låtsas att du ogillar att bli rörd av mig."

Han kom närmare och lämnade min kropp utan utrymme att fly. "Jag... jag låtsas inte. Du misstar dig, alfa. Snälla låt mig gå." Jag, Jade, bad honom med mina ögon undvikande hans lystna blick.

"Åh, verkligen? Vi får se hur länge du står ut med denna smärta." Han grep tag i min hästsvans och kastade mig på sängen. Jag var hans partner men han älskade mig inte, jag kunde vara hans njutning men inte den som styrde Ragnars hjärta.

Jag flydde från honom för mitt ofödda barns skull. Jag önskar att han aldrig skulle försöka hitta mig tills hans rasande röst nådde mina öron. "Jag kan känna doften av min unge!"


Alfahannens avvisade gravida partner

Ragnar vände sig om och kastade en stolt blick på Jade. Han var nöjd med resultaten som visade hans förmåga att lära sig och följa sina instinkter. Jade stirrade tillbaka på honom med en tom blick innan hennes ögon vandrade nerför hans kropp. Kvinnan kunde inte hålla sig längre och brast ut i skratt...

17