Kompis men en piga
[Jades perspektiv]
Med tunga steg skyndade jag mig mot Alpha Ragnars sovrum, som vanligt var det bara en vanlig dag då jag städade huset. Av tystnaden som vilade i huset var det uppenbart att han inte var hemma.
"Jag måste städa snabbt innan han ser mig här." Jag öppnade dörren och gick in efter en försiktig blick. En märklig känsla överväldigade mig som varje dag, mina steg stannade på plats av rädsla.
Att göra detta varje dag var mitt straff bestämt av alpha själv. Alpha Ragnar ville förnedra och förlöjliga mitt självvärde genom att få mig att städa hans rum. Jag glömde aldrig min plats som slavpiga men smärtan som var inristad i mitt hjärta gjorde ibland uppror.
Jag skakade på huvudet och svalde rädslan, det fanns ingen anledning att vara rädd eftersom alpha inte var hemma. "Kom igen, Jade. Varför hoppas du fortfarande varje dag? Det kommer att vara samma som alltid. Bara du som sårar dig själv igen."
Medan jag drog kvasten med foten och höll vattenhinken, gick jag in med mod som alltid svek mig inför alpha. Jag skrubbade noggrant trägolvet i Alphas rum, den fräscha doften av lavendelrengöringslösning fyllde luften.
Min lilla kropp rörde sig graciöst, med det långa kastanjebruna håret uppsatt i en prydlig knut. När jag sträckte mig efter en envis fläck på golvet, såg mina ögon något som glimmade på Alphas skrivbord. Det borde inte ha påverkat mig så mycket som det gjorde att veta att allt i rummet tillhörde honom.
En besvikelse smög sig in i mitt hjärta när jag insåg att fotoramen visade mig mitt värde. Kvinnan på bilden med alpha var hans älskarinna. Eller borde jag säga att jag är hans älskarinna eftersom han inte älskar mig, medan den han absolut avgudar är någon annan.
"Om du bara hade sett mig på samma sätt, alpha Ragnar. Med de där kärleksfulla ögonen, jag önskar att du hade rört vid mig som du förtär henne varje natt." Jag viskade men orden kunde inte komma ut ur min mun på grund av fullständig skam. Kvinnan höll hans arm så passionerat medan allt jag hade kvar var hans bild.
Om väggarna kunde skratta skulle jag ha hört hela huset håna mig i min misär. Jag, Jade Summers, är den rättmätiga partnern till alpha Ragnar. Jag kan vara allt från hans leksak till en trasdocka liggande på hans säng med benen brett isär. Men det jag önskar och längtar efter är absolut omöjligt.
"Jag vet inte när du kom mellan oss, Blaire. Kanske var du alltid där och jag råkade vara den extra mellan er två." Mitt hjärta kändes som att det krossades under skammens tyngd. Blaire var ingen tills alpha Ragnar köpte henne från en bordell och gradvis stal hon det som var kärt för mig.
Det var inte som att alpha Ragnar alltid hade varit min, jag minns när jag såldes som betalning av skuld till honom. Min far, omega i Gravestone-flocken, var skyldig alpha en stor summa och kunde inte betala tillbaka. Spel, lån, jag hade ingen aning om vad som var orsaken till att få en så stor summa.
Den enklaste lösningen för att komma av hans svarta lista var att sälja sin enda dotter, alltså mig, till alpha. När jag kom till denna villa var Blaire inte i hans liv men han såg mig fortfarande som en sak. Ingen tvekan om att han var alpha i Gravestone-flocken, den starkaste som hade auktoritet och resurser.
Jag levde i villfarelsen att den dag han upptäckte att jag är hans partner, skulle Ragnars attityd mot mig förändras. Men till min förtvivlan kraschade allt när han tog hem Blaire precis den dagen när det gick upp för honom att jag är hans partner. Var det så illa? Kunde han inte åtminstone bry sig om mina känslor?
Fotografiet i ramen tog andan ur mig. Det visade en bild av Alfa Ragnar, en imponerande figur med en stark käklinje och genomträngande blå ögon, stående stolt och rak. Bredvid honom stod Blaire, strålande och fängslande, hennes leende smittsamt precis som hennes närvaro i mitt liv.
Deras armar var sammanflätade, deras kärlek uppenbar även i den stilla fångade stunden. Det var något jag längtade efter men som tyvärr gavs till henne. Jag satte tillbaka ramen på bordet och förblev knäböjande där i tystnad.
Jag hade ingen aning om när mina tårar lämnade mina ögon och rann ner på mina kinder. Trots flera försök kunde jag fortfarande inte göra mig immun mot allt detta. Det har gått lång tid men varje gång jag kommer in i det här rummet dödar det mig.
Blaire och Alfa Ragnar gick ut någonstans medan jag, som vanligt, lämnades ensam hemma. Mitt liv hade aldrig varit bra från början men jag hade heller aldrig levt som en piga förrän jag kom hit som en slavkompis. Sådan ironi. Jag var den rättmätiga kompisen som levde värre än en älskarinna.
"Jag borde gå ut innan de kommer tillbaka." Jag reste mig upp efter att ha avfärdat alla tankar. Vad annat kunde jag ens göra? Jag hade redan accepterat mitt öde och visste att det inte fanns någon flykt för mig någonstans. Alfa Ragnar skulle inte låta mig slippa undan förrän jag hade betalat alla mina skulder.
Det var inte som om jag aldrig hade tänkt på att fly, jag försökte faktiskt en gång men det var misslyckat. Efteråt fick jag ingen mat på tre dagar i mitt låsta rum tills Alfa Ragnars ilska hade lagt sig. Hur kunde jag göra samma misstag igen när jag visste konsekvenserna?
Tänk om han den här gången skulle döda mig? Det skulle han säkert göra. Speciellt när han visste att jag var hans kompis, även om den nyheten aldrig hade lämnat hushållets fyra väggar. Jag hade ändå inget att förlora om jag försökte en gång till men ändå. Var mitt liv, mitt blod och min andedräkt värdelös?
Oavsett vände jag mig mot lakanet som var skrynkligt. Jag kunde lätt föreställa mig varför rummet luktade så mycket. Med smärta i hjärtat tog jag bort lakanet när ett par damunderkläder föll på min fot. Mitt hjärta krossades i miljoner bitar och varje cell i min kropp fylldes av sorg.
Det verkade som att Blaire fortfarande frestade honom på samma sätt eftersom det alltid fanns ett par spetsiga genomskinliga underkläder någonstans när jag städade rummet. Jag skakade på huvudet och kastade underkläderna i min hink med otvättade kläder.
Efter att ha städat kastade jag en sista blick på det prydliga rummet för att försäkra mig om att arbetet var gjort av mig. Jag vred om dörrhandtaget och var på väg ut när min fotled snubblade illa. Innan jag kunde förstå något såg jag Alfa Ragnar stå framför mig.
Omedvetet, för att undvika att falla, drog jag i hans skjorta men mitt fall gjorde att knapparna slets upp. "Aj!" Ett väsande ljud kom från min mun när hinken med vatten välte samtidigt. Vilken dålig dag jag hade! Det kunde inte bli mer pinsamt än det redan var.
Jag lyfte huvudet för att be om ursäkt men mina ögon mötte en arg man, vars hela överkropp var exponerad framför mig. Åh skit! Hur kunde mina händer förstöra en dag som denna? Alfa Ragnar blängde på mig med en själätande blick när jag huller om buller reste mig för att springa.
Jag ignorerade helt hinken och kvasten, istället försökte jag rädda mitt ansikte. Men till min förvåning grep Alfa Ragnar tag i mitt förkläde bakifrån. Min rygg var tryckt mot hans nakna överkropp med hans armbåge runt min hals. "Vart springer du nu efter att ha dragit detta gamla trick på mig?"