Kapitel 4
De två gick fram till servicefönstret, och personalen där såg ganska likgiltig ut, vana vid sådana situationer. Vanligtvis grät, bråkade eller till och med slogs folk som kom in för att skiljas. Att se ett par så lugna som dessa två var en sällsynt syn.
De var båda snygga och klädda till tänderna, vilket antydde att de hade en hel del pengar. Hur hade det kommit till detta?
Personalen, trots sin nyfikenhet, grävde inte i deras affärer och fick pappersarbetet gjort snabbt. Signering, stämpling—hela processen tog mindre än tio minuter.
Men för Sophia kändes det som en evighet. Hennes hjärtslag dunkade i öronen, varje sekund en påminnelse om vad hon höll på att förlora.
Hon trodde att hon skulle skilja sig idag, men då...
"Enligt de nya reglerna finns det nu en betänketid för skilsmässor. Om någon av er ändrar sig under denna tid kan ni komma tillbaka med dokumenten för att avbryta skilsmässan," sa personalen och överlämnade en kopia av skilsmässoansökan till dem båda.
"Goda ting kommer aldrig lätt," muttrade Sophia medan hon skummade igenom villkoren, kände sig lite ironisk. "Det finns en betänketid för skilsmässor, men varför finns det ingen för äktenskap?"
"Om det fanns en betänketid för äktenskap, skulle du inte ha gift dig med mig?" Davids ansikte blev mörkt, med ett kallt leende på läpparna.
"Inte alls!" sköt Sophia tillbaka och höjde ett ögonbryn. "Jag fick fyra hundra miljoner kronor från dig. Fyra hundra miljoner! De flesta skulle inte tjäna det på en livstid. Jag skulle säga att jag kom ut på topp!"
Davids ansikte mörknade ännu mer, klart irriterad, hans fingrar knöt sig i fickan. Sophia hade en känsla av att han ville strypa henne.
När hon tänkte på det blev Sophia ännu mer irriterad. David var den som ville skiljas från början, så varför agerade han nu som om han var sårad? Hycklare!
David, å andra sidan, var genuint frustrerad. Han kunde inte förstå varför Sophia verkade som en annan person efter skilsmässan. Hade hon fejkat alltihop? Eller satte hon bara på ett modigt ansikte?
Sanningen var att David inte ville skiljas från henne, men det var Michaels sista önskan, och han kunde inte ignorera den.
David suckade och kände sig lite bitter. Men han visste att det inte fanns något han kunde göra nu. De hade båda sina egna tankar när de skildes vid dörren.
Precis när Sophia var på väg att gå hörde hon en bekant, svag röst.
"David, är procedurerna klara?"
Emily!
Vänta, något var fel! Dagens Emily verkade annorlunda. Hon hade på sig en lös vit klänning, såg ledsen ut, långt ifrån den arroganta kvinna Sophia hade sett tidigare.
Viktigast av allt, hennes klänning hade en lätt insvängning vid midjan, vilket gjorde att hennes mage såg särskilt framträdande ut.
Gått upp i vikt?
Då krossade Davids ord Sophias sista hopp.
"Sa jag inte åt dig att vänta i bilen? Varför kom du ut? Det är kallt ute, och barnet är mycket viktigt för familjen Jones. Du får inte bli förkyld." Davids ord var omtänksamma, men de lät distanserade.
Sophia kände plötsligt att hon hade blivit lurad. "Herr Jones, tycker du inte att du är skyldig mig en förklaring?"
David såg på Sophia, hans vackra ansikte lugnt och orubbat. "Du behöver inte veta."
Den sista biten av sorg i Sophias hjärta försvann helt. Hon hade inte förväntat sig att David skulle vara en playboy, inte bara otrogna under deras äktenskap utan också ha ett barn nu!
David ignorerade ofta hennes önskan, vilket fick Sophia att misstänka att han hade erektil dysfunktion.
Nu verkade det som att han inte hade det!
Sophia sa, "Du..."
Emily sa, "Fröken Brown, skyll inte på David. Det är helt mitt fel. Om du vill slå eller skälla på någon, ta ut det på mig."
"Verkligen?" Sophia höjde handen högt, på gränsen till att slå Emily. Sophia rörde sig för plötsligt och för snabbt för att David skulle kunna stoppa henne, och Emily, tagen på sängen, kunde bara blunda i rädsla.