En att älska en att missbruka 7.
Kapitel 7.
Alisons perspektiv.
Jag vaknar nästa morgon ensam i sängen, jag sträcker mig under solstrålarna som lyser in genom fönstren, och drar täcket närmare mitt ansikte. Jag tittar ut genom fönstret medan fåglarna flyger förbi och kvittrar, herregud, jag brukade älska att dricka mitt kaffe på balkongen och lyssna på fåglarna hemma.
Jag öppnar de stora franska dörrarna och låter morgonbrisen komma in, jag är helt förälskad i det här stället. Mina föräldrar övergav mig i en korg som bebis, de lämnade mig vid vägkanten med en liten rosa filt och en lapp. Jag var på ett barnhem i stan tills jag var 8 år, då Emilys familj flyttade till stan, Emily och jag blev bästa vänner. Jag tillbringade all min tid med hennes familj tills en dag då hennes mamma och pappa satte mig ner i deras vardagsrum och frågade om jag ville stanna hos dem. Från den dagen hade jag min egen familj. Jag flyttade in med dem när jag skulle fylla 9 och från och med då tog de hand om mig tills jag var 18, och det var då jag fick min lägenhet. Det är galet att tänka att jag gick från att vara övergiven som bebis till att bo på en så vacker plats.
Jag bryter äntligen från mina tankar när det knackar på dörren.
"Kom in." ropar jag när Valerie öppnar dörren och skuttar in.
"Du är inte ens vaken än! Vi ska shoppa idag." säger hon och kastar en hög med kläder på sängen.
"Jag tog med dessa till dig att ha på dig medan vi är ute så att du inte behöver ha på dig Alpha Evans saker." säger hon sött medan jag fnissar. "Okej, in i duschen och byt om, vi måste gå." kräver hon medan jag börjar skratta och går mot badrummet.
Några minuter senare kommer jag ut ur badrummet och torkar mitt hår medan Valerie sitter med korslagda ben på min säng med en stor skål med uppskuren frukt framför sig.
"Kom, sitt och ät." säger hon och ställer sig upp. "Jag visste att den klänningen skulle se fantastisk ut på dig!" säger hon och klappar händerna med ett stort leende. Jag drar handen ner längs sidan av den blå solklänningen, den är formsydd och stretchig, den är faktiskt superbekväm.
"Tack!" säger jag och sätter mig på sängen och stoppar en jordgubbe i munnen medan hon börjar rabbla upp en massa ställen vi ska till idag, inget av dem känner jag till. Jag bara nickar åt vad hon säger medan jag äter klart. När jag är färdig lämnar vi båda packhuset och hoppar in i hennes lilla svarta bil.
"Har du någon familj?" frågar Valerie plötsligt.
"Nej, jag blev övergiven som bebis." svarar jag tyst medan jag tittar ner på mina händer.
"Jag också." säger hon mjukt och ger mig ett litet leende. "Ja! Betan adopterade mig när jag var barn så han är den enda pappa jag känt."
"Verkligen?" frågar jag.
"Ja, jag antar att mina föräldrar kom från flocken men lämnade för att gå med i de fredlösa. Några år senare lämnades jag till Alphan med ett brev, mina föräldrar ville att jag skulle uppfostras i flocken så Alphan lovade att ta hand om mig, när Alpha Evans tog över makten behandlade han mig precis likadant. Jag visste aldrig varför mina föräldrar lämnade flocken men jag är glad att jag blev en del av den. Detta har alltid varit mitt hem, där jag är älskad och accepterad. Vår flock är en av de mest respekterade flockarna i landet, och vår Alpha har alltid tagit hand om sitt folk." säger hon och svänger vid en stoppskylt.
”Vad hände med dig?” frågar hon när mina ögon blir stora.
”Mina föräldrar lämnade mig vid vägkanten.” säger jag tomt. ”Jag bodde på barnhemmet tills Emilys familj tog in mig.” Jag håller det kort i hopp om att vi kan gå vidare, ogillande diskussionen som kretsar kring min familj.
”Emily är flickan du var i skogen med?” frågar hon mjukt.
”Ja, Alpha Evans sa att han skulle försöka hitta henne. Hon är min bästa vän.” säger jag och känner sorgen skölja över mig när jag börjar känna skuld för att vara glad utan henne.
”Jag är säker på att han kommer göra det.” säger hon. ”Alpha Evans har kontakt med alla de omgivande flockarna.” avslutar hon med ett litet leende.
”Jag hoppas det.” svarar jag.
Resten av resan åker vi i tystnad. Snart kommer vi till en liten väg kantad med utomhusbutiker och marknadsstånd, allt ser så litet och gulligt ut, det finns klädställningar överallt. Alla föremål ser handgjorda ut och jag känner en spänning i bröstet. Jag älskar det här, tänker jag för mig själv om och om igen.
Valerie och jag tillbringar dagen med att gå runt på den lilla marknaden och gå igenom alla klädställningar. Vi hittade så mycket söta saker, efter att ha fått allt jag behöver och allt Valerie ville ha börjar det bli mörkt. Vi går tillbaka till bilen och pratar om alla saker vi fick.
”Jag är hungrig.” säger hon och tar fram sin telefon.
”Jag också.” viskar jag när hon slår numret och håller telefonen mot örat.
”Hej, kan du göra en pizza till Alison och mig, vi är på väg tillbaka till flockhuset.” säger hon och väntar på ett svar.
”Perfekt, tack!” svarar hon glatt när vi börjar köra.
”Vem ringde du?” frågar jag.
”En av kockarna.” svarar hon. ”Han har en grej för mig.” fnissar hon med en snabb ögonblinkning när vi kör genom mörkret på väg tillbaka till flockhuset.
Valerie och jag kör in på uppfarten och kliver ur, tar våra påsar och skrattar uppför trapporna medan vi fortfarande pratar om hennes kock, när jag plötsligt känner en skarp smärta i ansiktet och faller bakåt och slår i marken.
”Så du är slampan som Alpha har varit upptagen med!” ropar en röst när jag tar tag i mitt ansikte från den skarpa smärtan och Valerie ställer sig framför mig.
”Melissa, lämna henne ifred, hon kom precis hit och du är inte Alphas partner så du har ingen rätt till honom.” säger Valerie kallt.
”Jag var den som sov i Alphas säng varje natt innan den här horan dök upp!” skriker hon tillbaka när jag ställer mig upp och plockar upp mina påsar.
”Ge upp Melissa, du var bara en rolig stund för honom, han är klar med det nu så hitta någon annan att dregla över.” säger Valerie och tar min hand för att gå förbi henne när Melissa går till attack igen. Jag rycker till när ett högt vrål fyller korridorerna och alla tystnar.