Kapitel 5 Barn
Så snart Amelia tog emot buketten blev stämningen lite stel i bilen.
Joshua kunde inte dölja sin entusiasm. "Amelia, vi borde äta middag nästa gång."
Amelia, som höll blommorna, var fokuserad på bilen framför. Hon tänkte bara på att få Ryan att ångra sig och var ivrig att komma ut. "Joshua, jag måste gå nu."
"Okej." Joshua höll med och gick ut för att öppna dörren åt henne.
Hans gentlemannaakt gjorde Amelia lite förvirrad.
För en sekund kändes det som om det var Ryan som var så ömsint mot henne.
Hon skakade snabbt på huvudet för att bli av med den pinsamma tanken.
"Tack, Joshua." Amelia höll det artigt när hon steg ut.
Ryan satt i sin bil och rökte långsamt, röken svävade ut genom fönstret.
Att se Amelia och Joshua skratta och prata träffade honom hårt.
Joshua, i sin enkla men eleganta kostym, såg lugn och graciös ut.
Han öppnade bildörren för Amelia och hjälpte henne ut försiktigt.
Ryans cigarett krossades omedelbart.
För honom såg de ut som ett par som just hade börjat dejta.
En våg av ilska svepte genom honom.
"Amelia." Ryans ögon var mörka och fyllda med ilska.
Amelia stelnade till, osäker på om hon hörde Ryan ropa hennes namn.
Känslan av ilskan i hans ord fick henne att snabbt uppmana Joshua, "Joshua, tack. Du borde gå nu."
"Okej, hejdå." Joshua höll med utan mycket eftertanke.
När bilen körde iväg kände Amelia sig lite lättad.
Men hennes händer, som höll blommorna, darrade något.
I själva verket brydde hon sig mer om Ryans känslor än hon trodde.
Amelia tog ett djupt andetag och vände sig stelt om för att knacka på dörren som om hon inte såg Ryan.
Men svetten i hennes handflator avslöjade hennes nerver.
Ryan såg på henne på avstånd, irriterad över hennes klumpiga försök att ignorera honom. Han steg genast ur bilen och gick mot henne.
När hon hörde hans steg närma sig stelnade Amelia till och visste inte vad hon skulle göra med blommorna.
Det kändes som deras första pinsamma möte.
"Ryan, vad gör du här så sent?" Hennes mjuka röst lugnade Ryans ilska en hel del.
Men han pekade fortfarande på blommorna i hennes armar, hans blick intensiv. "Vem gav dig blommorna?"
Amelia sänkte blicken och dolde sina tankar. 'Ärligt talat, vad finns det att vara rädd för? Det är han som vill skiljas. Att dölja det verkar meningslöst.'
Med den tanken log Amelia mjukt, "En vän, varför?"
"Amelia." Den här gången var Ryan verkligen arg.
Han hade inte förväntat sig att direkt efter att han föreslagit en skilsmässa, skulle hon hitta en ny dejt så snabbt?
Luften mellan dem var tjock av spänning. Närheten de en gång hade var nu ersatt av avstånd. Det verkade som om de aldrig skulle kunna gå tillbaka till hur det var.
"Det var du som föreslog skilsmässan." Amelia argumenterade självsäkert.
Hennes ansikte visade ingen sorg.
Men inombords var hon redan bruten.
"Ja, jag föreslog det. Men skilsmässopapperen är inte ens utkastade än, och du har redan hittat en ny dejt?" Ryans ilska sjöd.
"Förlåt, herr Martin, glömde du den där checken på tre miljarder du gav mig? Hur jag lever mitt liv är inte din sak..." Amelia svarade tillbaka.
Men innan hon kunde avsluta, kysste Ryan henne hårt.
Han höll hennes huvud hårt, krossade blommorna i processen.
Hans läppar var vilda, hans heta andedräkt fick Amelias hjärta att slå snabbare och hennes andning att bli oregelbunden.
Amelia gjorde inget motstånd, utan gav ifrån sig ett mjukt stön.
Efter vad som kändes som en evighet drog han sig tillbaka och deklarerade possessivt, "Du är min."
Hans ögon mjuknade slutligen, visade en antydan till glädje.
"Du vill skilja dig från mig," påminde Amelia honom kallt.
En skugga av smärta korsade Ryans ansikte. Borde han låta henne vara med Christopher?
Stämningen blev konstig.
Amelia kunde inte förstå varför han var här ikväll. Borde han inte vara med Sophia?
Med denna tanke tog hon medvetet ett steg tillbaka från honom.
Blommorna i hennes händer var redan en röra.
Ryan märkte att Amelia drog sig undan och hans ilska blossade upp igen. När hennes rygg slog i dörren sträckte Ryan ut handen och grep hennes högra handled.
Han mindes varför han var här ikväll och sa, "Mabel saknar dig."
"Varför sa du inte det tidigare?" Amelia var lite chockad.
Ryans farmor, Mabel Martin, hade alltid behandlat henne väl.
Amelia brydde sig inte om något annat, snabbt placerade hon blommorna vid dörren och tog Ryans hand, "Låt oss gå och se henne."
Ryan tittade på handen hon erbjöd, och hans ilska försvann helt.
Med Amelia som ledde vägen, satte han sig snabbt i bilen.
Halvvägs ringde Mabel, "Har du hämtat Amelia? Kom hem omedelbart."
"Jag har henne. Vi är snart hemma," sa Ryan lugnt.
Tillbaka på Martin Manor gick Amelia snabbt in och såg Mabel sitta på soffan, som om hon hade väntat i evigheter.
Förutom hennes ljusa ögon såg hon svag och blek ut.
"Mabel," ropade Amelia.
Mabels ansikte lyste upp med ett leende när hon såg Amelia och började prata om det förflutna. "Ryan är verkligen trög. Du tog hand om honom i fem år när han inte kunde gå, och nu när han mår bättre vill han skiljas från dig. Tror han att jag inte existerar?"
Medan hon talade, slog hon Ryan med sin käpp utan nåd.
Ryan skrek av smärta.
"Om jag inte hade frågat tjänarna om din situation, skulle jag inte ha vetat att du hade flyttat ut från Martin Villa," sa Mabel.
Amelia skrattade. Mabel var fortfarande lika partisk till hennes fördel, så hon sa mjukt, "Farmor!"
"Söta mun. Jag älskar när du kallar mig det. Vid första anblicken av dig för fem år sedan visste jag att du var en Gud-välsignad lyckoflicka som kunde bringa välstånd till vår familj. Så jag valde dig utan tvekan, och du har verkligen bringat oss lycka." Mabel pratade mycket i ett andetag.
Amelias tankar drev tillbaka till fem år sedan.
Hon hade just tagit examen från universitetet när hon bara var tjugo.
Fem år hade gått i ett nafs. Hon var nu tjugofem.
Amelia tittade upp på Mabel och log, "Farmor, du är så snäll. Du kommer definitivt att leva ett långt och hälsosamt liv."
När hon hörde detta blev Mabel mycket glad.
Hennes leende bar en antydan till melankoli när hon sa, "Inte riktigt."
Amelias näsa kittlade, och hon sa mjukt, "Hur skulle det kunna vara så?"
Mabel klappade försiktigt Amelias hand, ett skarpt uttryck blixtrade i hennes ögon, men hennes ansikte förblev svagt. "Jag önskar att jag kunde se er två komma överens och få ett barn. Då kan jag dö utan ånger."