Kapitel 2 Berusad
När Amelia hörde de orden gav hon ett sorgset leende och torkade bort sina tårar, försökte se samlad ut. "Ja, samma till dig."
Med det stormade hon ut utan att se sig om.
Förarens bil stod parkerad i närheten.
När han såg henne närma sig, tog föraren snabbt hennes bagage och kastade det i bagageutrymmet.
Amelia satte sig i bilen och vevade ner fönstret, stirrade på villan hon hade kallat hem i fem år. Minnen av Ryan fyllde hennes sinne.
Hon kunde inte hålla tillbaka längre, och tårarna strömmade ner för hennes ansikte igen. 'Ryan, du älskar mig verkligen inte längre.'
Föraren märkte att hon grät när han hade lastat in resväskan.
Han funderade på att trösta henne men bestämde sig för att låta bli och förblev tyst.
Världen var så stor, var kunde hon ta vägen nu?
Bilen startade, och Amelia talade till slut, "Låt oss åka till Meadowbrook City."
"Okej," svarade föraren.
Meadowbrook City var där hennes mamma, Emily Smith, bodde.
Emily hörde dörrklockan, och när hon öppnade dörren och såg Amelia stå där med sitt bagage, förvandlades hennes initiala glädje till oro.
"Varför är du tillbaka med ditt bagage ensam?" frågade Emily.
"Mamma!" Så fort Amelia såg henne bröt hon ihop i tårar och rusade in i Emilys armar.
Emily tröstade henne medan hon försiktigt frågade, "Vad har hänt? Är det om Ryan?"
När Amelia hörde detta grät hon ännu hårdare. "Han övergav mig."
"Vad?" Emily var chockad. "Amelia, hur kunde det vara? Fem år av sällskap som du gav honom. Hur kunde han bara överge dig så?"
'Men om han inte älskar mig, är det slut,' tänkte Amelia sorgset.
Hon försökte sluta gråta, men ju mer hon försökte, desto svårare blev det.
Hon hade tappat räkningen på hur många gånger hon hade gråtit för honom den dagen.
"Gråt inte, ni har inte gått igenom skilsmässan än, eller hur? Om ni inte har det, är ni fortfarande gifta! Jag ska prata med Ryan." Emily klappade försiktigt hennes rygg.
När Amelia hörde detta slutade hon gradvis att gråta.
Faktum är att så länge skilsmässan inte var slutförd, var de fortfarande lagligt gifta.
Amelia såg upp på Emily, och genom sitt brustna hjärta frågade hon tveksamt, "Var det för tidigt för mig att flytta ut från Martin-villan i ett vredesutbrott?"
"Eftersom du redan har flyttat ut, oroa dig inte för det. Jag ska prata med honom. Stanna bara här och vila." Emily såg på Amelias röda ögon och kände en sorg i hjärtat.
"Okej," nickade Amelia, och vände sig sedan om och gick till sitt sovrum.
Rummet var precis som hon hade lämnat det, med hennes målarsaker prydligt arrangerade.
Möblerna var polerade till en glans.
Amelia tittade på sin målning, som föreställde en ung man i kostym. Även sittande i en rullstol utstrålade han en air av ädelhet.
"Ryan." Amelia bet sig i läppen och viskade hans namn.
Hon hukade sig ner, tog upp en pensel och ritade argt ett X över Ryans ögonbryn.
Först då kände hon sig lite bättre.
Amelia föll ner på sängen och somnade. Hon sov i två dagar tills ett telefonsamtal väckte henne.
Gnuggande sina sömniga ögon svarade Amelia i telefonen, "Hallå?"
"Fröken Smith? Hej, konstverket du skickade in tidigare har blivit en stor succé bland den yngre publiken. Kan vi boka ett möte för att diskutera det? Vi skulle gärna vilja köpa denna bit!" Mannen på andra sidan gick rakt på sak.
Amelia var förbluffad.
Konstverket hon skickade in för några månader sedan hade fått ett så snabbt svar?
"Visst," svarade hon glatt.
Personen i andra änden svarade snabbt, "Toppen! Kan du komma till Apex Ventures Corporation för ett möte imorgon?"
"Okej," gick Amelia med på.
Så fort samtalet avslutades var Amelia så glad att hon snurrade runt i sitt rum ett par gånger, all dysterhet från innan hennes tupplur var helt borta.
Sedan kom ett annat telefonsamtal in.
Amelia tittade på det okända numret men kände igen riktnumret, Pinecrest City. Efter att ha tvekat ett ögonblick, tryckte hon instinktivt på svarsknappen.
En orolig röst hördes från andra änden. "Amelia? Ryan är full på Moonshine Lounge i Pinecrest City. Kan du komma och kolla till honom?"
Ryan var full?
I hennes minne blev han sällan full.
Amelia var på väg att svara när samtalet plötsligt bröts.
Hennes telefon surrade med ett textmeddelande: [Moonshine Lounge, tredje våningen.]
Utan att tänka vidare packade Amelia sina kläder och begav sig till Moonshine Lounge.
Det visade sig att Andrew Anderson hade blivit inbjuden av Ryan för att dricka och diskutera ett markförvärvskontrakt, men en kvinna öppnade dörren.
Hon bar en avslöjande rosa klänning och struttade in, hennes höfter svängde förföriskt.
Andrew anade trubbel. 'Sophia är verkligen envis!'
Mycket riktigt, i nästa ögonblick gick hon försiktigt fram till Ryan, satte sig på soffan och lutade sig mot hans armar. "Ryan, du ser ännu snyggare ut efter fem år."
Ryan drog sig subtilt tillbaka.
När Sophia såg detta putade hon med läpparna och pekade på druvorna på tallriken. "Ryan, jag vill äta den där."
Ryan vägrade inte och matade Sophia en druva.
Men Sophia tog tillfället i akt, höll druvan och Ryans fingrar i sin mun.
Sophia sög och kysste försiktigt, hennes ögon fulla av begär.
Ryan kände en våg av illamående. Han ville ta tillbaka sina fingrar.
Andrew, som satt mitt emot, höjde ett ögonbryn. 'Vad håller Sophia på med? Folk är fortfarande här för guds skull.' Tyst smög han sig ut och ringde Amelia.
Snart märkte Sophia att Ryan inte hade något sexuellt intresse.
Hon släppte hans finger besviket, sedan satte hon på ett glatt leende och fnittrade, "Ryan, det är verkligen utsökt."
"Är det så?" Ryans uttryck blev kallt.
Han sträckte ut sin andra hand, drog snabbt fram en våtservett och torkade noggrant av fingret som Sophia just hade sugit på.
Det var svårt att säga vad han kände.
Han varnade kyligt, "Det här är vårt första möte sedan du kom tillbaka. Jag vill inte göra saker för obekväma."
"Ryan!" ropade Sophia mjukt, såg ovillig ut.
Andrew kom tillbaka in, satte sig på soffan och tittade på den hycklande Sophia, kände sig så äcklad att han fick gåshud över hela kroppen.
Ryan talade likgiltigt, "Fröken Brown, var vänlig och artig."
"Ryan, du var inte så här förr." Sophias röst var mjuk, hennes kropp klängde sig fast vid Ryan som en vinranka.
Sedan grät hon ynkligt, "För fem år sedan var det inte så att jag inte ville stanna vid din sida. Min mamma tvingade mig att lämna och drev mig in i en depression innan hon lät mig komma tillbaka för behandling."
"Och vad då." Ryan gav ett svagt leende.
Han ville skjuta bort den klängiga Sophia, men dörren öppnades igen.
Amelia rusade in oroligt, "Var är Ryan?"