Kapitel tre
Jag lyfte upp min kaffekopp och rynkade pannan när jag insåg att den var tom. Hur skulle jag klara resten av dagen utan min favoritdryck?
Min telefon plingade till och jag flyttade mig bort från datorn.
Marcus: Har du druckit något vatten idag?
Leende läste jag meddelandet och tittade på den fulla vattenflaskan som stod på mitt skrivbord. Min telefon surrade igen och jag tittade på skärmen.
Marcus: Drick lite vatten och gå sedan och ät lunch.
Jag lade ner telefonen, tog upp vattenflaskan och skruvade av locket, tog en klunk medan jag skrev ett meddelande tillbaka till honom.
Louis: Vad ska jag äta?
Marcus: Vad är du sugen på?
Louis: Amelia.
Marcus: Jag tror inte att hon är redo för det, vad sägs om delikatessen tvärs över gatan? Jag skickar henne på lunch så kan du se om hon vill göra dig sällskap.
Jag log medan jag skrev mitt svar, lade ner telefonen och drack upp mitt vatten. Jag stoppade telefonen i fickan och gick runt skrivbordet, på väg mot hissen med hopp om att hinna träffa Amelia innan hon gick på lunch.
Anställda passerade förbi mig när jag gick in i lobbyn, mina ögon på hissen medan jag väntade på att Amelia skulle komma ner. Jag lutade mig mot en av pelarna medan jag väntade på en skymt av henne.
"Hej du," sa April med ett leende när hon kom närmare mig.
"Hej du, hur går det med jobbet?"
"Det är jobb," sa hon, hennes blå ögon mötte mina när hennes leende blev bredare. "Bra saker är på gång."
"Det säger du alltid." Jag stoppade händerna i fickorna. Vår flock's siare var något speciellt, även i sina kryptiska sätt.
"Snartare än du tror, Louis." Hon fnittrade och tittade mot hissarna. "Vi ses ikväll, James vill flyga senare."
"Jag hänger med."
"Bra, det var för länge sedan du skiftade." Hon klämde om min underarm när hon gick förbi mig. Hissdörrarna öppnades och Amelia klev ut. Min andedräkt fastnade i halsen igen.
Skulle det bli lättare att vara runt henne? Eller skulle mitt hjärta alltid slå så här hårt? Jag gick närmare henne och fångade hennes doft. Precis lika frestande som förut.
"Lilla vän," ropade jag medan jag joggade mot henne.
"Louis, eller hur?" Hon frågade och stoppade sin mobiltelefon i väskan.
"Ja, det är jag." sa jag, kände hur mina kinder blev varma. Normalt brukade jag inte snubbla över orden så här mycket. "Vill du ta en lunch?"
"Ja, det skulle vara toppen." Hon strålade upp mot mig och fjärilarna i magen kom till liv.
"Det finns en delikatess tvärs över gatan," föreslog jag och vände mig mot dörrarna.
"Låter bra för mig. Så vad gör du här?" frågade hon och föll in i steget bredvid mig.
"Arkivering."
"I källaren?" frågade hon. Jag kunde känna hennes ögon på mig och visste inte vad jag skulle säga till henne.
Att jag ville locka ner henne till min källare lät inte som rätt sak att säga.
Jag nickade, "Det är lugnt där nere, trevligt."
"Så vad för saker finns där nere?"
"Kanske måste du komma till mitt näste och se." sa jag, slickade mig om underläppen. Jag såg hur hon rodnade av mina ord. Hon gjorde det svårt för mig att behärska mig.
"Louis, om du fortsätter flirta med mig. Någon kanske får fel idé."
"Finns det en rätt idé för dem att få?" retades jag, när jag rörde mig närmare henne och ledde henne mot den lilla delikateskaféet.
"Så du är en flirt?" frågade hon, hennes ögon mötte mina när hon pressade ihop sina läppar.
"Ibland." svarade jag med en axelryckning när jag öppnade dörren för henne. Vi gick fram till disken och beställde vår lunch. "Det är en fin dag, vill du äta utomhus?"
"Visst, så hur länge har du jobbat för Mr. Blackwell?"
"Det känns som för evigt," sa jag och drog handen genom håret medan jag såg ner. Hur kunde jag berätta för henne att jag hade varit där sedan kontoret öppnade, att jag skulle vara var Marcus än behövde mig? Alltid.
"Vissa dagar måste kännas så, nere i din källare." sa hon och jag tittade upp, såg det retfulla glimtet i hennes ögon.
"Kanske måste du komma och besöka mig."
Hon lutade sig närmare mig och jag kände som om mitt hjärta skulle sluta slå när hon såg upp på mig genom sänkta ögonfransar. "Kanske kan du ge mig en rundtur?"
Min mun blev torr och jag visste inte vad jag skulle säga när ett leende spred sig över hennes blekrosa läppar. Långa ögonfransar fladdrade mot mig.
"Retas du med mig?"
"Ja," fnittrade hon. Våra beställningar ropades upp, vilket hindrade mig från att låta henne veta att jag var seriös.
Jag plockade upp plastpåsen medan hon bar våra drycker ut till ett av de parasollskuggade borden och satte sig ner. Korsade benen, mina ögon rörde sig över hennes bleka tonade vad.
Jag slöt ögonen innan jag kom längre ner till de där klackarna. Lovade mig själv att jag skulle ta det långsammare än jag längtade efter.
"Är du okej?" frågade hon, satte ner våra drycker. Tog ett sugrör för att skala av omslaget.
"Ja," sa jag. Min röst var hes. Det var något med Amelia som kallade på mig, som fick mig att vilja gömma henne från alla andra. Som fick mig att känna saker jag trodde jag aldrig skulle känna igen för någon annan än Marcus.
Skakande på huvudet satte jag mig ner mittemot henne, hoppades att lite avstånd skulle ta bort den åtrå jag kände.