Kapitel två
Kapitel Två
Louis
När jag lämnade Marcus kontor, gick jag över till espressomaskinen. Boston fick aldrig till det rätt, jag skulle fixa det och lämna det till den nya tjejen att ge till honom. Det skulle ge mig en chans att se den som hade fångat Marcus uppmärksamhet.
Jag kunde inte låta bli att känna mig nervös över hans ord. Att han hade känt en dragning till henne. Hur skulle det påverka oss? Mina händer var snabba när jag rörde mig omkring, förberedde kaffet och pressade ner det. Jag var väl medveten om hur andra såg på mig.
Skärpta öron lämnade lite utrymme för hemligheter. När jag var med Marcus, fick han allt att försvinna. Med honom visste jag att han skulle hålla mig säker. Han skulle hålla andra säkra från mig, om han behövde.
Det hade inte funnits någon jag verkligen dragits till förutom honom. Inte efter Elin. Det var för svårt att fästa sig vid någon man kunde döda av misstag.
Mitt bröst stramade åt när jag tänkte på henne, hon hade litat på mig att hålla henne säker. Att skydda henne från Nash, utan att inse att det var mig hon behövde skyddas från.
Jag hällde det kokande vattnet från den elektriska vattenkokaren i brunnen. Placerade den lilla koppen under pipen. Det låga brummandet av kokande vatten lugnade mig när jag fortsatte med min uppgift, torkade bort de spillda kaffekornen från den blanka metallytan.
Det gjorde mig ingen nytta att tänka på henne och vad vi hade uthärdat tillsammans. Hissen dörrar öppnades med ett swoosh och drog min uppmärksamhet från min uppgift när jag tittade över axeln.
Det var hon, jag visste det utan tvekan. Hon följde efter Boston, hennes armar fulla av filer medan den bossiga drakens klackar klapprade nerför marmorkorridoren. Hon pratade med henne, men det var svårt att fokusera på hennes ord. Hennes ord spelade ingen roll när mina ögon föll på henne. Mitt hjärta slog snabbare ju närmare de kom.
Jag tog upp Marcus espresso och lutade mig tillbaka mot den rostfria kaffebaren. Hennes kinder var rosiga och hennes ögon vidöppna när hon försökte ta in allt. Min blick vandrade från hennes röda kattklackar, uppför hennes långa släta ben, till den enkla svarta kjolen hon hade på sig.
Den dolde inte hennes kropps kurvor, kurvor jag undrade hur de skulle kännas under min handflata medan hon flämtade i mitt öra. De korta klackarna som grävde in i min nedre rygg, jag visste att om hon var vår, skulle jag köpa alla skorna åt henne.
Bara så att jag kunde se henne gå runt i dem.
"Louis," sa Boston med en hånfull min på sina röda läppar när hon vände sig bort från Marcus nya assistent, "Borde inte du vara i din källare?"
"Jag skulle bara lämna något."
"Jag är säker." Hon sa och himlade med ögonen innan hon vände sig till kvinnan bredvid sig. "Amelia, det här är ditt skrivbord. Jag ska visa dig hur Marcus vill ha sitt kaffe."
"Ge honom det här." Jag log och sköt mig framåt. Min gång var en avslappnad promenad. Hennes ögon studerade mig och jag kunde förstå vad Marcus menade.
Det kändes som att jag var en mal, dragen till lågan.
Jag räckte fram den lilla koppen till henne och log, "Hej, lilla en."
Hennes fingertoppar snuddade vid mina och jag andades in hennes doft, blandad med espressons doft var den krispig och söt.
"Tack, Louis." Sa hon och jag log åt sättet hon sa mitt namn. Visste att jag ville höra det igen.
"Det kommer att ge dig några pluspoäng hos honom." Jag skrattade med en blinkning. Hon tittade på den mörka drycken, hennes kinder hettade upp med små prickar av rodnad.
"Jag tror att jag kommer att behöva dem."
"Det tror jag inte." Sa jag och bet mig i läppen när hennes ögon sköt upp till mina. Rodnaden spred sig till kragen på hennes skjorta. När jag lät mina ögon vandra längre ner kände jag mina egna kinder hetta upp, jag ville veta hur långt ner den rodnaden sträckte sig.
"Louis." Ropade Boston. Med en suck gick jag förbi Amelia. Jag hade nu ett namn att sätta till hennes ansikte. Ett ansikte jag inte trodde att jag skulle glömma på länge. Hennes drag var delikata, som en porslinsdocka. Ett mjukt strö av fräknar spridda över hennes uppåtvända näsa.
Jag undrade var annars hon hade fräknar, vad hennes hud smakade som när jag gick mot trapphuset. En idé formades redan i mitt sinne när jag tog fram min mobil för att skicka ett meddelande till Marcus.
Jag skulle göra som han bad, jag skulle lära känna henne. Kanske skulle hon vara någon som kunde vara vår. Någon vi kunde tillhöra, långsiktigt. Inte bara för en kväll eller en helg.
Utan för resten av våra långa liv.
När jag gick nerför trappan, skrev jag ett meddelande till Marcus innan jag knäppte upp min kostymjacka och lade telefonen i bröstfickan.
Jag behövde promenaden för att försöka få Amelia ur mitt huvud. Det skulle redan vara svårt nog att koncentrera sig. Ju närmare jag kom källaren, desto mer avslappnad kände jag mig.
De andra i vår flock gillade inte att komma ner hit. Det var för mörkt, för tyst.
Mörkret och tystnaden passade mig alldeles utmärkt. Det lät mig slappna av.
Jag var säker här, och det var de också.