Bunden - Del II
Hon tog sin bil och började köra tillbaka till sitt hem. Hennes inre best vrålade och morrade i hennes huvud, bönade och bad om att få komma ut. Hennes best ville springa till deras partner och slita den kvinnan i stycken. Men hon gjorde sitt bästa för att inte tappa kontrollen över sin best. Hennes best slutade inte gå fram och tillbaka och morrade åt henne tills hon till slut stannade bilen vid en skog och slog sina händer mot ratten.
"Han kan inte vara vår partner! Lyssnade du inte på vad mästaren sa till oss? Vi har ingen partner, ingen kommer någonsin att älska oss, vi är ett vapen som alla vill ha. Och såg du inte att han redan har en kvinna med sig. Han är precis som alla andra övernaturliga. Så sluta morra åt mig och lugna ner dig!"
Men hennes best morrade fortfarande och gick fram och tillbaka i frustration, hon var arg på henne för att hon pratade så om deras partner. Hon försökte lugna ner sin best men till slut gav hon upp och bestämde sig för att släppa lös sin best för en löprunda. Hon gick djupt in i skogen, tog av sig sina kläder och gömde dem i ett litet hål i ett träd som förmodligen en ekorre använder som sitt hem. Hon hoppade och förvandlades till sin best i luften, landade graciöst på sina tassar och tog fart med vinden. Hennes best älskade känslan av vinden som strök genom hennes päls, det tillfredsställande knastret av torra löv under hennes tassar. Det är till skogen, för den frid som flyter som svala flodvatten. Det är något med glittret på det blå, en melodi utan rytm, musik utan ljud. Ovanför svajar de stora grenarna, klädda i gröna nyanser av alla paletter och inga, de frodiga tonerna av naturens fria drömmar. På den platsen blir hon en del av den konsten, av den tredimensionella skapelsen av tid och rum, av ett större evolutionärt spann än hennes hjärna kan förstå. Från de rika bruna jordtonerna på skogsmarken till sötman i den blå-vita himlen, skogen är ett tredimensionellt underland för ögon som hennes som är villiga att absorbera ljuset.
Hon springer och springer, skär genom luften. Hon stannar äntligen när hon når en liten flodbank. Hennes best står bara där och känner och njuter av den mjuka vinden som blåser förbi henne, hon sitter där på gräset och njuter av omgivningen. Floden är ett band av levande turkos, modigt flödande mitt i skogens grönska. Oavsett trädens prat är den stadig, välkomnande, uppfriskande. På tysta dagar kan den höras viska sin visdom, på stormiga dagar är den förlorad för alla utom de som lyssnar noga. Floden pratar alltid, talar alltid vattnets visdom till alla som värderar dess musikaliska ord. Även på de regnigaste dagarna kan den höras under plasken, en helig melodi, alltid i rörelse, alltid närvarande. Floden har en styrka som speglas i träden. Den flyter vidare med självförtroende, tar formen av flodbädden, miljarder droppar som rör sig tillsammans. Trädens gemenskap står hög, stammar som sträcker sig in i det blå ovanför, ljus som filtreras genom löv som perfekt färgat glas. Floden är grön i gryningen, men den kommer att vara fläckig som en tusen dollar diamant i middagssolen. Den flyter på det där diskreta sättet, smidigt framåt utan krångel. Finns det något så pålitligt som detta vatten? Kanske inte.
Efter ett tag tar hon sig tillbaka till där kläderna är, efter att ha förvandlats tillbaka och bytt om till sina kläder går hon tillbaka till sin bil och börjar köra. Det är redan skymning, det är den tiden på dagen när dagens sista solstrålar kysser hedlandet, när det gröna och lila smälter samman till grått under månljuset, det är då grytet töms. Skymningen kommer med ett löfte om månljus, till tiden för reflektion över den gångna dagen och den väntande dagen som ska förnyas av solens ljus. Det är då fåglarna sjunger godnatt tills stjärnorna bjuder dem att drömma under sina vingar. Varje nyans fördjupas i ädel högtidlighet, finner enhet i natten.
Först nu inser hon hur långt hon har åkt från sitt hus. Hon har kört i tre timmar och har fortfarande en lång väg kvar innan hon når sitt hem. Hennes inre best gnäller i hennes huvud när hon rör sig längre bort från deras partner. Det skulle inte vara helt sant om hon sa att hon inte känner något för deras partner. Det finns en främmande känsla i hennes bröst som hon inte kan förstå. En känsla hon aldrig har känt förut. Skulle han acceptera henne om han visste att hon var hans partner? Eller skulle han ha avvisat henne på grund av den blonda kvinnan han hade med sig? Skulle han älska henne? Kärlek! Hon har bara hört det ordet men aldrig känt det. Omtanke! Det är en lyx som hon aldrig kan få. Hon skakar bort alla dessa tankar som kröp in i hennes huvud. Hon minns inte mycket om sin mamma och pappa men hon vet att de hade ovillkorlig kärlek till varandra. Hon minns hur hennes mamma berättade för henne om partners! Hur hon en dag skulle hitta sin partner och han skulle älska henne ovillkorligt, hur han skulle bry sig om henne, hur de är födda för varandra och skulle dö för varandra. Hon skrattar åt sig själv när hon tänker på hur hon trodde på de orden. Ingen älskar eller bryr sig om någon ovillkorligt. Det finns alltid en anledning. Och ingen skulle någonsin älska och bry sig om henne på det sättet, hon är ett monster och ett vapen som alla vill ha. Som alla förråder för sina egna själviska skäl och hon har lärt sig att inte lita på någon längre. Alla agerar för att uppnå något. Alla som får veta vad hon är, de försöker antingen använda henne eller försöker döda henne. Och han skulle också göra det för alla är likadana, tänkte hon.
Klockan var över elva när hon äntligen kom hem. Hon äter middag och gör sig redo för jobbet. Hon byter om till sin "arbets" utrustning som inkluderar en svart långärmad tröja och halsduk med läderhandskar beväpnade med dolda silverblad. Svarta byxor, stridskängor och en svart jacka med huva. Hon fyller sitt midjebälte med olika vapen hon kan behöva. Efter att ha satt upp håret i en knut ger hon sig iväg för att vänta på ett nytt uppdrag från sin mästare.
Det har gått tre veckor, tre veckor av dödande, sömnlösa nätter och... smärta. Outhärdlig smärta. Först förstod hon inte varför hon kände sådan smärta, men snart insåg hon att hennes partner var otrogen. Tekniskt sett är det inte otrohet eftersom han inte vet att han har en partner, men ändå. Hennes inre varelse blev extremt tyst, tystare än tidigare, hennes varelse var deprimerad, upprörd och hjärtekrossad av att vara borta från sin partner och den konstanta otroheten och smärtan. En vecka senare kom hennes första värmevåg. Efter att ha hittat sin partner går honan igenom värme. Den första och andra värmevågen är till för att locka hanen och påskynda parningsprocessen, medan den tredje och fjärde värmevågen är för honan. Efter att ha hittat sin partner, när de blir intima med någon annan, känner den andra en outhärdlig smärta, vilket indikerar att deras partner är otrogen.
Det var outhärdligt för henne, lykan- och vampyrvärme kombinerat. Det var inte något som kunde döda henne, men hon kände att döden skulle vara bättre än att uthärda värmen.
Hon vet inte hur, men hon nådde samma flod som hennes varelse hittade för tre veckor sedan. Efter ett lyckat mord sprang hon iväg och på något sätt nådde hon floden. Floden är så annorlunda, så förtrollande jämfört med på eftermiddagen. Himlen är klar och full av stjärnor och flodens turkosa vatten är nu en vacker svart spegel som reflekterar alla de avlägsna stjärnorna på himlen. Vinden är uppfriskande kall och hon andas in en rejäl mängd frisk luft medan hon tar av sig sin halsduk och huva. Hon tar av sig jackan, stövlarna och handskarna samt sitt midjebälte. Hon känner sig lätt när hon blir av med alla bördor, bördor som hon gillar att kalla dem. Hon sätter sig på det mjuka gräset och låter vattnet flöda och bli av med värmen från hennes fötter. Hon tittar upp på den vackra himlen, hennes ögon lyser i en ljus guldnyans när hennes varelse, som varit tyst sedan de lämnade huset, kommer fram och tittar på himlen genom hennes ögon.
Hon andas ut en lång suck av lättnad när hon lägger sig ner på det mjuka gräset. Hon stänger ögonen och det är då hon känner en skarp smärta krypa genom hennes buk. Den var skarp, den var så smärtsam, det var inget som alla de smärtor hon känt hittills. Snart börjar smärtan sprida sig vidare. Hon ger ifrån sig ett kvidande, hon försöker använda sin magi men inget verkar fungera. Deras partner har någon annan i sin säng med honom! Hon hade känt smärtan av otrohet tidigare men den här gången var det mycket mer smärtsamt än tidigare. Det var då det slog henne! Hennes andra värmevåg. Hennes kroppstemperatur ökade enormt. Hon gick ner i floden och försökte kyla ner sig men snart såg hon svarta fläckar och det sista hon minns innan hon svimmade var att hon kände sig lätt! Hon flöt med flodens ström!