Skördaren - Del I
"Arnfinn!"
"Kom tillbaka!"
"Arnfinn!" Ropade den unge pojken igen medan den lille pojken sprang runt i den dunkla korridoren, fnissande.
"Far kommer när som helst! Arnfinn, kom tillbaka!" Han bad pojken igen, men han var orubblig.
"Snälla, bara lite längre, bror!" Bad han, men hans bror stod med armarna i kors.
"Det är dags för dig att gå och lägga dig. Och om far ser dig springa runt så här sent, kommer han inte att bli glad. Kom nu!" Sade han strängt, och Arnfinn suckade och gav med sig. Brodern sträckte ut handen, som Arnfinn accepterade. Den unge ledde sin yngre bror in i hans rum och stoppade om honom under det varma täcket.
"Se nu till att jag inte hittar dig utanför det här täcket!" Med ett allvarligt uttryck på sitt ansikte skällde han, och Arnfinn fnissade.
"Okej!" Sade han.
"God natt!" Den unge sade god natt och lämnade rummet, släckte ljuset.
Han satt bakom sitt skrivbord i sitt rum och gick igenom papper som hans far hade gett honom att läsa. Han blev uppfostrad till att bli nästa kung, och ansvaret tyngde redan hans små axlar. Han suckade när han lade pappren på bordet och lutade sig tillbaka i sin bekväma stol. När han tittade ut genom fönstret, märkte han att fullmånen lyste starkt på natthimlen. Han reste sig från stolen och gick ut på den angränsande öppna balkongen.
Bland stjärnorna fanns den ständigt närvarande glöden från månen, himlens moder som höll ett stadigt och sant öga på varje bultande hjärta. Han lutade sig mot balkongväggen, stängde ögonen och kände den mjuka brisen flöda genom hans hår, vänligt kittlande hans hud. När en märklig doft flödade in i hans näsborrar med vinden, vidgades hans ögon i förvirring. Han rörde sig närmare balkongens kant och tittade runt. Han såg en mörk siluett i svarta kläder fly från slottet. Den vände sitt huvud något mot honom, och han tog ett djupt andetag när dess ljusröda ögon stirrade på honom genom dess huva innan den försvann in i mörkret. Vad var det? Han funderade.
Hans tankar avbröts när han hörde ett gällt skrik. Han skyndade sig ut från sin balkong och såg människor springa i korridoren mot sin brors kammare. När en av de många vakterna stannade framför honom, kände han en fruktan inom sig.
"Ers höghet! Er yngre bror!" Vakten behövde inte avsluta sin mening eftersom prinsen redan sprang mot sin yngre brors kammare. Han stormade in genom dörrarna och såg blod över hela den mattbelagda golvet, och mitt i allt blod låg hans enda brors livlösa kropp. Han föll på knä, chockad. Inte ett enda ord yttrades från honom medan alla rusade runt och försökte hjälpa den avlidne prinsen.
En ensam tår föll från hans vänstra öga, och han torkade bort den innan någon märkte. Han visste vem som var skyldig, och han skulle se till att den personen betalade med sitt liv!
Antalet träd minskade gradvis, och hon kom fram till ett öppet område på några ögonblick. Hon märkte att lamporna framför huset fortfarande var tända medan hon gömde sig bakom buskarna. Hon bestämde sig för att gömma sig och vänta. Hon kollade sin klocka och återvände till huset, där lamporna fortfarande var tända. Hon tog ett djupt andetag och lutade sig mot trädet bredvid henne. Skogen var klar här, och hon kunde se himlen. Stjärnorna var obefintliga. De bomullsbollar som sågs under dagen förvandlades till grå strömmar i färgen aska och sot. Men, åh, hur månen kämpade för att lysa sitt ljus på jorden.
Men molnen sträckte sig över himlen och skapade en disig, hotfull atmosfär. Det kommer snart att börja regna. Hon tittar ner på marken under sig och sedan tillbaka på huset. Hon har inte råd att bli genomblöt i regnet just nu. Det skulle lämna ett spår av hennes fotsteg. När hon återvänder till huset, är lamporna äntligen släckta, vilket antyder att alla har somnat. Hon sätter sig upp rakt och drar upp sin svarta halsduk, som täcker hennes ansikte och sitter över näsryggen, under hennes ögon.
Hon justerar sina handskar och vapnet runt midjebältet medan hon scannar området efter vakter. Hon kom fram ur busken och sprang runt husets baksida. Hon hoppar upp och greppar fönsterkarmen på första våningen.
Hon klättrar smidigt upp till tredje våningen. När hon nådde fönstret upptäckte hon att det var olåst; hon log för sig själv och smög in i huset. Hon landar smidigt på sina ben i den mörka korridoren och tar sig fram genom den. I slutet av korridoren finns en högersväng. Hon var på väg att svänga när hon hörde fotsteg närma sig. Hon rör sig snabbt över korridoren, med ryggen mot motsatt vägg. Hon förblir pressad mot väggen tills fotstegen når henne. Hon drar fram bladet gömt under handleden. Hon hugger sitt blad genom mannens hals utan att tveka så fort han svänger in i korridoren. Och när hans kropp faller livlös och är på väg att slå i golvet, fångar hon den och lägger den på marken utan att göra ett ljud. Hon svänger höger och kommer till en brun dubbeldörr i slutet av korridoren.
Hon når snabbt dörren, som, som hon förväntade sig, var låst från insidan. Hon förde graciöst sitt finger framför låset, och det hördes ett klickljud, vilket antydde att det hade låsts upp. Hon ler under sin mask och vrider om knoppen, vilket låter dörrarna öppnas. Hon rör sig in i rummets mörka del, smälter in i skuggorna, och tittar på sina byten som sover lugnt i den bekväma kingsize-sängen i rummets mitt.
"Hur omedvetna är de om att de kommer att dö ikväll?" funderade hon.
Hon suckar och går över till kingsize-sängen, där hon finner två lika vackra män och kvinnor som sover lugnt. Hon drar fram sitt silverblad och svänger det snabbt genom kvinnans hals, utan att låta henne dra efter andan. Hon dör fridfullt i sömnen.
Hon rör sig mot mannen och var på väg att skära sitt blad genom hans hals när hans ögon öppnades. Hans ögon fulla av lidande, ångest och hämnd. Han greppar hennes hand och försöker vrida den, men hennes arm vägrar att röra sig. Han slog henne i ansiktet, men det hade ingen effekt på henne. Han kände det som om han slog genom en stenmur. Hon kunde se rädslan i hans ögon och uppfatta den utstråla från honom. Under sin mask hånlog hon och livnärde sig på hans rädsla som ett rovdjur.
Hon vrider hans hand som höll hennes, vilket orsakar ett knakande ljud och mannen skriker ut i smärta. Med en smidig rörelse av sina handflator stänger hon dörren bakom sig innan det plågsamma skriket kunde bryta sig ut ur rummet.
Hon slår honom i ansiktet, och hon hör ett tillfredsställande knakande när hans näsa bryts och blodet rinner från hans näspassager. När lukten av blod når hennes näsa, lyser hennes ögon klart gula. Hon tar av sin mask och avslöjar sitt magnifika men skrämmande ansikte för mannen hon är på väg att mörda.
"Tja, du kommer ändå att dö snart. Det vore synd om ditt blod gick till spillo." Så snart hon avslutar sin mening, kastar hon sig över hans hals med sina vassa huggtänder, vilket får honom att krampa. Hon börjar slurpa hans blod, konsumerar varje droppe av det. Mannen kollapsar på sin säng när allt blod från hans kropp sugs ut, medan hon slickar sina läppar rena. Hon tittar på mannens nästan livlösa kropp och placerar sitt silverblad på hans bröst, rakt över hjärtat, och säger,
"Farväl, Alfa!"
Hon kör sitt blad in i hans bröst, pressar ut de sista blodsdropparna från hans kropp. På hans skjorta, torkar hon sitt silverblad, och stoppar tillbaka det i sitt fodral runt midjan.
Hon drar upp sin svarta huva och halsduk.
Hon öppnar balkongdörrarna och hoppar ut ur huset, landar smidigt och tyst på sina ben. När hennes fötter nuddar marken, badar hennes tår i det nyfallna regnet. Det porlar, bubblar när hon tar fart i en omänsklig hastighet, flyter med regnet, lugnad av dess svalka.