Överfall
När natten föll, började ett mycket kraftigt regn att ösa ner. Jag kunde se att människorna ombord var ostadiga, från de ojämna vågorna och ropen.
Blixtar slog ner otaliga gånger, vilket gjorde Piper extremt rädd.
Jag slutade med att berätta otaliga historier för henne, som jag läst på vårt bybibliotek. De var äkta berättelser som jag mindes att jag blivit piskad för.
Ingen uppskattade när kvinnor var på biblioteket.
"Snälla, sjung en sång för mig," bad hon med en oskyldig ton, med en bedjande blick.
"Ja, visst..."
Jag tappade bort mig i orden, nynnade på någon traditionell sång från min by.
Det visade sig att hon var en snabb sovare, för på bara några minuter sov hon.
Jag bar henne försiktigt, innan jag lade henne på den lilla sängen, stor nog för bara en person. Jag visste att jag förmodligen skulle hitta en plats på golvet.
"God natt," mumlade jag och kysste hennes panna.
Jag suckade åt hur hon skakade av kylan, gnisslande tänder.
På ett sätt påminde hon mig så mycket om Jasmine, min lillasyster.
Hon gick bort vid 9 års ålder.
Och, de flesta i byn trodde inte att hon skulle leva så länge.
Känd för att vara extremt svag från födseln, kämpade hon med olika sjukdomar. Tills den sista, som verkade obotlig, tog hennes liv.
Jag minns att jag grät vid hennes grav, varje dag och tog med mig nya blommor.
Och mamma? Hon tappade det helt...
Ett svagt knackande tog mig tillbaka till verkligheten. Jag tittade mot dörren och såg några filtar som blev instoppade under, av en okänd hand.
"Tack,"
Jag sa, men fick som svar ett fotsteg som hastigt försvann.
Snabbt täckte jag Pipers skakande kropp innan jag tog några lakan i slutet av rummet, bredde ut dem på golvet. Det var precis bredvid kistan. Jag var nyfiken men hade inga avsikter att öppna den.
Täckande mig med en filt, somnade jag för natten.
…
Jag väcktes nästa morgon, av ett knarrande ljud. Det var tydligare att det kom direkt framifrån. Och några ljud följde med det också.
"Din lilla häxa! Jag har fått nog av dig!"
Rösten verkade obekant bekant.
Jag öppnade ögonen, gnuggade dem för att se klart.
Jag såg Piper stå på sängen hon hade sovit på den natten. Hennes kläder var fläckade med något orange, och hon undvek någons grepp.
Jag märkte att det var Helen, kvinnan från igår som hade tagit in henne i en säck.
"Kom ner från den där kojen, annars lovar jag att du inte kommer se dagens ljus!" röt hon.
"Försök fånga mig då"
svarade Piper, busigt.
Jag höjde ögonbrynen, åt hela scenen, undrade varför hon ens skulle tänka på att gå emot henne.
"P-Piper, lyssna bara på henne!"
skrek jag.
Men det verkade bara avleda hennes uppmärksamhet. Hon riktade blicken mot mig. Jag märkte att hon hade en till synes förtroendeingivande blick i ögonen.
Det hade bara gått en dag sedan vi lärde känna varandra och det verkade som om hon redan hade förtroende för mig.
"Fångade dig!" sa Helen nöjt.
Jag suckade, med handen på pannan i oro.
Jag såg Piper kämpa i hennes grepp, ge henne en ilsken blick. Men det verkade som om hon var för liten och kvinnans styrka var mer än hennes.
"Du ska sova i fängelsehålan för detta, jag lovar!"
"Ta bort dina smutsiga händer från mig, skitstövel!" fnös hon.
Det gav henne en överraskande örfil från Helen, som redan kokade av ilska.
"Du är en så oartig liten unge!"
Från där jag stod, märkte jag att slaget fick hennes blonda hår att flyga över ansiktet. Och hon såg så mycket i ett ynkligt tillstånd, med en ångerfull blick i ögonen.
Det krävdes någon nära för att förstå Piper.
Hon var bara ett litet barn och förtjänade inte denna orättvisa.
"A-Ava?"
Ljudet av hennes röst som ropade på mig, väckte en mjuk punkt i mitt bröst. Jag stod stilla på min plats, hade ingen aning om vad jag skulle göra.
Jag såg Helen dra henne genom dörren.
"P-Piper...jag är så l-ledsen,"
ropade jag men dörren slog igen framför mig. Den låstes genast från utsidan.
Jag visste inte ens vad jag bad om ursäkt för!
Men jag visste att jag var ledsen...kanske för min oförmåga att hjälpa henne.
För att jag var för mycket av en fegis för att gå emot någon på detta skepp, om jag ville leva.
...
Jag tillbringade resten av dagen med att läsa de gamla böckerna som låg precis bredvid kistan. Jag hade alltid haft en märklig längtan efter romantik och vetenskap. Det fascinerade mig också när jag lärde mig saker om världen och varför vissa saker fanns där.
På ett sätt kunde jag inte tro att några plikttrogna flickor i min by inte kände till dessa skatter.
Ibland önskade jag verkligen att jag kunde dela det med dem, så att de också kunde lära sig.
Redan från när jag började gilla att läsa visste jag att jag måste ta risken att bli kallad häxa. Och självklart, bli utfryst av andra bybor, märkt som konstig.
Jag hade varit så förlorad i mina tankar att jag inte hörde dörren öppnas. Och någon utifrån, som kom in.
"Du verkar vara ganska dyr och vacker,"
Jag spärrade upp ögonen och reste mig genast upp.
Det var en man med mörkt hår, av medellängd. Jag fick gåshud på huden och undrade hur han kom in genom den låsta dörren.
Han måste definitivt ha haft nycklarna!
Hade någon lett honom hit, till mig?
Han verkade vara en av de där skurkarna som drack för mycket sprit.
"V-Vem är du och vad vill du mig?"
Jag stammade, kände mig så maktlös.
"Åh, sluta låtsas. Du är en sådan liten slampa, eller hur?"
Han sa, medan han kliade sitt skägg med ett slugt leende. Några flugor följde med honom inifrån. Detta gjorde mig ännu mer irriterad.
Jag såg på när han lossade sina byxor, snabbt tog fram sitt kön. Han höll det i sina händer och mina ögon frös av skräck.
Detta var första gången jag hade sett en vuxen mans privata delar!
Var han inte skamsen?
"Låt oss göra det snabbt, jag lovar att det inte kommer att göra ont,"
Han sa och närmade sig mig. Jag undvek honom och sprang mot dörren, öppnade den lite. Men jag blev omedelbart dragen tillbaka av honom.
Han drog mig i håret, släpade mig tillbaka som en trasdocka, till platsen jag just hade sprungit ifrån.
"Nej! Nej! Hjälp mig!! Någon, snälla hjälp mig!"
"Nu ska du inte vara för bortskämd och göra mig förbannad," sa han. "Stå stilla så är det snart över,"
"Släpp mig!" sa jag och knäade honom i skrevet. Han stönade av smärta, men höll mig fortfarande nere.
Jag märkte att han var ganska stark och smidig. Jag fick en skrämmande örfil, så fort han återhämtade sig.
"Du kommer att få betala för detta, kära du, jag lovar," sa han argt, kokande av ilska.
Han grep mina två händer tillsammans, ovanför mitt huvud. Jag kämpade med varje fiber i mig, men ingenting hjälpte.
Tårar sprang fram ur mina ögon när jag kände mig helt hjälplös.
Han rev sönder min kjol. Jag stängde ögonen hårt, rädd.
Precis när jag trodde att han skulle nå mina trosor, kände jag att han blev sliten bort från mig.
Ett högt vrål fyllde hela rummet i det ögonblicket. Jag tittade upp och såg bara Kapten Caspian. Han såg riktigt arg ut och jag märkte några mörka pälsfläckar på honom.
Jag undrade om myterna om besten var sanna.
Var han besten?
"K-Kung C-Caspian, J-Jag visste inte att hon var din...Snälla ha m-miskunn!" bad han.
"Miskunn? Jag känner ingen miskunn," väste han farligt med sina ögon som vidgades till en pool av svart.
"Vakter!!" ropade han.
Omkring tre män kom rusande in, omedelbart.
"Kasta honom i havet,"
De släpade honom genast ut, och lämnade mig med Kapten Caspian som jag just hade fått reda på var den förmodade Kungen!
Hur skulle jag inte freaka ut?
Jag snörvlade, fortfarande på marken. Långsamt reste jag mig upp med mina kläder i trasor.
"T-Tack för att du räddade mig,"
Jag mumlade och undrade vad som kunde ha hänt om han inte hade kommit till min hjälp.
Jag kunde ha blivit våldtagen!
"Är du okej?" frågade han.
Jag nickade och tittade på såren jag hade fått från den mannen.
Till viss del tyckte jag att det var för mycket av ett straff att kastas till valarna.
Men...kanske skulle han inte göra något upprörande i sitt nästa liv!
Men vad gjorde Kungen med att hämta flickorna? Var det inte meningen att det skulle vara tvärtom?
"Klä av dig," sa han plötsligt.
Jag svalde hårt.
"V-Vad?"
Jag lät ut, undrade varför han sa det, plötsligt?
Varför skulle han vilja att jag skulle göra det, efter detta?
"Jag tänker inspektera din renhet som min utvalda,"
Jag grep mina kläder, i skydd, tog flera steg tillbaka.
Mina torkade tårar började formas igen.
"Du hörde mig rätt, Ava. Jag kommer inte att upprepa mig igen," lade han till.