Kapitel 3: Nästa dag
När jag hör någon skrika i bakgrunden, tittar jag över på Alfa Conroy och Beta Dean innan jag skannar rummet för att undersöka vad som händer. Jag har tålmodigt väntat hela morgonen på att ringa Arabella och var precis på väg att göra det när jag hörde tumultet börja. När jag får syn på Omega Terence och Omega Shelley borta vid den bortre väggen, ser jag genast att de är i en hetsig diskussion och att det är därifrån skrikandet kommer.
"Hur vågar du! Du vet att jag hade mitt hjärta inställt på det där, och du bara kastade bort det. Betyder det jag känner ingenting för dig?" Shelley stirrar på Terence med tårar i ögonen innan hon stampar iväg.
När jag märker att något är väldigt fel, reser jag mig från stolen och går fram till Terence innan jag viskar så att ingen annan kan höra, "Du måste fixa vad det än är som är fel."
Jag stirrar ner Terence för att försäkra mig om att han förstår att jag menar allvar och efter några sekunder tar jag blicken från honom och fortsätter att skanna rummet efter andra potentiella problem. Först när jag är nöjd med att allt är under kontroll för tillfället, sätter jag mig tillbaka i hörnet och tar fram min telefon. När jag tittar ner på den inser jag något.
Igår stängde jag av den efter att ha fått hennes nummer. Det fanns ingen anledning att använda telefonen hela natten, men tänk om hon hade försökt ringa mig? När hon la in sitt nummer i min telefon, tog hon mitt nummer till sin också? Jag sitter där och undrar om jag ens borde ringa henne alls eftersom denna attraktion är så märklig att den känns fel. Hon är trots allt en människa, våra två arter kommer inte överens.
Jag lägger upp fötterna på soffbordet direkt framför min stol, lutar mig tillbaka och slappnar av. Sedan tittar jag runt i rummet en gång till innan jag suckar och drar upp mina kontakter. Efter att ha hittat hennes namn, trycker jag på telefonknappen.
Med telefonen mot örat hör jag äntligen en signal en gång och sedan två gånger innan jag hör hennes andning och hennes söta röst. "Hej. Jag trodde aldrig att du skulle ringa mig." I samma ögonblick som jag hör det, börjar mitt hjärta slå snabbt och jag känner redan hur mitt ansikte vrider sig i ett leende.
Efter att ha tvekat i några sekunder säger jag till slut med en något ansträngd ton i rösten, "Jag var tvungen att ta hand om några affärer här först, jag är trots allt chef för ett ganska stort imperium." Med det sagt säger jag inget mer om det och förklarar sedan, "Gör dig redo. Jag kommer att hämta dig och visa dig runt i mitt slott. Säg bara din adress så hämtar jag dig om en halvtimme."
När jag hör andetagen i andra änden väntar jag tålmodigt på hennes svar. När hennes röst inte längre är söt börjar jag undra om jag har sagt för mycket, och nu har hon ändrat sig. "Faktiskt." Jag hör henne pausa och sedan säga, "Jag behöver lite tid att göra mig i ordning. Jag har inte duschat än eller något. Så hur vore det om en timme, då är jag redo?"
Hon ger mig sin adress innan hon lägger på och jag sitter där och stirrar på väggen tills tiden är inne. När klockan slår 2 reser jag mig snabbt och tar mina saker innan jag ger mig av eftersom hennes plats bara ligger ungefär 15 minuter bort. När jag kliver in i lastbilen undrar jag hur allt detta kommer att gå. För när hon ser platsen och hör hur de runt omkring oss behandlar mig, kommer hon att börja lägga ihop två och två och räkna ut att jag inte bara är en annan miljardär, utan så mycket mer.
När jag anländer till adressen noterar jag att det är mitt i skogen och att det finns en lång uppfart som sträcker sig nästan två och en halv kilometer. När jag äntligen kommer till en öppen plats ser jag ett litet rött tegelhus och hennes leende ansikte stående utanför och väntar på mig på verandan. Mina ögon vandrar genast nerför hennes kropp och sedan upp igen. Jag granskar noggrant hennes kläder och funderar på vad jag måste ta av för att para mig med henne.
När jag är några meter från bilen på uppfarten stannar jag och stänger av lastbilen för ett ögonblick. När jag kliver ur, far en tanke genom mitt huvud, och jag stannar innan jag säger något. Jag vet mycket väl att om jag framstår som en arrogant idiot kanske hon inte vill ha något med mig att göra. Å andra sidan kanske hon är typen av tjej som gillar sådant.
Så i samma ögonblick som jag går fram till henne säger jag, "Hoppa in. Du ser sexig ut som fan och om jag inte håller mig i schack kanske jag har dina kläder av innan vi kommer hem."
Av blicken i hennes ögon som svar på vad jag just sa, förstår jag att jag har läst hela situationen fel. Nästa sak jag vet är att hon börjar backa. Jag börjar snabbt skratta och maskerar mina verkliga avsikter genom att säga skämtsamt, "Du vet väl att jag skojade. Jag är inte den stora stygga vargen. Jag vill bara spendera lite tid med dig för att du verkar intressant."
Undrande om hon kommer att gå på det, höjer jag handen till nacken och börjar klia mig i bakhuvudet. När jag blir obekväm märker jag att jag gör det utan att tänka. När hon ser att jag är nervös lugnar hon sig automatiskt och ler innan hon svarar, "Ja. Jag vet. Du är bara den äldre killen med dålig hårdag. Det är så jag placerade dig i mitt minne. Jag har ett system för sådana saker, annars skulle jag glömma det. Det gör jag ganska ofta. Min mamma säger att det har något att göra med en inlärningssvårighet och mitt långtidsminne."
Jag ler mot henne för att få henne att känna sig lugn och svarar sedan med en avslappnad ton, "Kom, vi går. Jag har något speciellt förberett till dig till middag. Jag tror att du kommer att gilla det. Eller åtminstone hoppas jag det." En rynka bildas på mina läppar så fort jag börjar oroa mig igen för vad hon tycker.
Varför har den här tjejen en sådan påverkan på mig? Det här är verkligen besvärligt, för om jag inte skärper mig kommer hon inte vilja ha något med mig att göra. Än mindre bli min partner.
Jag leder henne till lastbilen och öppnar passagerardörren för henne. När jag ser hennes fina gestalt klättra upp i lastbilen, känner jag en rörelse i mina jeans och vet att om jag inte är försiktig, kommer mina jeans snart vara för tajta för att köra hem. Jag sväljer hårt och försöker tänka på något som ska minska svullnaden och så går den ner. Att tänka på min mormor brukar funka, för så fort jag tänker på det gamla, rynkiga ansiktet försvinner allt annat.
Efter att ha tagit hand om det omedelbara problemet sätter jag mig tillbaka i förarsätet och startar motorn. När jag hör den spinna, ler jag och tittar på henne innan jag lägger handen på växelspaken och lägger i växeln. Genast svarar den utan tvekan, och jag kör iväg nerför den långa uppfarten genom skogen, tillbaka till vägen innan jag svänger.
Jag tittar på henne och låter ett litet leende sprida sig över mitt ansikte innan jag sätter på radion för att hon inte ska bli för obekväm av tystnaden. På vägen hem sjunger vi med till låtar vi känner igen och när vi inte gör det, fokuserar jag på vägen och hon stirrar ut på de oändliga husen. När vi till slut kommer hem eftersom jag tog den långa vägen, stirrar jag på hennes ögon som blir jättestora så fort hon ser slottet på den öppna ytan.
Hon vänder sig mot mig och frågar med en förundrad barns röst, "Är det här verkligen ditt?"
Jag ler och vänder mig mot henne innan jag svarar, "Ja. Det är det och många fler. Jag har dem över hela landet. Min pappa regerade innan jag gjorde och byggde dem eftersom han alltid älskat slotten i Skottland. Han tänkte att om han skulle vara kung, kunde han lika gärna regera från murarna som en i sina slott." När jag inser att jag sagt för mycket, skyndar jag mig att försöka maskera det. "Du vet väl att jag bara skojar?"
Med stora ögon vänder hon sig mot mig och säger tyst med osäkerhet, "Jag antar det."
Fortfarande stirrande på hennes ögon, möter hon äntligen min blick och säger upphetsat, "Jag kan inte vänta med att se insidan. Det här är det häftigaste jag någonsin sett."
Jag öppnar dörren och kliver ut så fort vi stannar, innan jag rusar till hennes dörr och öppnar den. Leendet på hennes läppar är berusande och innan jag vet ordet av, håller jag hennes haka och kysser hennes läppar. Jag lyfter upp henne, medan jag drar henne ur lastbilen och vaggar henne i mina armar.
När hon börjar fnittra mot mina läppar, inser jag att kyssa henne var för mycket för tidigt och sätter snabbt ner henne innan hon bestämmer sig för att skrika eller något. Det sista jag behöver är en ung flicka som skriker framför slottet. Alla kanske tror att jag tänker göra henne till min nästa måltid och det skulle inte vara bra. Speciellt när jag just sagt till Vandringsvindens flock att vi inte kan festa på människor.
Jag skakar på huvudet medan jag stirrar in i hennes ögon och försöker snabbt lista ut hur jag ska släta över det jag just gjort. "Hm. Jag undrar." mumlar jag lågt för mig själv, så lågt att hon omöjligt kan höra. Men när hon vänder sig om med en frågande blick i ansiktet, börjar jag undra om hon kan.
"Jag är ledsen. Det verkade som rätt sak att göra just då. Jag antar att jag är lite ur form när det gäller sådana här saker." säger jag med en rynka i pannan.
När jag ser henne börja le, slappnar jag av innan hon säger självsäkert, "Du kan inte hjälpa att jag är så söt. Trots allt, det är inte varje dag du får underhålla en ung flicka som tycker att allt du gör är fantastiskt."
Hon måste ha sagt det utan att tänka, för nästa sak hon gör är att börja rodna och vända sig bort från mig så jag inte kan se. Jag lägger min hand försiktigt på hennes axel och vänder henne runt, innan jag säger, "Du har rätt. Du är ganska förtrollande, men jag tror att under allt finns det så mycket mer hos dig och det är därför jag verkligen försöker lära känna dig."
"Åh, ja då leder du vägen och jag följer. Jag vill se hela slottet och markerna innan vi äter. Snälla." Ljuset glittrar i hennes ögon och jag finner mig själv desperat vilja veta allt om denna flicka innan hon får reda på exakt vem och vad jag är.
Men så fort vi kommer in, får jag inte tid för vi kliver rakt in i en kamp mellan två betor, och hon ser precis vem och vad vi verkligen är. Skräckslagen bortom all tro, springer hon ut ur slottet, nerför uppfarten, ut i skogen och sedan tillbringar jag en och en halv timme innan jag hittar henne.