Kapitel 4 Att krossa bilden
Adeline stod bara där, lugn som en filbunke, som om hon ägde stället.
Henry gav henne en blick, försökte hålla sig lugn, och räckte henne kortet. "Adeline, ta pengarna, säg tack, och gå."
Han tänkte inte skapa något drama idag.
Adelines läppar ryckte till i ett flin.
Femtiotusen för att få henne ur knipan?
Femtiotusen? Seriöst? Och de ville att hon skulle säga tack? Vilket skämt!
Familjen Martinez försökte verkligen få henne att se ut som någon pank snyltare.
Alla trodde att Adeline bara skulle ta kortet och gå, men hon kastade tillbaka det som om det var ingenting!
Rummet blev dödstyst.
Angela tappade det och skrek, "Vad i helvete håller du på med? Vi försöker hjälpa dig, och du försöker utnyttja oss?"
"Hjälpa mig?" Adeline lutade sig fram, leende. "Fru Jones, jag behöver inte er hjälp. Men jag kan förstå dig, det är trots allt tufft att klättra upp som en sidokvinna."
"Adeline! Du..." Angela var rasande, nära att avslöja allt!
Henrys nävar var hårt knutna. Om det inte vore för folkmassan, hade han kanske tappat det.
Angela var inte Henrys första fru; hon fångade honom när han var i Eldoria för affärer, och de började träffas.
Henry lämnade sin första fru för Angela på grund av familjen Jones inflytande i Eldoria, men de höll det hemligt.
Adelines ord sprängde just den perfekta lilla bilden Henry och Angela hade skapat!
Varför hade de inte insett att Adeline var så svårhanterlig tidigare?
Alla såg oerhört obekväma ut.
Sara rynkade pannan, uppenbart ovetande om vad som pågick.
Stella, som visste vad som försiggick, insåg att det var dags att tysta Adeline.
Hon lade till med en söt röst, "Pappa, mamma, låt oss gå in och äta middag."
Stellas ord fick Henry och Angela att vakna till.
Henry blängde på Adeline. "Du växte upp på landet och fick ingen ordentlig utbildning. Vi håller det inte emot dig."
Han vände sig till Angela. "Var försiktig när du försöker hjälpa folk, annars kan dina goda intentioner slå tillbaka."
Angela fortsatte att stirra på Adeline, knappt dölja sin förakt.
Adeline bara stirrade tillbaka, hennes ögon outgrundliga.
Angela var på väg att explodera.
"Mamma, lugna dig. Det är inte värt det för en utomstående." Stella tog tag i Angelas arm. "Fröken Cooper är smart och kommer inte få fel idé på grund av några rykten."
Stellas ord påminde Angela om att hålla sig lugn och gav henne en utväg för att rädda ansiktet.
Självklart samlade Angela sig snabbt och suckade. "Jag verkligen klantade till det den här gången."
Stella tröstade henne, "Mamma, du gjorde inget fel. Folk nuförtiden har stora egon. Att ge ut pengar kan få dem att känna sig förolämpade."
Adeline tänkte, 'Kallade hon mig fattig och svår? Bra försök, Stella.'