Kapitel 1 Att aldrig lämna igen
"Här är tio tusen. Från och med nu är du klar med Martinez-familjen," sa Benjamin Johnson.
Adeline Vanderbilt stirrade på Benjamin Johnson, som flinade som om han just vunnit på lotteri. Hennes ansikte var uttryckslöst, som om hon inte brydde sig alls. Martinez-familjen, som hade uppfostrat henne i över tjugo år, hade hittat sin riktiga dotter, Stella Martinez, och nu ville de betala henne för att bryta banden.
Hon kastade inte ens en blick på pengarna. Istället tog hon sin ryggsäck, som hade slängts ut i regnet. Hon kom med bara den ryggsäcken, och hon lämnade Martinez-herrgården med endast den.
Inne i herrgården var det bara kramar och skratt, som en klichéartad familjeåterförening. De hånfulla rösterna blev högre, som om de ville försäkra sig om att hon hörde varje ord.
Det hade regnat hela natten i Eldoria. Hon stod där, genomblöt, men hon såg inte ut som en röra.
En taxi rullade upp till ingången av ett ganska genomsnittligt kvarter. Adeline, nu utslängd från Martinez-familjen, var tillbaka på sin plats. Detta kvarter kanske såg vanligt ut, men det var fullt av dolda pärlor.
Grannarna hälsade på henne som om hon var en länge saknad vän.
En fruktförsäljare, leende, frågade om hon hade ätit och räckte henne en kycklingklubba från sitt bord, låtsades skälla, "Var har du varit? Trodde du hade övergett oss. Om du inte dyker upp snart kommer mina ben att ge vika."
Adeline log, kände sig lite rörd, och tog kycklingklubban.
En annan granne stämde in, "Ja, Adeline. Ibland skakar mina händer när jag håller en kopp." Adeline log och sa, "Det är okej. Ta det lugnt."
Hon stod på torget och tittade på de gamla som pratade på.
Hon älskade det här. Hon visste att människorna som pensionerat sig här var något speciellt. Som kvinnan som gav henne kycklingklubban - hon var med i läroböcker nu.
Hon brydde sig inte om deras förflutna. För henne var de bara varma, omtänksamma människor.
Slutligen kom hon ihåg att påminna dem om att gå och lägga sig tidigt, att inte stanna uppe sent och titta på TV, och att hålla sig energiska.
Vem hade kunnat tro att dessa människor, som gjort så mycket för landet, skulle lyssna på en ung kvinna? De hade varit där för nationella kriser och hjälpt till att bygga landet.
Daniel Brown såg henne och lyste upp, "Adeline, du är tillbaka! Ingen kan hantera detta gäng som du. Jag har hållit ett öga på din plats."
Adeline log och sa, "Tack, Daniel."
Hon var alltid artig. Förutom att tacka honom, kollade hon hans hälsa. "Daniel, kom förbi min plats när du kan. Jag ska ge dig en ordentlig undersökning."
Daniel, fortfarande leende, sa, "Tack, Adeline. Du måste stanna här. Vi behöver dig alla. Utan dig kan jag inte hålla detta gäng i schack. De lyssnar bara på dig."
"Jag lämnar inte igen," sa Adeline med stadig röst.