Mörker
Sandra
Jag tittade på mina vänner när jag satte mig ner. "Okej tjejer, dags för den vanliga bioselfien." Jag ställde in timern på min telefon och tog en selfie med oss alla. Tanya log mot mig, antingen för att hon gillade den traditionella selfien eller för att hon förstod varför jag tog den. Jag kunde aldrig riktigt avgöra. Kanske skulle jag fråga henne någon dag. Jag tog en selfie för varje film och skickade den till Ryan, så han visste var jag var och att jag inte ljög för honom.
Till: Ry (Make) (För Alltid)
Hej Snygging. Här är vi på bio. :) Hoppas din dag går bra. Älskar dig för alltid...XoXo. -Sandy
✅️ bilaga skickad framgångsrikt.
Jag lade ner telefonen och väntade på hans svar. Sekunder senare kände jag en vibration.
Från: Ry (Make) (För Alltid)
Varför måste de klä sig som idioter? Jag hatar den där hoodien. Njut av filmen. Skicka ett meddelande så fort den är slut. Älskar dig tills döden. Min fru. -Ry
Jag fnissade åt att han hatade hoodien och lade bort telefonen. Han brukar lugna sig efter att ha fått bilden. Filmen skulle just börja när biografen blev väldigt mörk. Tanya grep tag i min hand, och jag visste att mörkret skrämde henne lite. Det brukade det göra i början. PTSD, antog jag. Samma som jag med höga ljud. Jag kramade hennes hand så länge hon behövde mig. Hon log och släppte långsamt efter några minuter. Vi höll det tyst, tyst medvetna om att de andra inte skulle förstå. Jag började känna att jag behövde gå på toaletten. Jag hatade när någon hade rätt. Jag tog upp min dryck och tog en lång klunk. Jag brukade inte kunna dricka mycket läsk, och jag njöt av det. Jag fnissade igen. Jill tittade på mig som om jag var galen eftersom inget roligt hade hänt på skärmen. Jag log mot henne och pekade på min telefon. "Text från Ry," viskade jag för att rädda ansiktet. Tanya tittade på mig igen med förståelse och sträckte sig efter min hand en andra gång. Jag kramade den den här gången. Efter cirka 30 minuter kunde jag inte vänta längre och jag viskade till Tanya att börja räkna innan jag reste mig och gick ut till toaletten. Hon log och gjorde ett imaginärt märke i luften med sitt finger, slickade det först för god lycka. Jag log och började gå uppför gången mot dörren.
Biografen var tyst. Alla filmer hade börjat. Det var en äldre biograf, men vi gillade känslan av den. Tog oss tillbaka till barndomen, antar jag. Jag var på väg till toaletten när jag såg honom. Han stod i samma korridor som jag behövde gå nerför. Hans mörka ögon hittade mig. Han flinade mot mig. Jag började gå dit, oförmögen att vänta längre. När jag kom närmare kunde jag svära på att jag kände igen honom lite. När han lutade sig mot den mattbeklädda väggen så att jag kunde komma förbi, tittade jag rakt in i hans mörka ögon. Jag skyndade mig in genom damtoalettens dörr. Efter att ha tvättat händerna gick jag tillbaka ut och såg att han var borta. Jag började känna mig lite yr när plötsligt allt blev mörkt. Jag kunde inte röra mig och jag kunde inte se. Jag lyftes från marken och bars en kort bit innan jag landade på något mjukare än jag förväntat mig. Jag hörde skratt och prat men kunde inte urskilja vad som sades. Jag ville skrika men kände plötsligt mig väldigt sömnig. De måste ha drogat mig...läskan tänkte jag innan jag helt tappade medvetandet.
Joseph
Varför tittade hon på mig så där tänkte jag när vi körde bort från biografen. Jag kastade en blick bak i skåpbilen och nästan log åt hennes sömniga ansikte. "Hej Zeus, hur ser hennes andning ut?" frågade jag min andreman. "Hon ser bra ut, boss," sa han och tittade noga på henne. Jag hade planerat den här kidnappningen i månader. Den här kvinnans make hade blivit en tagg i min sida de senaste månaderna. Han är också smutsig. Tar droger från gatorna och använder dem själv. Sedan får den här tönten en jäkla plakett och en nyckel till "sin" stad. "Ser hon ut som en användare?" Jag tittade på Zeus. Vi hade hållit koll på henne i veckor, hon verkade rädd för sin egen skugga, inte tio fot lång och skottsäker. Zeus bara skakade på huvudet. Han tittade på mig sarkastiskt som om han verkligen tvivlade på det. Vi kom äntligen ut ur staden och var på väg till landet där mitt hemliga säkra hus låg mitt ute i ingenstans. Den där idiotdetektiven kommer aldrig att hitta henne här ute. Han är en stadsbo. Jag stirrade ut genom fönstret i vad som kändes som 15 minuter när vi svängde in på den långa grusuppfarten. "När vi parkerar Zeus, ta upp henne till sovrummet vi förberett och låt henne sova av sig. Vi kommer att sätta ut vakter för att se när hon vaknar. Jag vill inte vara för fri med henne." Jag hatade att låsa in henne men jag ville se hennes reaktion när hon vaknar.
Jag såg Zeus och Henry bära henne från skåpbilen. Hon var så liten och skör. Mitt brödraskap var alltid respektfullt mot kvinnor, annars fick de svara inför mig. Det här är helt ur karaktär för oss, men jag måste få tag på Ryan Burd på något sätt. Jag tror inte han bryr sig om något annat än henne. Jag kan inte säga att jag skulle klandra honom, men jag känner ingenting. Jag tillåter mig inte att bli fäst vid någon. Jag litar bara på de närmaste. Jag har inte tid för kvinnor. Men medan vi tittade på henne, växte min respekt för henne. Hon är snäll och generös. Hon är en hemmakatt. Hon älskar att läsa. Hon är vacker. Hon är ett medel för att nå ett mål. Jag var tvungen att dra mig ur den här tankegången. Jag gick till köket och tog en kopp kaffe. "Kallar vi dig Smoke?" Jag tittade på Zeus. Inte säker på varför han frågade det. "Ja, jag ska berätta för henne att det är mitt namn. Jag vill veta om det har nämnts i kuddsamtal i Burd-huset." Min andedräkt fastnade vid tanken på henne och kuddsamtal. Sluta Jo. Jag skakade av mig det. "Jo, Jo, jag vet inte hur det här ska hjälpa oss. Du måste veta att hon kanske inte vet vad du tror att hon gör.." Zeus sa nästan tyst som om han var rädd att göra mig upprörd. Jag tittade strängt på honom och väntade på att han skulle fortsätta. "När vi tog henne till sängen.. försökte vi ta av hoodien. Det är ganska varmt där uppe.. hon skrek och lät oss inte ta den. Hon är drogad chef. Hon borde inte känna något av det. Omedvetet gömmer hon något", han såg bekymrad ut. "Finns det mer?" frågade jag otåligt. "Hon hade blåmärken bror, på halsen och i ansiktet" Jag kunde inte andas.. allt jag såg var rött. Jag reste mig och Zeus backade. Han var en stor kille. All muskel. Han fick sitt namn perfekt efter att ha gått med i mitt brödraskap. Han visste hur arg jag blev på kvinnomisshandlare. Förbannade fegisar som inte vågar möta en man. Hon är så liten och skör också. Som min mamma. Gå inte dit, Jo hörde jag tydligt och släppte det. Jag tittade på Zeus igen efter att ha försökt kontrollera min reaktion. "Vi kommer att undersöka det. hon går inte tillbaka förrän vi vet vad som pågår." Jag sa så lugnt jag kunde. "Vi måste fokusera på detektiv Burd," sa jag för att försäkra Zeus om att jag hade kontroll. Han nickade instämmande och gick tillbaka mot hennes rum.
Ungefär en timme senare hörde jag Henry komma in på mitt kontor. Han knackade på dörren och jag vände mig om. "Är hon vaken?" frågade jag medan jag fortfarande tittade på min dator. "Hon är Jo. hon är arg, VÄLDIGT arg." Han lät road. Dessa killar har sett många arga män inlåsta i mitt järnstängselrum.. men aldrig en kvinna på knappt en och en halv meter. "Jag kommer.. inget att kalla mig Joe. Jag tror att hon kände igen mig på något sätt och jag vet inte varför. när hon tittade in i mina ögon kände jag det. Jag sa åt alla att kalla mig vid mitt brödraskapsnamn" Jag log. "Självklart, Mr. Smoke," log Henry sarkastiskt. Mina män har inte kallat mig Smoke på flera år men folk gör det i vår värld. Vissa tror inte ens att jag är verklig. Jag följde Henry uppför trappan till rummet. Det är en bur.. konstruerad för att se normal ut om jag vill det. Det ser ut som ett fint hållrum, visst, dyrt, en noggrant designad inhägnad som folk inte kan fly från. När jag svängde runt hörnet i korridoren kunde jag redan höra henne. Jag kunde inte låta bli att skratta åt ljudet. "SLÄPP UT MIG HÄRIFRÅN NU DIN IDIOT" Jag kunde se Zeus. Han var lite för road av det så jag bestämde mig för att avfärda honom. Så snart hon såg mig runda hörnet hörde jag henne säga "DU". Jag log och svarade med "Jag är Smoke, och du är?" Jag flinade mot henne lite för länge. Jag menade inte att göra det och rätade upp mig. Hon blängde på mig. Hennes grå ögon nästan genomborrade min själ. Om jag hade en. "Mitt namn är Sandra," sa hon och försökte synligt lugna ner sig. "Men det vet du väl redan," sa hon med ett flin. "Du vet vem min man är, eller hur? Är det därför du har tagit mig? för att komma åt honom?" Hon nästan skrattade och sa något under sin andedräkt som jag inte kunde höra.
"Det gör jag" log jag mot henne. "Trevligt att träffas, Mrs. Ryan Burd."