Var lite trevligare del 2
Alaric tog sig genom korridorerna i Evas hem. Det var kolsvart, med ett svagt ljus som lyste i hennes sovrum.
Okej, Alaric du klarar det här... lyssningsgrejen
Han försökte sitt bästa att ge sig själv en peptalk. När han gick in i rummet, suckade han av lättnad att hennes man inte var där.
Okej, vi är på god väg
Eva låg på sängen och sov. Med handen över ansiktet, log han åt hur vilt hon sov. Han satte sig på sängen och hon rörde sig genast.
"Jag sa ju att jag skulle komma tillbaka."
Hon föll tillbaka på sängen och suckade, "Det är sent, kan du inte trakassera mig imorgon?"
Alaric flinade och skakade på huvudet, "Jag har kommit för att lyssna."
Hon tittade på honom förvirrat, "Lyssna på vad?"
"Vad du än känner dig bekväm med att berätta om dig själv. Kolla, jag ska inte ens avbryta," han lade sin hand över munnen, och en dragkedja dök upp vilket fick Eva att fnissa. När han förstorade sina öron till tre gånger deras storlek, skrattade Eva tills hon såg henne grimasera. Han ville fråga, men han kom ihåg att han hade sagt att han bara var där för att lyssna. Hon rättade till sig, lutade sig mot en kudde och sänggaveln.
"Okej, men kan du fixa till dig? Jag kan inte koncentrera mig utan att skratta."
Alaric tog bort magin och njöt av hur hennes ögon glittrade av förtjusning. "Får jag fråga? Jag vet att du gillar att skriva." Han himlade med ögonen lekfullt, "Men vad mer gillar den lilla människan att göra?"
Hon höjde ett ögonbryn, "Är det ditt smeknamn för mig?"
"Tja... du är liten och en människa så," han ryckte på axlarna.
"Här kallar vi det funsize." Hon svor att hon såg hans ögon mörkna lite.
Han drog handen genom håret och bytte ämne. "Så, vad mer gillar du att göra?"
Hon lade handen över sina läppar, "Ummm... tja." Hon fipplade med sin vigselring, "Jag brukade dansa."
Alarics ögon vidgades, "Verkligen?"
Eva skakade på huvudet och log, "Ja, jag dansade professionellt. Mitt huvudfokus var balett, även om jag njöt av en vals eller två."
Alaric fann sig själv fascinerad. "Nåväl, varför dansar du inte längre?" Hon undvek hans blick. För att inte förstöra sin framgång, satt han tyst och väntade på att hon skulle fortsätta.
Eva tittade honom i ögonen, "Jag vet att du tycker att jag är svag, men... jag är verkligen inte det."
"Jag borde aldrig ha sagt det. Om du inte har märkt det kan jag vara lite av ett rövhål."
Hon flinade, "Nej, aldrig märkt."
Alaric bestämde sig för att han gillade hennes humor. Hennes leende fick honom att le, hennes sarkasm och kvickhet stämde överens med hans. Med ett knäpp med fingrarna skapade han en spotlight vid sängens kant. Eva tittade förundrat på när en liten kvartett av instrument spelade i hörnet. Han sträckte ut handen och höjde ett ögonbryn, "Kom igen Lilla Människa, dansa med mig."
Eva skakade på huvudet, "Nej, jag kan inte."
"Jo, det kan du Eva, annars kanske instrumenten blir ledsna."
Fiolen och harpan lutade sig framåt och såg ut att göra en sur min. Eva skrattade och grep långsamt hans hand, reste sig försiktigt. När de gick till strålkastaren, tog Alaric långsamt henne i sina armar. Hon lade sitt huvud mot hans breda bröst, och han gungade henne till den melodiska musiken, "Not Bad, Something Wicked". Hon kände hans bröst vibrera av skratt. Med hjälp av sin magi lyfte Alaric dem båda lite från marken. Han andades in doften av hennes rosenschampo och lyfte hennes ansikte för att se på henne.
"Du är en märkligt frustrerande liten människa," sa han lågt.
Eva märkte för första gången att hans ansikte inte såg argt ut. Hon lade tillbaka sitt huvud på hans bröst och han drog henne lite närmare.
"Aaaaj!” skrek hon, oförmögen att längre dölja sin smärta.
Musiken stannade, Alaric satte dem tillbaka på marken, släppte henne och stirrade på henne. Han tände ljuset med en knäppning och såg henne hålla sig om ryggen. "Låt mig se." Han försökte sitt bästa att förbli lugn när hon tveksamt sa nej. Han suckade, "Eva, låt mig se." Hon slöt ögonen och lyfte långsamt sin tröja. Lila blåmärken på hennes revben och rygg, Alaric kände sina ögon bli röda. "Fan!” morrade han och Eva tog ett steg tillbaka när hon såg hans ilska återvända. "Sätt dig,” sa han strängt, och genom sammanbitna tänder lade han till "… Snälla.”
Sittande stirrade Eva på honom när han gick över och satte sig bredvid henne. Han lade sin hand på hennes mage, hon kände en värme under huden. Smärtan från hennes sår avtog tills hennes hud återgick till sitt normala tillstånd. Eva mumlade fram ett "Tack.”
Alaric stirrade på henne i tystnad. Hans hand fortfarande på hennes mage, "Eva…” Hon gillade inte hur han sa hennes namn. "Du är ofruktsam?”
Hans ord kändes som ett slag i magen. Hon slet bort hans hand från sin mage och drog snabbt ner tröjan. Hon reste sig, vände ryggen mot honom, "Gå ut.”
"Jag menade inte att-”
"GÅ UT!”
Han kunde höra skälvningen i hennes röst. Han reste sig, drog fingrarna genom sitt hår och suckade innan han gjorde som hon bad. Eva stormade till sin säng och sträckte sig under kudden, drog fram hans bok. Med tårfyllda ögon grep hon en penna och skrev de ord som formades i hennes huvud.
Alaric stirrade på sin trolovade i förvirring när han fick veta hennes hemlighet. Hon vände ryggen mot honom, oförmögen att möta honom. Vilken man skulle vilja ha en kvinna som inte kunde ge honom en arvinge? Ilska överväldigade henne, när tankarna på oönskvärdhet satte in. Hon skrek åt honom att gå, och han gjorde slutligen som han blev tillsagd. Hon kanske inte kunde förvisa honom permanent, men hon visste att hon åtminstone tillfälligt kunde få honom att lämna.
Eva läste om orden hon skrivit och täckte munnen. "JAG VILLE INTE SKRIVA DET DÄR! VARFÖR FICK DU MIG ATT SKRIVA DET?!” Med tårfyllda ögon slängde hon boken mot väggen. Hennes andning var häftig, rummet snurrade och hon föll till golvet.
30…29…28
Hon räknade om och om igen i sitt dimmiga sinne, tills utmattningen tvingade henne att slutligen somna.