Kapitel 4 - Fångad
Viola POV
Jag vaknade i ett kallt rum. Jag kan inte se mycket eftersom det är så mörkt här inne. Golvet är hårt som sten.
"Agenta, är du där?" Jag tänker genast på min vän och jag är orolig att hon också har blivit kidnappad.
"Ja, jag är här men jag kan inte se dig. Börja röra dig mot min röst så börjar jag röra mig mot dig." Hon svarar snabbt.
Vi båda börjar treva oss fram i mörkret med utsträckta armar tills vi kolliderar med varandra. När vi hittar varandra kramas vi och börjar gråta medan vi sjunker ner på golvet.
"Ingen vet att vi är här." Jag gnäller.
"Men Lucian kommer att leta efter oss så snart solen börjar gå ner eftersom vi inte kommer att vara hemma." Agenta säger med lite hopp i rösten.
"Men han vet inte var han ska börja." Påminner jag henne.
"Draken i honom kan spåra vår doft. Det är inte så svårt som du tror. Du ger honom inte tillräckligt med kredit." Svarar Agenta.
"Det visste jag inte. Men, det är fortfarande timmar kvar till solnedgång och vi vet inte om han kommer att börja leta direkt." Jag känner mig fortsatt nedslagen.
"Åh, oroa dig inte, han kommer att börja leta direkt. Om jag känner min herre rätt så ju närmare solnedgången vi kommer och vi inte är hemma, desto snabbare kommer han att ha förvandlats till drakform och om han inte ser oss åtminstone till slottet kommer han redan att veta att något är fel. Jag vet att han är överbeskyddande och ibland kan det verka överväldigande eller påträngande men det kommer verkligen från en plats av kärlek." Försöker Agenta lugna mig.
"Är Lucian verkligen delvis djävul?" Frågar jag tveksamt.
Agenta brister ut i skratt! "Jag har arbetat för palatset sedan jag var 12 och min mor arbetade här sedan hon var 12 och hennes mor arbetade här också och ingen har någonsin berättat för mig att Lucian var delvis djävul. Om han var det, lovar jag dig att någon skulle ha skvallrat om det för mig vid det här laget." Agenta fortsätter att skratta. Hon är nästan dubbelvikt av skratt.
"Tja, det är ryktet jag hörde tillbaka på mina föräldrars slott. Jag hörde också att han är hänsynslös på slagfältet." Svarar jag tillbaka och låtsas som om mina känslor var sårade men egentligen skrattar jag.
"Det vet jag verkligen inte något om. Men, jag vet att han har ett hjärta av guld. Han behandlar personalen som om vi vore familj och en av de första sakerna han gjorde efter att ha tagit över ansvaret för sin far var att ge oss alla löneförhöjningar. Det är nu en ära att arbeta för slottet." Säger Agenta stolt.
"Wow! Det hade jag ingen aning om. Vi har aldrig riktigt pratat om vad Lucian har gjort sedan han började ta över ansvaret från sin far. Kan du berätta mer?" Jag kände mig verkligen intresserad av att lära mig mer om mannen jag gift mig med.
"Jo, han avskaffade slaveriet, startade gratis utbildning för ungdomar, införde arbetslagar så att ingen under 14 kunde vara tjänare så de åtminstone kunde få utbildning till den åldern, och startade offentliga bibliotek." Agenta sa stolt. Hon var verkligen stolt över mannen hon tjänade.
"Tack för att du berättade allt detta för mig. Jag kan se hur stolt du är över honom. Det hjälper mig att se honom i ett annat ljus. Jag är säker på att mycket av det han gjorde var impopulärt på den tiden." sa jag och tänkte på mannen jag precis börjat lära känna.
"Åh, det var fruktansvärt impopulärt! När han avskaffade slaveriet satte han alla dessa handelsmän ur spel, minskade affärerna i hamnarna och billig arbetskraft försvann. Sedan när han införde arbetslagarna blev folk upprörda eftersom det hindrade barn från att tjäna pengar till sina familjer och mer billig arbetskraft försvann. När han startade gratis utbildning blev de rika upprörda över att de fattiga skulle lära sig läsa och skriva eftersom de kanske skulle vilja ha mer pengar för arbete. Sedan gick ingen till de gratis biblioteken i början men nu går folk dit hela tiden." Agenta förvandlades till en rik källa av kunskap.
Plötsligt slås en dörr upp och ett stort ljusfält sprider sig över golvet. Vi hoppar båda in i varandras armar. En stor silhuett går in i rummet. Vi kan höra fötter som rusar mot oss. Vi börjar krypa längs golvet i motsatt riktning tills en vägg träffar min rygg och då bara kramas vi och skakar. Stora armar omsluter Agenta och drar henne ifrån mig. Jag försöker mitt bästa att hålla fast men jag är ingen match för den mycket starkare personen.
"Sätt ner mig! Släpp mig! Ta dina smutsiga tassar från mig!" Agenta skriker medan hon släpas ut ur rummet.
"Ge tillbaka henne! Släpp henne! Vad ska ni göra med henne?" Jag skriker och gråter samtidigt.
Rummet blir mörkt och tyst. Inget ljud hörs. Jag vet inte hur länge jag var i rummet med Agenta från början så jag är inte säker på vad klockan är nu. Men, för första gången är jag verkligen rädd. Jag önskar att Lucian skulle komma hit.
Agenta POV
En stor man tar mig in i ett litet rum. Jag slåss och sparkar hela tiden så han släpper mig på golvet. Utan att märka den andra mindre mannen i rummet hoppar jag genast upp och börjar slå och sparka mannen som tog mig från Viola.
"Vad ska du göra med Viola? Vad ska du göra med mig? Svara mig för helvete!" skriker jag. Han slår mig så hårt att jag flyger över rummet. När jag försöker sätta mig upp ringer det i öronen. Den andra mindre mannen greppar mig i håret och drar mig till ett skrivbord och en stol.
Han räcker mig ett kuvert och säger, "Vi låter dig gå så att du kan leverera detta till Prins Lucian. Han ska möta oss imorgon klockan 9 på Nivernas vetefält under den stora eken. Han vet var det är. Om han inte är där är hon död. Brevet ger resten av detaljerna." Han har ett ondskefullt flin. Sedan, med sitt grepp fortfarande i mitt hår, knuffar han ut mig genom dörren.
Det börjar närma sig solnedgång så tack och lov är det inget bländande solljus men jag vet inte var jag är. Jag är i en gränd. Jag tittar åt höger och ser folk från marknaden som troligen håller på att stänga sina butiker och jag börjar springa.
"Förlåt!" säger jag när jag springer in i en dam med en vagn full av kycklingar. Jag fortsätter springa mot slottet, åtminstone vet jag nu vart jag ska. När jag kommer utanför marknaden börjar jag bli trött men jag kan inte stanna. Jag måste fortsätta springa och det är då jag ser en lång figur i fjärran. Att se honom ger mig ny styrka och jag börjar springa igen, då ser jag honom springa mot mig också.
"Agenta! Vad hände? Var är Prinsessan Viola?" Lucian fångar mig när jag faller till marken.
Jag är så andfådd att allt jag kan göra är att räcka honom brevet. "Jag är så ledsen, Prins Lucian, men jag har svikit dig! Du ska möta dem imorgon klockan 9 på Nivernas vetefält under den stora eken." piper jag fram så snart jag får tillbaka andan.
"Det kommer att bli bra, min kära Agenta. Dessa män kommer att få betala dyrt för vad de har gjort. Var inte rädd för det. Kan du gå tillbaka till slottet? Kanske sitta en stund under detta träd för att återhämta dig." Lucians ögon har blivit mörka och jag märker att han bär två svärd.
Violas perspektiv
Dörren slår upp igen och ett nytt ljus sprider sig över golvet. Jag hör snabba fotsteg komma mot mig när stora armar greppar mig och tvingar mig in i ett annat rum där en mindre man står.
"Nåväl, det verkar som att vi måste byta plats," säger den mindre mannen. Han ler mot mig med ett ondskefullt grin. Jag gillar honom inte alls.
Den andra mannen stramar åt sitt grepp om mig och de går med mig nerför en korridor, sedan uppför två trappor och in i ett annat rum. Jag kan se ljus komma igenom det dåligt designade taket men åtminstone är detta rum upplyst med en fotogenlampa i ett hörn. Det finns en fläckig madrass i mitten av golvet. Den stora mannen kastar mig ner på madrassen och skrattar åt mig när jag rynkar på näsan åt lukten.
"Håll henne här tills morgonen när jag kommer för er båda. Tror du att du kan göra det?" frågar den mindre mannen.
"Kan jag ha lite kul med henne?" frågar den större mannen.
"Jag skiter i vad du gör med henne. Knulla henne i röven för allt jag bryr mig, bara se till att hon är vid liv när jag kommer hit klockan 8 på morgonen." säger den mindre mannen och lämnar sedan rummet. Den större mannen vänder sig mot mig och ler för första gången. Det är ett tandigt leende eftersom några av hans framtänder saknas.
I flera minuter står han bara där och ler mot mig med sitt tandiga grin. Sedan börjar han långsamt ta av sig sitt bälte.
"Lyssna, min man är där ute och letar efter mig just nu och om jag säger till honom att du tog hand om mig kommer han att belöna dig, men om något händer mig är du så gott som död." försöker jag varna honom. Min andning blir tung och jag börjar leta efter en möjlig flyktväg. Det finns inga fönster i det här rummet men väggarna är tunna som papper. Så jag ställer mig upp och börjar banka på väggarna och skrika på hjälp. Han griper tag i mitt hår och kastar mig tillbaka ner på madrassen. När jag landar slås luften ur mig. Men jag har fortfarande kamp kvar i mig. När han sätter sig över mina ben och börjar dra ner sina byxor sparkar jag honom så hårt jag kan i pungen. Han faller omedelbart till marken och stönar av smärta. Jag slår på dörren. Den är låst. Jag börjar slå på den med all min kraft. Jag kanske är liten men jag måste ta mig ut härifrån. Till slut ger dörren vika och jag tar mig ut i korridoren. Jag börjar springa så fort jag kan. Men jag är inte tillräckligt snabb. En stor hand griper tag i mitt hår och jag lyfts från marken och kastas ner på golvet. Jag börjar skrika men det är ingen idé. Han släpar mig tillbaka in i rummet. Slår mig med baksidan av sin hand. Jag slår i väggen med sidan av mitt ansikte. Jag försöker resa mig upp och han sparkar mig i revbenen. Jag hör mina ben knaka. Jag spottar ut blod. Han slår mig igen med baksidan av sin hand. Jag landar på ryggen på madrassen. Han står över mig och drar ner sina byxor. Mitt huvud snurrar när han lyfter upp min klänning.
A/N Lämna gärna en kommentar och låt mig veta om du gillar historien eller kapitlet. Jag älskar all feedback, både kritisk och berömmande. Kolla in min andra bok "Prins Justus och den Olydiga". Du kan också gå till min Facebook-sida för kapiteluppdateringar och nyheter om nya projekt. https://www.facebook.com/Sammi-From-Anystories-1020524119915