Kapitel 2 - Flykten
Viola POV
Nästa morgon vaknade jag i tid. Frukosten var redan framdukad och ett bad var redan tappat åt mig. Jag klädde mig enkelt i en linneskjorta och en brun kjol för att se mer ut som en vanlig person. Jag stoppade några av brödbullarna i en lädersäck tillsammans med några guldsnoddar och andra värdefulla smycken som jag eventuellt kunde sälja. Jag väntade till precis före kl. 9 för att göra min flykt. Jag ville inte gå genom korridorerna och riskera att stöta på någon, så jag klättrade ner för trädet som var anslutet till den stora balkongen. Jag skyndade mig snabbt genom trädgården och till vallgraven. Jag knöt läderväskan runt halsen och simmade över vallgraven. Nu behövde jag bara klättra över staketet. Jag kunde se i vakttornet att de bytte vakter, så jag började klättra. Detta var min stora chans. Det var nu eller aldrig. Jag hade ingen aning om vad Lucian skulle göra om han fångade mig. När jag väl kom över staketet började jag springa så fort jag kunde mot skogen framför mig. När jag väl kom till skogen fortsatte jag att springa. Jag var tvungen att komma så långt jag kunde. Jag var tvungen att fortsätta. De skulle så småningom inse att jag var borta och försöka leta efter mig.
Lucian POV
"Jag, ehm, det är en s-situation vid ett av v-vakttornen som behöver din, ehm, uppmärksamhet." En nervös ung kurir kom för att berätta vad som hänt.
"Tala högre pojk! Berätta vad som hänt!" Jag har lite tid för någon som går som katten kring het gröt.
"Nåväl, ehm, det v-verkar som att n-någon, ehm, har r-rymde från s-slottets murar under v-vaktbytet." Kuriren stammade fram.
"Och vem kan denna person vara?" pressade jag kuriren för mer information som han verkar vara rädd för att berätta.
"P-prinsessan V-viola." viskade kuriren.
"VAD?" Jag är rasande! Jag hoppar omedelbart upp från mitt skrivbord i mitt arbetsrum och går till vakthuset för att hämta tre av mina bästa krigare för spaning. Jag behöver veta var hon flydde eftersom hon kommer att vara i fara om hon är i skogen när natten faller. Jag bekräftar med vakterna att hon faktiskt flydde in i skogen.
Jag, tillsammans med två av mina bröder, tar omedelbart drakform och börjar leta efter henne medan mina tre krigare söker på marken. När jag cirklar runt skogens utkanter ser jag prinsessan gå. Jag dyker omedelbart ner till platsen där hon är och landar precis framför henne. Hon flämtar och faller bakåt. Min drakform är nyfiket intresserad av henne. Han börjar sniffa på henne och blir mycket upphetsad. Jag hör honom börja ropa MATE! MATE! MATE! Perfekt. Det är bara jävligt bra. Jag byter tillbaka till min mänskliga form.
Jag fångar henne på marken genom att sätta mig grensle över henne med mina ben och mina händer på varsin sida av hennes huvud. "Spring ALDRIG ifrån mig igen." Hon är helt andfådd och har inget svar till mig. Jag reser mig upp och räcker ut handen till henne. "Res dig upp. Vi har en lång väg tillbaka innan middagen." Hon tar min hand med en rynka på ansiktet.
"Förstår du hur mycket fara du har utsatt dig för om du var ute i dessa skogar ensam?" Hon förblir tyst. "Förstår du att du har använt resurser för att spåra upp dig och ta dig tillbaka till slottet ifall något skulle hända?" Hon förblir tyst. "Förstår du hur arg jag är på dig just nu?" Hon förblir tyst. "Jag kommer att behöva straffa dig för att ha försökt rymma och använt slottets resurser." Hon förblir tyst. "Har du någon anledning till varför jag skulle visa dig nåd istället för straff?" Hon förblir tyst. "Kan du för fan säga något?" Hon förblir tyst. Så jag fortsätter att skälla på henne. Hon fortsätter att förbli tyst. Det är frustrerande. Men jag kan inte ignorera min drakes instinkt att lukta upp sin partner.
Viola POV
Det var så läskigt när draken började sniffa på mig! Jag frös till is och kunde inte röra en muskel. Sedan, när vi började gå tillbaka till slottet, gjorde Lucian inget annat än att skälla ut mig som om jag vore en skolunge. Jag höll bara tyst. Jag tänker inte säga ett ord. Mannen är en fullständig oförskämd skitstövel! Oanständigt språk, jag vet, men seriöst, hur annars kan man beskriva honom? Så fort vi är tillbaka på slottet springer jag uppför trappan till vårt sovrum och smäller igen dörren. Lucian är inte långt efter mig.
"Smäll inte igen vår sovrumsdörr!" ropar Lucian ilsket!
Men jag har redan hunnit in i badrummet och stängt och låst dörren. Jag kan inte gå någon annanstans. Det finns inget fönster i det här rummet. Inte det smartaste draget från min sida. Jag hör Lucian försöka öppna dörrhandtaget för att komma in.
"Förbannade kvinna! Om du inte låser upp den här dörren bryter jag ner den. Tänk på vad jag sa medan vi gick i skogen. Jag tror inte att du vill göra mig argare." hotar Lucian.
"Jag bryr mig inte om vad du sa i skogen, om du är arg eller om ditt straff. Jag kommer att fortsätta försöka fly så ofta jag kan." svarar jag och knappt två sekunder senare flyger dörren av sina gångjärn medan jag skriker.
Lucian griper tag i min arm och drar mig till sovrummet. Han böjer mig över sängen, lyfter upp min kjol, drar av sitt bälte och ger mig fem hårda rapp på bakdelen. Jag känner mig så förödmjukad. Men så mycket som de gör ont både på min bak och mitt ego vägrar jag gråta och ge honom den tillfredsställelsen att han nått mig. Jag har inte fått stryk sedan jag var tio år gammal. Sedan kastar Lucian bältet över rummet och stormar ut och smäller igen dörren. Jag kan inte tro att han bara lämnade mig här så här utan ens ett "Fuck You". Skitstövel!! Efter att jag plockar upp mig själv och justerar min kjol går Lucian tillbaka in i sovrummet. Jag lägger märke till en liten kristallklocka till höger om mig som står på en byrå. Jag tar den och kastar den så hårt jag kan rakt mot hans huvud. Han fångar den. Jaha, då. Sedan gör denna brutala man det otänkbara. Han går rakt fram till mig och lyfter upp mig som en brud och säger att det är dags för middag.
"Sätt ner mig genast." skriker jag och kämpar emot hans grepp. Självklart, ju mer jag kämpar desto hårdare blir hans grepp om mig.
"Nej. Du kanske springer iväg igen. Så, som en del av ditt straff kommer du att bäras överallt utanför detta rum och du kommer att tillbringa dina dagar med mig." Lucian ler mot mig.
Efter middagen bär Lucian mig tillbaka till rummet. Sedan tittar han på när jag tar på mig nattlinnet. Åtminstone är det natt nu och jag kan glömma dagen när jag somnar.
Lucians perspektiv
När jag ser på prinsessan som sover är jag så arg på mig själv för att jag piskade henne även om jag inte gav henne så många rapp. Jag känner mig fortfarande hemsk över det. Jag känner mig som en misshandlande make. Men hon måste lära sig respekt och jag vet inget annat sätt att tvinga henne att lära sig det. Hon är verkligen ganska vacker med sitt ebenholtsfärgade hår och porslinsvita hud. Min förhoppning är att hon en dag kan lära sig att älska mig. Jag vet att jag ser skrämmande ut med mina horn och allt. Men min drake gör redan kullerbyttor för henne varje gång vi rör vid varandra. Just nu är han extremt arg på mig för att jag straffade henne. Det är så ovanligt för en drake att hitta sin sanna partner att jag blev förbluffad när han ropade på henne i skogen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra annat än att skälla ut henne för hennes dumma handlingar. Skogen runt slottet är verkligen farlig och jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om jag misslyckades med att skydda henne.
A/N Lämna gärna en kommentar och låt mig veta om du gillar berättelsen eller kapitlet. Jag älskar all feedback, både kritisk och berömmande. Kolla in min andra bok "Prins Justus och den Fria". Du kan också gå till min Facebook-sida för kapiteluppdateringar och uppdateringar om nya projekt. https://www.facebook.com/Sammi-From-Anystories-1020524119915